Mitt namn äntligen på en hatlista!
Jag tänkte precis gå och lägga mig och få min tentasömn men gjorde ett andra besök på vitanegern.blogg.se, en liten trevlig sida som några av mina vänner i Kungsör suttit och fibblat ihop, och nu kan jag verkligen inte sova utan att kommentera det.
För det första, bra jobb måste jag säga! Det är inte alla som är så seriöst oseriösa så de kan starta en sån blogg men om någon ska vara det så är det väl Pontus och Melek. I allmänhet så stör de sig ungefär på samma saker som mig, ytliga bloggflickor och konstiga moden och liknande, och språket är ungefär som en punkbandslåt från sent 70-tal, "vi hatar inget speciellt utan mer för hatandets skull och vi tänker fan inte klä det i några fina formuleringar. För helvete."
Fascinerande. Fast det roligaste var att JAG stod högst upp på hatlistan! Det är helt sant att jag stod med på samma lista som Linda Rosing, Carola, Blondinbella och Gud. Och hur har det gått till på detta viset?
Jag ringde Kärve för att höra vad jag ställt till med den här gången, men det hade räckt med min reaktion när jag var inne på bloggen första gången, vilket var att skribenterna har alldeles för mycket fritid, vilket i sin tur faktiskt från början om man ska vara petnoga är ett Vänner-citat och mer som ett lite rycka-på-axlarna-konstaterande. Det vill säga ungefär lika seriöst som bloggen i sig, och något jag visste att de skulle ta på rätt sätt om jag valde att inte hålla det för mig själv, vilket jag självklart inte gjorde (för det gör jag ungefär inte med nåt) och det var alltså därför jag hamnade på den där listan.
Jag tycker det är så fantastiskt! Jag som alltid varit så helylle och brytt mig så mycket om vad folk tycker, jag hade förmodligen brutit ihop om det här hade hänt för sex år sen, oavsett hur seriöst eller oseriöst det hade varit. Nu för tiden vet jag ju att ni vet att jag visst gillar er och att ni gillar mig med, och jag känner mig hedrad över att få vara med på eran blogg för den där listan är ju definitivt inte speciellt svår att fylla. Det krävs nåt extra för att få vara med, iallafall tänker jag tro det!
Pontus, Melek, Kärve, Vicky, Carro... Om två veckor är det jag som bjuder på lakritsshotsen.
För det första, bra jobb måste jag säga! Det är inte alla som är så seriöst oseriösa så de kan starta en sån blogg men om någon ska vara det så är det väl Pontus och Melek. I allmänhet så stör de sig ungefär på samma saker som mig, ytliga bloggflickor och konstiga moden och liknande, och språket är ungefär som en punkbandslåt från sent 70-tal, "vi hatar inget speciellt utan mer för hatandets skull och vi tänker fan inte klä det i några fina formuleringar. För helvete."
Fascinerande. Fast det roligaste var att JAG stod högst upp på hatlistan! Det är helt sant att jag stod med på samma lista som Linda Rosing, Carola, Blondinbella och Gud. Och hur har det gått till på detta viset?
Jag ringde Kärve för att höra vad jag ställt till med den här gången, men det hade räckt med min reaktion när jag var inne på bloggen första gången, vilket var att skribenterna har alldeles för mycket fritid, vilket i sin tur faktiskt från början om man ska vara petnoga är ett Vänner-citat och mer som ett lite rycka-på-axlarna-konstaterande. Det vill säga ungefär lika seriöst som bloggen i sig, och något jag visste att de skulle ta på rätt sätt om jag valde att inte hålla det för mig själv, vilket jag självklart inte gjorde (för det gör jag ungefär inte med nåt) och det var alltså därför jag hamnade på den där listan.
Jag tycker det är så fantastiskt! Jag som alltid varit så helylle och brytt mig så mycket om vad folk tycker, jag hade förmodligen brutit ihop om det här hade hänt för sex år sen, oavsett hur seriöst eller oseriöst det hade varit. Nu för tiden vet jag ju att ni vet att jag visst gillar er och att ni gillar mig med, och jag känner mig hedrad över att få vara med på eran blogg för den där listan är ju definitivt inte speciellt svår att fylla. Det krävs nåt extra för att få vara med, iallafall tänker jag tro det!
Pontus, Melek, Kärve, Vicky, Carro... Om två veckor är det jag som bjuder på lakritsshotsen.
Hon har myror i brallan
Jag använde min sista fribiljett på Friskis idag på en anläggning där jag inte varit tidigare, ute i rikemans-Eriksberg, och jag insåg en grej om mig själv.
Jag stretchar nästan alltid i min egen takt och går sen alltid tidigare från passen än de andra, för att jag inte har ro att vara med på avslappningen i två minuter. Men det har jag ju vetat länge. Det jag insåg idag var att jag KAN INTE sitta ner och bara vänta, utan att ha någonting alls att göra. Jag var nämligen i så god tid innan passet att det bara var jag i omklädningsrummet, och efter att man har bytt om på ca 2 sekunder så var det ju ypperligt att läsa igenom anteckningarna från dagens föreläsning. Men när man har gjort det fem gånger så är man liksom lite trött på det, och då var det en kvart kvar och tanterna hade börjat välla in och tjattrade så jävla högt och jag tänkte att jag kan ju gå upp till salen, det brukar alltid finnas nån tidning att läsa.
Men jag fick nästan panik, ja, så illa var det, när jag insåg att så inte var fallet och det fortfarande var 14 långa minuter tills passet skulle börja. Jag förbannade mig själv för att jag inte tog en gratis Aftonblaska nere i receptionen, det fanns ju knappt en skyltjävel att läsa på. Jag satte mig ner i en minut eller så men kände verklige hur det kröp i mig, så jag gick ner till omklädningsrummet igen, öppnade skåpet, pillade lite med mobilen, suckade och gick upp igen. Satte mig på en bänk igen och suckade och suckade och trummade med fötterna mot golvet (ja, jag nådde faktiskt ner).
Det är inte det att jag har svårt att sitta ner per sé, jag tycker det tvärtom är jätteskönt. Men det är bara det att jag ALLTID har nåt att göra samtidigt. Det är inga problem att sitta ner i tre timmar på föreläsning, för då lyssnar man och skriver. På spårvagnen lyssnar jag på musik och/eller läser Metro, och hemma pluggar man eller kollar på TV eller nåt. Och innan träningspass brukar jag alltså läsa nånting alternativt (läs:oftast) komma in med andan i halsen precis när det börjar.
Killen som vi hade i studieteknik tyckte att man kunde sätta upp sina minneslappar nånstans där man ändå bara stirrade ut i luften, tillexempel när man äter frukost, men nåt sånt ställe finns inte för mig. Till och med när jag inte gör någonting gör jag nåt annat samtidigt.
Är det fel på mig? Kan alla andra konsten att göra ingenting eller finns det nån annan som också är såhär rastlös?
(Och grattis till Hanna och Vicky som har födelsedag idag!)
Jag stretchar nästan alltid i min egen takt och går sen alltid tidigare från passen än de andra, för att jag inte har ro att vara med på avslappningen i två minuter. Men det har jag ju vetat länge. Det jag insåg idag var att jag KAN INTE sitta ner och bara vänta, utan att ha någonting alls att göra. Jag var nämligen i så god tid innan passet att det bara var jag i omklädningsrummet, och efter att man har bytt om på ca 2 sekunder så var det ju ypperligt att läsa igenom anteckningarna från dagens föreläsning. Men när man har gjort det fem gånger så är man liksom lite trött på det, och då var det en kvart kvar och tanterna hade börjat välla in och tjattrade så jävla högt och jag tänkte att jag kan ju gå upp till salen, det brukar alltid finnas nån tidning att läsa.
Men jag fick nästan panik, ja, så illa var det, när jag insåg att så inte var fallet och det fortfarande var 14 långa minuter tills passet skulle börja. Jag förbannade mig själv för att jag inte tog en gratis Aftonblaska nere i receptionen, det fanns ju knappt en skyltjävel att läsa på. Jag satte mig ner i en minut eller så men kände verklige hur det kröp i mig, så jag gick ner till omklädningsrummet igen, öppnade skåpet, pillade lite med mobilen, suckade och gick upp igen. Satte mig på en bänk igen och suckade och suckade och trummade med fötterna mot golvet (ja, jag nådde faktiskt ner).
Det är inte det att jag har svårt att sitta ner per sé, jag tycker det tvärtom är jätteskönt. Men det är bara det att jag ALLTID har nåt att göra samtidigt. Det är inga problem att sitta ner i tre timmar på föreläsning, för då lyssnar man och skriver. På spårvagnen lyssnar jag på musik och/eller läser Metro, och hemma pluggar man eller kollar på TV eller nåt. Och innan träningspass brukar jag alltså läsa nånting alternativt (läs:oftast) komma in med andan i halsen precis när det börjar.
Killen som vi hade i studieteknik tyckte att man kunde sätta upp sina minneslappar nånstans där man ändå bara stirrade ut i luften, tillexempel när man äter frukost, men nåt sånt ställe finns inte för mig. Till och med när jag inte gör någonting gör jag nåt annat samtidigt.
Är det fel på mig? Kan alla andra konsten att göra ingenting eller finns det nån annan som också är såhär rastlös?
(Och grattis till Hanna och Vicky som har födelsedag idag!)
Du kan påverka!
Jag känner att jag behöver få ur mig lite aggression just nu, och det ska handla om valet till Europaparlamentet.
Jag vet att jag är en vecka sen med det här, men jag har helt enkelt inte hunnit skriva något om det. Jag vill iallafall börja med den oehört glada nyheten att Miljöpartiet får 2 mandat istället för 1 de kommande fem åren! Vi var det femte populäraste partiet i Sverige och det är jag jävligt nöjd med. Det går framåt i rätt riktning.
Däremot blir jag förbannad över det faktum att valdeltagandet var värdelösa 46%. 46% av alla röstberättigade i Sverige. 46%! Fattar ni hur lite det är?
Så nu tänker jag häva lite spya över er i 54%-gruppen. För dagens obekväma sanning är att DET INTE FINNS NÅGRA URSÄKTER ALLS för att inte gå och rösta. Man kunde rösta i, vad var det, två eller tre veckor innan själva valdagen? Så kom inte och säg att ni var bakis eller hade tvättid eller syfilis den 7 juni. Ni hade all tid i världen på er.
Dessutom hade ni kolossalt mycket tid att läsa på lite om vad de olika partierna står för. Det värsta jag vet när man frågar vad folk röstade på och de svarar att: Nä, du vet, jag är ju inte så insatt i det där...
Man tar sig för pannan! För det första vet förhoppningsvis folk vad de tycker är viktigt att regeringen och EU lägger pengar på. De kanske till och med vet om de lutar mer höger eller vänster. För det andra tar det inte längre tid än ett Facebook-quiz eller en reklampaus att lära sig grunderna om vad ett parti står för.
Jag fick inte rösta 2006 för att jag fyllde 18 en månad försent. Och jag blev fruktansvärt frustrerad över att folk som var röstberättigade faktiskt sket i att delta i valet. För mig är det lika med att spotta på demokratin. Det värsta är att en del folk som inte röstar till och med känner sig berättigade att klaga på att samhället och EU ser ut på ett visst sätt! Det är ju för patetiskt. Dra ditt strå till stacken och bidra till att det blir bättre istället! Det är faktiskt inte så jävla mycket begärt att lägga en papperslapp i ett kuvert, utan tvärtom ert förbannade ansvar! Känner ni att ni verkligen inte hatar något parti mindre än de andra så kan man rösta blankt, då har man ändå varit med. Det här är inget fritidsintresse som man bara kan rata, det angår precis alla.
Så snälla, till riksdagsvalet nästa år. Försök se lite bakom ordet politik och inse att det inte handlar om byråkrati, det handlar om livet.
DITT liv. Jag tror faktiskt inte du skiter i hur ditt liv ska vara.
Jag vet att jag är en vecka sen med det här, men jag har helt enkelt inte hunnit skriva något om det. Jag vill iallafall börja med den oehört glada nyheten att Miljöpartiet får 2 mandat istället för 1 de kommande fem åren! Vi var det femte populäraste partiet i Sverige och det är jag jävligt nöjd med. Det går framåt i rätt riktning.
Däremot blir jag förbannad över det faktum att valdeltagandet var värdelösa 46%. 46% av alla röstberättigade i Sverige. 46%! Fattar ni hur lite det är?
Så nu tänker jag häva lite spya över er i 54%-gruppen. För dagens obekväma sanning är att DET INTE FINNS NÅGRA URSÄKTER ALLS för att inte gå och rösta. Man kunde rösta i, vad var det, två eller tre veckor innan själva valdagen? Så kom inte och säg att ni var bakis eller hade tvättid eller syfilis den 7 juni. Ni hade all tid i världen på er.
Dessutom hade ni kolossalt mycket tid att läsa på lite om vad de olika partierna står för. Det värsta jag vet när man frågar vad folk röstade på och de svarar att: Nä, du vet, jag är ju inte så insatt i det där...
Man tar sig för pannan! För det första vet förhoppningsvis folk vad de tycker är viktigt att regeringen och EU lägger pengar på. De kanske till och med vet om de lutar mer höger eller vänster. För det andra tar det inte längre tid än ett Facebook-quiz eller en reklampaus att lära sig grunderna om vad ett parti står för.
Jag fick inte rösta 2006 för att jag fyllde 18 en månad försent. Och jag blev fruktansvärt frustrerad över att folk som var röstberättigade faktiskt sket i att delta i valet. För mig är det lika med att spotta på demokratin. Det värsta är att en del folk som inte röstar till och med känner sig berättigade att klaga på att samhället och EU ser ut på ett visst sätt! Det är ju för patetiskt. Dra ditt strå till stacken och bidra till att det blir bättre istället! Det är faktiskt inte så jävla mycket begärt att lägga en papperslapp i ett kuvert, utan tvärtom ert förbannade ansvar! Känner ni att ni verkligen inte hatar något parti mindre än de andra så kan man rösta blankt, då har man ändå varit med. Det här är inget fritidsintresse som man bara kan rata, det angår precis alla.
Så snälla, till riksdagsvalet nästa år. Försök se lite bakom ordet politik och inse att det inte handlar om byråkrati, det handlar om livet.
DITT liv. Jag tror faktiskt inte du skiter i hur ditt liv ska vara.
Dagens grönt och kommentar till Meyer-debatten
Jag har precis blivit klar med sluttentan, och jag känner mig väldigt nöjd. Kärve har varit snäll och låtit mig sitta hemma hos henne och snylta på hennes internet, och det har varit väldigt kul att vara här och ha henne och Cheyenne som sällskap. Kärve har dessutom hjälpt mig hitta en fantastisk sida som heter jordklok.se, där man bland annat kan köpa ekologiska kondomer och tamponger. Underbart, eller hur? Det kommer definitivt komma mer information kring den här sidan.
Tack Kärve!<3
Jag ska snart in till stan och träffa Annelie, men jag kan inte låta bli att producera ytterligare ett bidrag till debatten som pågår för fullt på mina kommentarfält, för jösses vad nöjd jag blev över anstormningen kring föregående inlägg!
Jag har tyvärr inte sett något monster (om inte dubbelv Bush och Jan Björklund räknas) och visst finns det ingen lag för hur ett sådant måste se ut, men jag tycker ändå det finns vissa underförstådda regler att följa när man ska beskriva någon av dem. Stephenie Meyer har skapat en stilig pojke som alla (okej då, många) blir kär i, ger honom några coola övernaturliga krafter och kallar honom vampyr, trots att han knappt uppfyller något av de kriterier för hur vampyrer har beskrivits i alla tider. Herregud, en vampyr som glittrar i solljus? Leo Allatius vänder sig i sin grav.
Ingen annan behöver tro på Potter-storyn bara för att jag gör det. Men vad jag tycker att J.K har till sin fördel är att hon skapar egna monster, och dem som hon lånar från andra berättelser nedlåter hon sig inte till att romantisera eller förmesiga på något sätt. Monster ska vara monster och inte som en jäkla sommarblomma. Det finns inte någonting som är det minsta skrämmande med Edward och därför tycker jag inte han har rätt att kallas monster. Kan inte Meyer hitta på en egen benämning på vad han är? Då skulle jag bli klart mer imponerad.
Ingen behöver förresten vara orolig för att vi Twilight-kritiker känner oss utanför. Jag, och jag förmodar att även Andreas, är fullkomligt nöjd med att inte följa strömmen och dela alla fjortisars och Carros och Vickys entusiasm för den här boken. Det är bara roligt om motståndarsidan är större, jag älskar att vara i minoritet.
Och nu kände jag att jag saknar Robbin enormt mycket. Det måste bli söndag fort.
Tack Kärve!<3
Jag ska snart in till stan och träffa Annelie, men jag kan inte låta bli att producera ytterligare ett bidrag till debatten som pågår för fullt på mina kommentarfält, för jösses vad nöjd jag blev över anstormningen kring föregående inlägg!
Jag har tyvärr inte sett något monster (om inte dubbelv Bush och Jan Björklund räknas) och visst finns det ingen lag för hur ett sådant måste se ut, men jag tycker ändå det finns vissa underförstådda regler att följa när man ska beskriva någon av dem. Stephenie Meyer har skapat en stilig pojke som alla (okej då, många) blir kär i, ger honom några coola övernaturliga krafter och kallar honom vampyr, trots att han knappt uppfyller något av de kriterier för hur vampyrer har beskrivits i alla tider. Herregud, en vampyr som glittrar i solljus? Leo Allatius vänder sig i sin grav.
Ingen annan behöver tro på Potter-storyn bara för att jag gör det. Men vad jag tycker att J.K har till sin fördel är att hon skapar egna monster, och dem som hon lånar från andra berättelser nedlåter hon sig inte till att romantisera eller förmesiga på något sätt. Monster ska vara monster och inte som en jäkla sommarblomma. Det finns inte någonting som är det minsta skrämmande med Edward och därför tycker jag inte han har rätt att kallas monster. Kan inte Meyer hitta på en egen benämning på vad han är? Då skulle jag bli klart mer imponerad.
Ingen behöver förresten vara orolig för att vi Twilight-kritiker känner oss utanför. Jag, och jag förmodar att även Andreas, är fullkomligt nöjd med att inte följa strömmen och dela alla fjortisars och Carros och Vickys entusiasm för den här boken. Det är bara roligt om motståndarsidan är större, jag älskar att vara i minoritet.
Och nu kände jag att jag saknar Robbin enormt mycket. Det måste bli söndag fort.
Jag kan inte drömma. Tyvärr.
Nu har jag (äntligen) läst ut Twilight (jag vet att den heter "Om jag kunde drömma" på svenska men det är så larvigt att jag inte kan säga det).
Jag vet att Vicky och Carro och mina tjejer i sjuan och massa andra människor älskar den, och alltså, den är helt okej, men inte mer. Jag är hemskt ledsen att jag inte är frälst som alla andra, men jag kan faktiskt inte se varför det är sånt ståhej kring den här serien. Ni som är sålda får gärna förklara det för mig.
Anledningen till att jag ska läsa den andra boken är att jag vill se om den kanske är bättre. Twilight är så mycket blablabla jabbajabbajabba sida upp och sida ner av dialoger mellan flickan och pojken. Det är kul en stund, men inte HELA TIDEN! Är det bara jag som blir uttråkad av alla "I love you", "du är mitt liv" och "lämna mig aldrig"? Det är o-i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.
Grejen är att det här nog är första gången jag tycker att en film är lika bra som boken den är baserad på, om inte bättre. Jag tycker definitivt att filmmakarna har lyckats plocka ut de viktigaste och bästa delarna(läs: de delar som JAG gillar, dvs fantasybiten). Det är riktigt synd att boken inte handlar mer om vampyrgrejen, och mycket mindre om kärleksgrejen. Jag kommer ihåg hur jättebesviken jag blev när Harry började bli kär i folk i Potter-böckerna. Det stal ju fokus från allt det viktiga och fantastiska!
Fast jag antar att Stephenie menade att den skulle passa 13-14åringar och när jag var så gammal ville jag också läsa om kärlek. Man var ju nyfiken, liksom. Vad jag dock är orolig för att flickorna får en alltför romantisk bild av hur kärleken är och hur en kille ska vara. För hur ofta är det så perfekt som i Twilight? Hur ofta älskar man någon som man har känt i ungefär en vecka? Inte särskilt realistiskt. Det finns alldeles säkert en Edward var till alla, bara man inte förväntar sig att han ska vara exakt som Bellas Edward. Han är fiction!
Jag är dock glad för att jag läste boken, eftersom jag känner ett visst ansvar som bokmal att läsa det som blir poppis. Jag är glad att jag gjorde det innan jag såg filmen också. Man får ju sin egen bild av hur allt ser ut, och vet lite mer ingående om vad som händer och varför det händer, när man ser filmen, som ju alltid är detaljmässigt ofullständig. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men i det här fallet är det faktiskt ett positivt faktum att den är ofullständig. Man slipper allt blablabla.
Tack för det, Catherine.
Jag vet att Vicky och Carro och mina tjejer i sjuan och massa andra människor älskar den, och alltså, den är helt okej, men inte mer. Jag är hemskt ledsen att jag inte är frälst som alla andra, men jag kan faktiskt inte se varför det är sånt ståhej kring den här serien. Ni som är sålda får gärna förklara det för mig.
Anledningen till att jag ska läsa den andra boken är att jag vill se om den kanske är bättre. Twilight är så mycket blablabla jabbajabbajabba sida upp och sida ner av dialoger mellan flickan och pojken. Det är kul en stund, men inte HELA TIDEN! Är det bara jag som blir uttråkad av alla "I love you", "du är mitt liv" och "lämna mig aldrig"? Det är o-i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.
Grejen är att det här nog är första gången jag tycker att en film är lika bra som boken den är baserad på, om inte bättre. Jag tycker definitivt att filmmakarna har lyckats plocka ut de viktigaste och bästa delarna(läs: de delar som JAG gillar, dvs fantasybiten). Det är riktigt synd att boken inte handlar mer om vampyrgrejen, och mycket mindre om kärleksgrejen. Jag kommer ihåg hur jättebesviken jag blev när Harry började bli kär i folk i Potter-böckerna. Det stal ju fokus från allt det viktiga och fantastiska!
Fast jag antar att Stephenie menade att den skulle passa 13-14åringar och när jag var så gammal ville jag också läsa om kärlek. Man var ju nyfiken, liksom. Vad jag dock är orolig för att flickorna får en alltför romantisk bild av hur kärleken är och hur en kille ska vara. För hur ofta är det så perfekt som i Twilight? Hur ofta älskar man någon som man har känt i ungefär en vecka? Inte särskilt realistiskt. Det finns alldeles säkert en Edward var till alla, bara man inte förväntar sig att han ska vara exakt som Bellas Edward. Han är fiction!
Jag är dock glad för att jag läste boken, eftersom jag känner ett visst ansvar som bokmal att läsa det som blir poppis. Jag är glad att jag gjorde det innan jag såg filmen också. Man får ju sin egen bild av hur allt ser ut, och vet lite mer ingående om vad som händer och varför det händer, när man ser filmen, som ju alltid är detaljmässigt ofullständig. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men i det här fallet är det faktiskt ett positivt faktum att den är ofullständig. Man slipper allt blablabla.
Tack för det, Catherine.
What's all the fuss about?
Jag har försökt att undvika den här Twilight-låtsatshysterin (vi vet ju alla att ordet hysteri i sin rätta mening bara får användas i samband med The Beatles) så länge jag har kunnat, men när man lägger en bok framför mig och säger: "Läs den här", då är det nånting som gör att jag inte kan vägra, så när Vicky gjorde det så nöjde jag mig bara med att sucka lite för att uttrycka mitt beklagande. Jag läser liksom tre andra böcker just nu. Men visst, jag får väl ta och lära mig lite om den där Edward som alla tjejer över tolv har sina knickers in a twist över.
Jag är faktiskt inte klar ännu, så någon fullständig recension kan jag naturligtvis inte ge. Mitt första intryck är dock ganska... ljummet. Jag har säkert inte kommit till de bästa delarna än, men ändå tillräckligt långt för att veta att det här inte är en bok som jag sträckläser i rena ivern över att få veta hur det slutar. Den är välskriven för att nå en tonårspublik, men Vicky, att jämföra den med Harry Potter-böckerna? Det är inte ens samma division. Den här serien är helt klart mest lämpad för flickor 16-17 (no offence), medan ALLA har behållning av J.K. Rowlings mästerverk.
Jag får nog läsa ut den innan jag kan föra en riktig diskussion om den, men jag kan säga redan nu att jag inte är särskilt imponerad. Även fast Twilight har sina originella inslag och inte riktigt är en vanlig tonårsbok så är jag faktiskt inte så intresserad av om flickan och pojken får varandra eller inte.
Jag är faktiskt inte klar ännu, så någon fullständig recension kan jag naturligtvis inte ge. Mitt första intryck är dock ganska... ljummet. Jag har säkert inte kommit till de bästa delarna än, men ändå tillräckligt långt för att veta att det här inte är en bok som jag sträckläser i rena ivern över att få veta hur det slutar. Den är välskriven för att nå en tonårspublik, men Vicky, att jämföra den med Harry Potter-böckerna? Det är inte ens samma division. Den här serien är helt klart mest lämpad för flickor 16-17 (no offence), medan ALLA har behållning av J.K. Rowlings mästerverk.
Jag får nog läsa ut den innan jag kan föra en riktig diskussion om den, men jag kan säga redan nu att jag inte är särskilt imponerad. Även fast Twilight har sina originella inslag och inte riktigt är en vanlig tonårsbok så är jag faktiskt inte så intresserad av om flickan och pojken får varandra eller inte.
The moment has past
Fast det är knappast som vanligt igen. Jag har funderat över den här dagen... hela dagen.
Det har säkert låtit i mina nattliga blogginlägg som om Barack Obama är någon slags frälsare i mina ögon. Det har inte riktigt varit så jag har menat. Man ska ju inte hymla med att demokraterna inte är så liberala som man kanske skulle önska utan mycket mer höger än moderaterna. Och ni som känner mig vet att jag inte är lagd åt det hållet. Men trots att han (självklart) är väldigt kristen, personligen emot homoäktenskap, för dödsstraff, vill att NATO ska ta större plats i Afghanistan och mycket annat som jag definitivt inte håller med om så är Bam rätt många resor vettigare än McCain, i mina ögon. Framförallt är han öppen för radikala förändringar.
Finns ju knappt nåt värre än kristna, inskränkta, konservativa gamla gubbar som inte förstår någonting om hur det egentligen är utanför deras patetisktrygga söderstatsbubbla. Obama känns mer globaliserad och utåtriktad. Han har bott i flera länder och är bevandrad i mer än ett språk (till skillnad från somliga andra).
För det känns ju som att man vill ha en president som inser att USA är en del av världen och inte att världen är en del av USA... Typ.
Fan, det där blev inget bra heller. Jag ska tänka lite till.
Kanske sova en stund först.
Ingen vind kan blåsa omkull oss nu.
Det har säkert låtit i mina nattliga blogginlägg som om Barack Obama är någon slags frälsare i mina ögon. Det har inte riktigt varit så jag har menat. Man ska ju inte hymla med att demokraterna inte är så liberala som man kanske skulle önska utan mycket mer höger än moderaterna. Och ni som känner mig vet att jag inte är lagd åt det hållet. Men trots att han (självklart) är väldigt kristen, personligen emot homoäktenskap, för dödsstraff, vill att NATO ska ta större plats i Afghanistan och mycket annat som jag definitivt inte håller med om så är Bam rätt många resor vettigare än McCain, i mina ögon. Framförallt är han öppen för radikala förändringar.
Finns ju knappt nåt värre än kristna, inskränkta, konservativa gamla gubbar som inte förstår någonting om hur det egentligen är utanför deras patetisktrygga söderstatsbubbla. Obama känns mer globaliserad och utåtriktad. Han har bott i flera länder och är bevandrad i mer än ett språk (till skillnad från somliga andra).
För det känns ju som att man vill ha en president som inser att USA är en del av världen och inte att världen är en del av USA... Typ.
Fan, det där blev inget bra heller. Jag ska tänka lite till.
Kanske sova en stund först.
Ingen vind kan blåsa omkull oss nu.
Change we can
Fredrik Wikingsson spelar gitarr och sjunger Dylans "The times they are a-changing" och allt är precis så som jag hade hoppats efter en lysande valnatt.
Glädjetårarna har fallit, segersupen i form av lakritsshot har intagits, det historiska segertalet har hållits.
Barack Obama är numera President elect fram till den 20 januari då han tillträder som USA:s 44:e president, men den allra första mörkhyade, och jag har väl inte riktigt förstått det än. Det kommer säkert dröja tills jag smälter det och faktiskt inser vad som hänt. Jag känner mig fullständigt urlakad nu. Han gjorde det faktiskt.
Det känns så helt och fullkomligt rättvist och det är fantastiskt att amerikanerna motbevisade mig och valde rätt. John McCain har hela tiden haft framtiden bakom sig och jag har inte bara varit orolig för hans syn på människa och miljö utan också för hans fysiska hälsa. Det hade ju varit försmädligt om han fått en hjärtattack av chocken att bli USA:s president och så hade rookien Sarah Palin fått börja direkt. Jag har verkligen haft roligt åt det faktum att McCain kritiserat Bam för att vara för ung och oerfaren och därmed inte redo för att leda landet, och sedan valt en vicepresident som är minst lika grön som hans konkurrent. Det är dessutom beklämmande för republikanerna att guvernör Palin är en av de huvudsakliga faktorer som avgör nederlaget för McCain. Hon blev inte mer än ett stort skämt och det var sannerligen förödande för hans chanser. Han gjorde också helt fel när han ändrade sitt budskap från vecka till vecka och det tillsammans med mycket annat gör att det inte är han som inatt utropats till segrare. Han hade åtminstone vett att hålla ett storsint och bra losertal i Arizona. Det är dessutom inte en dag för tidigt att gubben pensionerar sig.
Jag har nu stora förväntningar på Barack Obama och hoppas verkligen att han kommer genomföra det han lovat, som att avsluta kriget i Irak, göra energiförsörjningen mer effektiv och miljövänlig, ordna sjukförsäkring för samtliga amerikaner och minska klyftorna i landet. Jag vet att ekonomin är en enormt viktig fråga men jag är så trött på pengar att jag väljer att inte nämna det nu.
För övrigt kan jag meddela till er som trodde att "Valvaka med Filip&Fredrik" bara skulle bli ploj, eftersom de alltid är roliga och uppseendeväckande, att det inte alls gick till på det viset. De var förvånansvärt seriösa och korrekta, man märkte verkligen att de var intresserade och tyckte att det var väldigt viktigt. Eloge och vågen.
Nu måste jag gå till bussen och åka till jobbet. Jag kommer förhoppningsvis återkomma med något lite mer välformulerat och genomtänkt än det som jag kan producera efter mindre än tre timmars sömn. Jag är iallafall väldigt glad att jag suttit uppe och kunnat se loser/segertalen live, för det var definitivt inte som vilket ögonblick som helst.
En omåttligt lycklig Johanna säger tack så länge.
Glädjetårarna har fallit, segersupen i form av lakritsshot har intagits, det historiska segertalet har hållits.
Barack Obama är numera President elect fram till den 20 januari då han tillträder som USA:s 44:e president, men den allra första mörkhyade, och jag har väl inte riktigt förstått det än. Det kommer säkert dröja tills jag smälter det och faktiskt inser vad som hänt. Jag känner mig fullständigt urlakad nu. Han gjorde det faktiskt.
Det känns så helt och fullkomligt rättvist och det är fantastiskt att amerikanerna motbevisade mig och valde rätt. John McCain har hela tiden haft framtiden bakom sig och jag har inte bara varit orolig för hans syn på människa och miljö utan också för hans fysiska hälsa. Det hade ju varit försmädligt om han fått en hjärtattack av chocken att bli USA:s president och så hade rookien Sarah Palin fått börja direkt. Jag har verkligen haft roligt åt det faktum att McCain kritiserat Bam för att vara för ung och oerfaren och därmed inte redo för att leda landet, och sedan valt en vicepresident som är minst lika grön som hans konkurrent. Det är dessutom beklämmande för republikanerna att guvernör Palin är en av de huvudsakliga faktorer som avgör nederlaget för McCain. Hon blev inte mer än ett stort skämt och det var sannerligen förödande för hans chanser. Han gjorde också helt fel när han ändrade sitt budskap från vecka till vecka och det tillsammans med mycket annat gör att det inte är han som inatt utropats till segrare. Han hade åtminstone vett att hålla ett storsint och bra losertal i Arizona. Det är dessutom inte en dag för tidigt att gubben pensionerar sig.
Jag har nu stora förväntningar på Barack Obama och hoppas verkligen att han kommer genomföra det han lovat, som att avsluta kriget i Irak, göra energiförsörjningen mer effektiv och miljövänlig, ordna sjukförsäkring för samtliga amerikaner och minska klyftorna i landet. Jag vet att ekonomin är en enormt viktig fråga men jag är så trött på pengar att jag väljer att inte nämna det nu.
För övrigt kan jag meddela till er som trodde att "Valvaka med Filip&Fredrik" bara skulle bli ploj, eftersom de alltid är roliga och uppseendeväckande, att det inte alls gick till på det viset. De var förvånansvärt seriösa och korrekta, man märkte verkligen att de var intresserade och tyckte att det var väldigt viktigt. Eloge och vågen.
Nu måste jag gå till bussen och åka till jobbet. Jag kommer förhoppningsvis återkomma med något lite mer välformulerat och genomtänkt än det som jag kan producera efter mindre än tre timmars sömn. Jag är iallafall väldigt glad att jag suttit uppe och kunnat se loser/segertalen live, för det var definitivt inte som vilket ögonblick som helst.
En omåttligt lycklig Johanna säger tack så länge.
God damn bless America
Jag skäms, för jag har väl knappt nämnt Election 2008 här? Ni som känner mig vet att det är knappats politiskt korrekt mot mig själv.
Jag som nu är så grymt taggad inför nattens val, som tänker gå upp kl två och dricka te och äta vindruvor och heja på Barack Obama. Folk suckar åt mig för att jag är för engagerad men jag fattar inte hur man INTE kan bry sig. Inser ni inte att inatt ska världens mäktigaste man utses? Presidenten för ländernas land. Herren på jordtäppan. The King Of The World. Hur mycket vi än avskyr att det är så.
Det angår alltså oss i allra högsta grad, speciellt nu när ekonomin och miljön är i obalans och vi dessutom mer och mer förvandlas till något slags patetiskt mini-wannabe-USA. Helt förkastligt naturligtvis. Men också helt sant.
Vill ni ha Barack Obama eller John McCain? Vill ni ha humanism eller kapitalism? Vill ni se rättvisor eller ökade klyftor? Vill ni se klimatförändringarna bromsas eller VILL NI DÖ?
Hm, jag kanske tog i lite där. Känner mig överhettad. Så jag återkommer i periodpausen inatt.
Jag som nu är så grymt taggad inför nattens val, som tänker gå upp kl två och dricka te och äta vindruvor och heja på Barack Obama. Folk suckar åt mig för att jag är för engagerad men jag fattar inte hur man INTE kan bry sig. Inser ni inte att inatt ska världens mäktigaste man utses? Presidenten för ländernas land. Herren på jordtäppan. The King Of The World. Hur mycket vi än avskyr att det är så.
Det angår alltså oss i allra högsta grad, speciellt nu när ekonomin och miljön är i obalans och vi dessutom mer och mer förvandlas till något slags patetiskt mini-wannabe-USA. Helt förkastligt naturligtvis. Men också helt sant.
Vill ni ha Barack Obama eller John McCain? Vill ni ha humanism eller kapitalism? Vill ni se rättvisor eller ökade klyftor? Vill ni se klimatförändringarna bromsas eller VILL NI DÖ?
Hm, jag kanske tog i lite där. Känner mig överhettad. Så jag återkommer i periodpausen inatt.
Periodpausen varar inte för evigt
Jag börjar kunna släppa Göteborg bit för bit.
Lägenheten står tom, urstädad, utan särskilt många spår kvar efter mig. Snart kommer det kännas som jag aldrig bott där, precis som det gjort med mina gamla lägenheter.
Jag är inte särskilt sentimental när det gäller bostäder. Hus och städer är inte sådant jag fäster mig vid, jag är alldeles för otålig och rastlös. Man flyttar in sina grejer, äter, sover, flyttar ut och går vidare i livet. Ingen idé att haka upp sig på de tomma skal av betong som kallas hus. Jag har tillräckligt att haka upp mig på ändå.
Den här gången går flyttlasset tillbaka till det som jag hela tiden kallat för "hemma". Pendlande, för höga ambitioner, separation, ensamhet och annat har rivit och slitit för länge och håller på att knäcka mig. Det är dags att svälja stoltheten och allt dumdryga snack om att jag aldrig skulle kunna bo i Kungsör igen och inse att det är det bästa just nu. Jag behöver min älskade familj som alltid finns där för mig. Jag behöver tryggheten. Och framförallt behöver jag smälta allt som hänt i lugn och ro för att kunna komma tillbaka, förhoppningsvis starkare.
Jag tvingar mig själv att inte se det som ett nederlag. Som att jag skulle vara vekare än jag trodde. Istället tänka att "alla kan behöva en paus ibland, Johanna. Du har aldrig tillåtit dig det förut." Nej, visst. Samtidigt gnager sanningen om att alla har det jobbigt på något sätt, och de verkar fixa det. Jag hatar att inte jag kan fixa det så som jag vill. Att jag blir tvungen att be om hjälp och inte bara kan köra på som om ingenting har hänt.
Men saker och ting är sällan exakt som man vill att de ska vara, och jag kan inte påverka precis allt, även fast jag bra gärna skulle vilja. Jag får börja se framåt istället. Tänka på allt jag har därhemma.
Till att börja med ska jag ta tag i mitt NHL-intresse. Eftersom alla matcher går på natten svensk tid så har jag inte kunnat se någon nu på hösten, det funkar inte när jag måste vara pigg på jobbet dagtid och speciellt inte nu när jag har varit tröttare och mer sliten än någonsin. Men det är jättetrist att bara kunna läsa om matcherna, speciellt Capitals förstås, och avundas alla på Bäckisbloggen som har tid och ork att sitta uppe. Så när jag kommer hem och kan lägga upp mina dygn som jag vill ska jag missbruka Canal+ och ESPN.
Jag ska göra massa annat också. Ta en juridikkurs, jobba extra hos mina gamlingar (som jag saknat), spela gitarr, engagera mig i miljöpartiet igen, läsa alla böcker jag har köpt, vara med folk som jag tycker om. Jag ser fram emot det.
Det är en annan slags dröm än den som jag trodde jag var på väg att förverkliga. Man tror man har allting klart och upplagt framför sig men så händer det som lägger dimma över ögonen och tvingar en att tänka om och försöka se de möjligheter som man inte trodde existerade.
"Därute finns en värld av långa nätter"
Jag har tänkt börja ta vara på dem. Periodpausen varar inte för evigt. Snart kan jag ta mig ut på isen.
Men inte än.
Lägenheten står tom, urstädad, utan särskilt många spår kvar efter mig. Snart kommer det kännas som jag aldrig bott där, precis som det gjort med mina gamla lägenheter.
Jag är inte särskilt sentimental när det gäller bostäder. Hus och städer är inte sådant jag fäster mig vid, jag är alldeles för otålig och rastlös. Man flyttar in sina grejer, äter, sover, flyttar ut och går vidare i livet. Ingen idé att haka upp sig på de tomma skal av betong som kallas hus. Jag har tillräckligt att haka upp mig på ändå.
Den här gången går flyttlasset tillbaka till det som jag hela tiden kallat för "hemma". Pendlande, för höga ambitioner, separation, ensamhet och annat har rivit och slitit för länge och håller på att knäcka mig. Det är dags att svälja stoltheten och allt dumdryga snack om att jag aldrig skulle kunna bo i Kungsör igen och inse att det är det bästa just nu. Jag behöver min älskade familj som alltid finns där för mig. Jag behöver tryggheten. Och framförallt behöver jag smälta allt som hänt i lugn och ro för att kunna komma tillbaka, förhoppningsvis starkare.
Jag tvingar mig själv att inte se det som ett nederlag. Som att jag skulle vara vekare än jag trodde. Istället tänka att "alla kan behöva en paus ibland, Johanna. Du har aldrig tillåtit dig det förut." Nej, visst. Samtidigt gnager sanningen om att alla har det jobbigt på något sätt, och de verkar fixa det. Jag hatar att inte jag kan fixa det så som jag vill. Att jag blir tvungen att be om hjälp och inte bara kan köra på som om ingenting har hänt.
Men saker och ting är sällan exakt som man vill att de ska vara, och jag kan inte påverka precis allt, även fast jag bra gärna skulle vilja. Jag får börja se framåt istället. Tänka på allt jag har därhemma.
Till att börja med ska jag ta tag i mitt NHL-intresse. Eftersom alla matcher går på natten svensk tid så har jag inte kunnat se någon nu på hösten, det funkar inte när jag måste vara pigg på jobbet dagtid och speciellt inte nu när jag har varit tröttare och mer sliten än någonsin. Men det är jättetrist att bara kunna läsa om matcherna, speciellt Capitals förstås, och avundas alla på Bäckisbloggen som har tid och ork att sitta uppe. Så när jag kommer hem och kan lägga upp mina dygn som jag vill ska jag missbruka Canal+ och ESPN.
Jag ska göra massa annat också. Ta en juridikkurs, jobba extra hos mina gamlingar (som jag saknat), spela gitarr, engagera mig i miljöpartiet igen, läsa alla böcker jag har köpt, vara med folk som jag tycker om. Jag ser fram emot det.
Det är en annan slags dröm än den som jag trodde jag var på väg att förverkliga. Man tror man har allting klart och upplagt framför sig men så händer det som lägger dimma över ögonen och tvingar en att tänka om och försöka se de möjligheter som man inte trodde existerade.
"Därute finns en värld av långa nätter"
Jag har tänkt börja ta vara på dem. Periodpausen varar inte för evigt. Snart kan jag ta mig ut på isen.
Men inte än.
Hon säger: ta aldrig nånting för givet
Man blir plågsamt medveten om sin omvärld när man glömmer hörlurarna till walkmantelefonen hemma.
Om hur det prasslar frustrerande när folket omkring en vänder sida i Metro.
Om hur fjortistjejerna spelar sin exakt-likadant-låtande r'n'b som får en att vilja dra av sig håret, ett strå i taget.
Om hur fjortiskillarna med brytning sitter precis i sätet bakom diskuterar what's hot & what's not rätt in i örat på en och luktar billig after shave över hela bussen.
Om hur ilsken min röst låter när jag inte kan fatta varför passet som jag sett fram emot hela veckan är fullt och tar ut min besvikelse på den lilla Friskisvärdtjejen vid inloggningen som såklart inte kan göra något åt det.
Om hur den inspelade, deprimerande monotona rösten ropar ut varenda tråkigt hållplatsnamn som har ca 50 meters mellanrum, hela den evighetslånga vägen ut till ensamheten i Bergsjön.
Wow. Vad negativt det blev. Finns tydligen inga bra ljud i vardagen... Iallafall inte bättre än min musik. Säg till om ni kommer på några. Imorgon tänker jag då stänga in mig i min bubbla, som vanligt, och skriva "fuck off" i pannan, som vanligt.
Och från och med nu tänker jag sluta stänga till, stänga av. Tänker andas. Andas med magen.
Andas.
För det är dags att ta tag i saker och ting.
Om hur det prasslar frustrerande när folket omkring en vänder sida i Metro.
Om hur fjortistjejerna spelar sin exakt-likadant-låtande r'n'b som får en att vilja dra av sig håret, ett strå i taget.
Om hur fjortiskillarna med brytning sitter precis i sätet bakom diskuterar what's hot & what's not rätt in i örat på en och luktar billig after shave över hela bussen.
Om hur ilsken min röst låter när jag inte kan fatta varför passet som jag sett fram emot hela veckan är fullt och tar ut min besvikelse på den lilla Friskisvärdtjejen vid inloggningen som såklart inte kan göra något åt det.
Om hur den inspelade, deprimerande monotona rösten ropar ut varenda tråkigt hållplatsnamn som har ca 50 meters mellanrum, hela den evighetslånga vägen ut till ensamheten i Bergsjön.
Wow. Vad negativt det blev. Finns tydligen inga bra ljud i vardagen... Iallafall inte bättre än min musik. Säg till om ni kommer på några. Imorgon tänker jag då stänga in mig i min bubbla, som vanligt, och skriva "fuck off" i pannan, som vanligt.
Och från och med nu tänker jag sluta stänga till, stänga av. Tänker andas. Andas med magen.
Andas.
För det är dags att ta tag i saker och ting.
Det är bara så onödigt
Jag irriterar mig som fan på en "reklam" som cirkulerar i landet.
Det är Försvarsmakten som är upphovsmannen och den berättar om Aspirantutbildningen, som finns till för de som inte har gjort värnplikten och vill bli specialistofficer, och som tydligen är SÅ svår, att endast om du kan memorera alla passagerarna i spårvagnen du åker i och minnas var de satt om ett år, eller montera ner bussen du sitter i på mindre än fem timmar, så kan du vara behörig.
Om ens då, för en reklamskylt säger till och med såhär: "Det är nog inte dig vi söker. Men välkommen med din ansökan"
Ja, tack så mycket. Känns ju väldigt värt att ansöka när tonen är så otroligt positiv och uppmuntrande! Jag som trodde vi svenskar redan var drabbade av uppkastande stressmage och fyrdubbel prestationsångest, men vilket utmärkt sätt att en gång för alla fastslå att det spelar ingen roll vad du gör eller hur mycket du försöker, det duger inte ändå.
Du ska inte tro att du är nånting.
"Åh, Sverige har en så enormt speciell och viktig försvarsmakt och ingenting är gott nog åt oss. Vi nöjer oss inte med det faktum att det trots allt finns duktiga spetskompetenta svenskar som tror på det vi säger och VILL skickas till Afghanistan med ett gevär och en lögn. Frivilligt."
Lägg ner skiten istället. Vad är det för mening? Lägg ner skiten och lägg miljarderna på att rädda planeten så blir vi alla glada.
Iallafall vattnet ni förpestar och träden ni lutar era AK5-or mot.
Ego Girl ja
Jag läste ut Carolina Gynnings bok "Ego Girl" för ett tag sen, och kan ärligt säga att jag läste den med ett öppet, objektivt sinne och utan några förutfattade meningar. Jag insåg att det inte var slöseri med tid som jag tyckte ett tag (det tog faktiskt bara några timmar), utan klokt av mig att ge henne chans att förklara sig. För nu i efterhand kan jag ju lägga ihop min uppfattning av boken med resten av mina erfarenheter av henne, och få fram någon slags samlad slutsats. Jag tycker nämligen att det är viktigt att samla så mycket fakta man kan innan man gör ett uttalande om något. Det värsta som finns är ju folk som inte vet vad de snackar om.
Hursomhelst.
Jag lägger ner enormt mycket av min tid på att försöka förstå folk som inte tycker, lever, och beter sig som jag, för det tycker jag är så oerhört viktigt. Det sista jag vill vara är någon slags inskränkt, fördomsfull surpuppa som tror att allt det hon själv gör är rätt och alla andra gör fel. Men jag tycker fortfarande jag har rätt att ha åsikter om folk, ge kritik som inte alltid är så positiv och ifrågasätta. Carolina Gynning har jag som bekant varit på ett antal gånger, vilket säkerligen beror på att hon och jag är så otroligt olika. Boken understryker verkligen det. Jag skulle aldrig sitta stupfull i Milano och snorta kokain med äckliga agentgubbar som rycker och sliter i sina sytrådar till modelltjejer som om de vore marionettdockor. Jag skulle inte offra så mycket som hon gjorde för att få visa upp mig naken för den sjuka och osannolikt kritiska modevärlden, där det är helt normalt att äta ett salladsblad om dagen och sen kräkas upp det. Jag skulle aldrig operera mina bröst fyra gånger och jag skulle aldrig överhuvudtaget ge mig in i en bransch där allting bara är fejk.
Jag skulle aldrig kunna leva i den där glamourösa världen och bara tänka på utseende, shopping och sex.
Men återigen, jag vill försöka förstå henne. För vad är det som säger att det livet är fel, bara för att jag tycker att det är förkastligt? Ingenting. Låt henne leva som hon vill och göra sitt skojsiga TV-program. Varför ska allting vara så Johanna-allvarligt?
Och helt ärligt, hon verkar vara en hyfsat smart tjej med riktigt stark vilja. Synd bara att hon hamnade på ett omslag till en porrfilm därför att hon inte orkade läsa igenom hela kontraktet, för det är sånt som får mig att sucka och undra hur dum man egentligen får vara.
Men det var intressant att läsa om den där världen, för jag har aldrig riktigt förstått hur det går till där. Carolina skäms inte utan berättar öppenhjärtligt och utan försköningar om hur hennes liv har varit. För det mesta är det roande men ibland blir jag lite trött på att det är samma sak hela tiden: sex, droger, plåtningar, sex, bad guys, sex...
Men faktum kvarstår: hon är en fascinerande person, och hon har åstadkommit mycket fastän hon bara är i 30-årsåldern.
Jag kommer alltid att tycka att nånting är fel om man frivilligt sätter sin fot i Big Brother-huset, men hon har övertygat mig om att hon har lite mer innanför sina extensions än jag trodde.
Även fast jag nog aldrig för mitt liv kommer begripa varför hon hellre visar tuttarna än sitt intellekt.
Det bästa är nån käftar emot
Oh my, hur jag älskar att få kritiserande kommentarer.
Det personen gör då är ju nämligen att öppna för motargument och ÄNNU mer tillfälle för mig att uttrycka vad jag tycker. Vilket är min favoritsysselsättning, som ni vet. Undrar om det ändå inte är Tarkans ifrågasättande som jag älskar mest med henne.
Om ni inte har läst hennes kommentar till "Jag är kanske för djup för er" så gör det nu innan ni läser det följande.
SJÄLVKLART får folk skriva om precis vad de vill, jag har aldrig försökt förbjuda någon att göra det. Vi har yttrandefrihet i det här landet, och jag säger som Voltaire: "Jag kanske inte delar din åsikt, men jag kämpar med näbbar och klor för din rätt att uttrycka den".
Jag älskar ju bara att klaga, precis på samma sätt som ni klagar på mig för att jag skriver om sport. Det anser jag helt berättigat. Min blogg är för mig min fristad där jag skriver vad jag vill (inom lagens ramar). Dessutom vill jag väcka debatt! Det är ju svinroligt att diskutera. Jag satt verkligen och hoppades att fler skulle ta åt sig och bli skitarga på mig.
Sen anser jag definitivt inte att jag är självgod och ser ner på andra genom mitt val av rubrik. Men jag är faktiskt bedrövad över att du fick ta till jantelagen där, Tarkan. Om du visste hur trött jag är på den. Hela tiden "du ska inte tro att du är nånting". Jag VET att jag är nånting. Och jag tänker då inte dölja det.
Hursomhelst, det jag menade med rubriken var att folk kanske inte vill läsa om djupa saker hela tiden, folk kanske vill ha kul och vara ytliga och okomplicerade då och då, vilket är helt förståeligt. Man orkar inte vara seriös hela tiden. Det orkar ju inte jag heller (*host*Markus fest). Och det är därför man kanske inte orkar hänga med i mina inlägg, hur gärna jag än vill! Jag vill ju att det ska finnas nånting mer i livet att skriva om än kläder och fest, och jag vill att folk ska vilja läsa om det.
Men, som vi redan har konstaterat, that is not for me to decide.
Det personen gör då är ju nämligen att öppna för motargument och ÄNNU mer tillfälle för mig att uttrycka vad jag tycker. Vilket är min favoritsysselsättning, som ni vet. Undrar om det ändå inte är Tarkans ifrågasättande som jag älskar mest med henne.
Om ni inte har läst hennes kommentar till "Jag är kanske för djup för er" så gör det nu innan ni läser det följande.
SJÄLVKLART får folk skriva om precis vad de vill, jag har aldrig försökt förbjuda någon att göra det. Vi har yttrandefrihet i det här landet, och jag säger som Voltaire: "Jag kanske inte delar din åsikt, men jag kämpar med näbbar och klor för din rätt att uttrycka den".
Jag älskar ju bara att klaga, precis på samma sätt som ni klagar på mig för att jag skriver om sport. Det anser jag helt berättigat. Min blogg är för mig min fristad där jag skriver vad jag vill (inom lagens ramar). Dessutom vill jag väcka debatt! Det är ju svinroligt att diskutera. Jag satt verkligen och hoppades att fler skulle ta åt sig och bli skitarga på mig.
Sen anser jag definitivt inte att jag är självgod och ser ner på andra genom mitt val av rubrik. Men jag är faktiskt bedrövad över att du fick ta till jantelagen där, Tarkan. Om du visste hur trött jag är på den. Hela tiden "du ska inte tro att du är nånting". Jag VET att jag är nånting. Och jag tänker då inte dölja det.
Hursomhelst, det jag menade med rubriken var att folk kanske inte vill läsa om djupa saker hela tiden, folk kanske vill ha kul och vara ytliga och okomplicerade då och då, vilket är helt förståeligt. Man orkar inte vara seriös hela tiden. Det orkar ju inte jag heller (*host*Markus fest). Och det är därför man kanske inte orkar hänga med i mina inlägg, hur gärna jag än vill! Jag vill ju att det ska finnas nånting mer i livet att skriva om än kläder och fest, och jag vill att folk ska vilja läsa om det.
Men, som vi redan har konstaterat, that is not for me to decide.
Jag är kanske för djup för er
Jag får inte många kommentarer på mina inlägg. Det bekommer mig i och för sig inte mycket alls, jag skriver för min egen skull och vill folk läsa så är det bara en bonus, liksom. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför.
Många kommentarer får däremot Kärve. Hon är en exemplarisk bloggare. Hon uppdaterar ofta och har tydligen många trogna läsare.
Vad säger det om henne? Att hon hinner skriva många intressanta inlägg och därmed inte har nåt liv utanför datorns värld? Nej, det är jag ganska säker på att hon har, faktiskt. Att hon är en duktig fotograf och designer och folk gillar att kommentera sånt? Absolut. Att hon skriver om intressanta saker? Ja, hon skriver ju om sitt dagliga liv. Vilket för mig, som är ett av Kärves fans och inte träffar henne så mycket, är kul att läsa om.
Men det är ju inget som är så lätt att kommentera. Det är ungefär som bilddagboken, vad kan man egentligen ha att säga om en bild på någons lunch eller tår eller vad som helst? Det öppnar ju inte för debatt, direkt. Ändå skriver många ner sina reaktioner på hennes inlägg.
Det är ju likadant med alla andra populära bloggare i Sverige. Dom skriver och skriver men får inte mycket sagt. Dom skriver om INGET SPECIELLT. Det är det som fascinerar mig. Att det här enkla som en vanlig vardag, kan vara så oerhört intressant för er. Vi har verkligen olika åsikt om vad som är viktigt, och vad man känner att man behöver skriva om.
Jag har liksom inget behov av att berätta vad jag gjorde idag. Det var ju en dag som alla andra, liksom. Det kanske inte hände nåt speciellt, varför då skriva om det? Jag går upp, jobbar, tränar, går hem, äter, sover. Jag har så svårt att se vem som vill läsa om det, samma sak, dag ut och dag in. Jag vill skriva av mig om speciella saker som hänt, tankar som dykt upp bland allt snurrande i hjärnan, om hur ett intryck som jag fått får mig att känna.
Är det kanske jag som grubblar och analyserar och krånglar till för mycket istället för att leva här och nu som alla andra tycks göra? Ni kan skriva om vad ni har gjort. Vad ni hade på er. Vad ni har ätit. Men ni skriver inte ofta om hur det var. Ni reflekterar inte ytterligare över något som hänt. Ni skriver inte hur ni faktiskt MÅR just nu.
Och då har jag väldigt svårt att skriva en kommentar.
Jag måste nog hitta några djupa-och-sportintresserade-som-vill-engagera-sig-människor.
Så jag också kan få några kommentarer.
Många kommentarer får däremot Kärve. Hon är en exemplarisk bloggare. Hon uppdaterar ofta och har tydligen många trogna läsare.
Vad säger det om henne? Att hon hinner skriva många intressanta inlägg och därmed inte har nåt liv utanför datorns värld? Nej, det är jag ganska säker på att hon har, faktiskt. Att hon är en duktig fotograf och designer och folk gillar att kommentera sånt? Absolut. Att hon skriver om intressanta saker? Ja, hon skriver ju om sitt dagliga liv. Vilket för mig, som är ett av Kärves fans och inte träffar henne så mycket, är kul att läsa om.
Men det är ju inget som är så lätt att kommentera. Det är ungefär som bilddagboken, vad kan man egentligen ha att säga om en bild på någons lunch eller tår eller vad som helst? Det öppnar ju inte för debatt, direkt. Ändå skriver många ner sina reaktioner på hennes inlägg.
Det är ju likadant med alla andra populära bloggare i Sverige. Dom skriver och skriver men får inte mycket sagt. Dom skriver om INGET SPECIELLT. Det är det som fascinerar mig. Att det här enkla som en vanlig vardag, kan vara så oerhört intressant för er. Vi har verkligen olika åsikt om vad som är viktigt, och vad man känner att man behöver skriva om.
Jag har liksom inget behov av att berätta vad jag gjorde idag. Det var ju en dag som alla andra, liksom. Det kanske inte hände nåt speciellt, varför då skriva om det? Jag går upp, jobbar, tränar, går hem, äter, sover. Jag har så svårt att se vem som vill läsa om det, samma sak, dag ut och dag in. Jag vill skriva av mig om speciella saker som hänt, tankar som dykt upp bland allt snurrande i hjärnan, om hur ett intryck som jag fått får mig att känna.
Är det kanske jag som grubblar och analyserar och krånglar till för mycket istället för att leva här och nu som alla andra tycks göra? Ni kan skriva om vad ni har gjort. Vad ni hade på er. Vad ni har ätit. Men ni skriver inte ofta om hur det var. Ni reflekterar inte ytterligare över något som hänt. Ni skriver inte hur ni faktiskt MÅR just nu.
Och då har jag väldigt svårt att skriva en kommentar.
Jag måste nog hitta några djupa-och-sportintresserade-som-vill-engagera-sig-människor.
Så jag också kan få några kommentarer.
Hårstrån och gammal mat
För er som inte vet det så har jag ganska långt hår och jag har fått vänja mig vid att bli dragen i det. För folk är i allmänhet ganska frikostiga med sitt hår och framförallt gör de saker med andras. De klappar varandra på håret, plockar med det och pussar till och med varandra på det.
Men så fort ett olycksaligt hårstrå råkat hamna i någons käk, då är det det äckligaste som finns. Totalt vidrigt och förpestar både maten och själva tallriken för all evighet. Inte en chans man kan äta det efter att ha hittat det där hårstrået, vilket alltid verkar vara mitt.
Och då vill jag klargöra en sak.
Jag har inte äckligt hår. Det är långt, visst, och ofta rufsigt och konstigt. Men jag tvättar det väldigt ofta. Jag har dessutom inte i spray eller mousse eller vax eller gelé eller annan sån skit som många andra har. Det måste ju göra mitt hår till ovanligt rent. Det är väl bara att plocka bort det och fortsätta äta?
Jag är nämligen en sån som plockar bort det och fortsätter äta, även fast jag inte vet vems det är. Jag är också en sån som äter mörkbruna bananer och annan gammal frukt, jag äter sånt som andra har slickat på och andras rester. Jag äter sånt som har legat på marken. Och så vidare.
Tror att det bottnar i att jag hatar att slänga mat. Och så bryr jag mig helt enkelt inte.
Så shut up and eat. Lite skit rensar magen. Eller hur gör ni? Är ni känsliga?
Men så fort ett olycksaligt hårstrå råkat hamna i någons käk, då är det det äckligaste som finns. Totalt vidrigt och förpestar både maten och själva tallriken för all evighet. Inte en chans man kan äta det efter att ha hittat det där hårstrået, vilket alltid verkar vara mitt.
Och då vill jag klargöra en sak.
Jag har inte äckligt hår. Det är långt, visst, och ofta rufsigt och konstigt. Men jag tvättar det väldigt ofta. Jag har dessutom inte i spray eller mousse eller vax eller gelé eller annan sån skit som många andra har. Det måste ju göra mitt hår till ovanligt rent. Det är väl bara att plocka bort det och fortsätta äta?
Jag är nämligen en sån som plockar bort det och fortsätter äta, även fast jag inte vet vems det är. Jag är också en sån som äter mörkbruna bananer och annan gammal frukt, jag äter sånt som andra har slickat på och andras rester. Jag äter sånt som har legat på marken. Och så vidare.
Tror att det bottnar i att jag hatar att slänga mat. Och så bryr jag mig helt enkelt inte.
Så shut up and eat. Lite skit rensar magen. Eller hur gör ni? Är ni känsliga?
Carolina Gynning är en oförtjusande människa
Min vän Kärve har en trevlig blogg, karvegard.blogg.se, och jag bad henne förklara för mig varför Carolina Gynning är en så förtjusande människa som Kärve tycks tycka. Hon skrev inlägget, och jag skriver nu ett litet svar på tal.
Ni vet ju redan vad jag tycker om människan, men ämnet Gynning tycks aldrig bli uttömt. För när det gäller meningsskiljaktigheter så kan man aldrig komma fram till något slut. Det är det vi har, jag och Kärve. Olika åsiker. Hon tycker en sak. Jag tycker INTE att det är intressant med israeliska uteställen, medelålders sorgliga groupies eller höra Gynning kraxa fram nån slags "låt". Jag tycker INTE att hon är en god förebild för det hon gör är inte att visa att ingenting är omöjligt. Det hon visar är att det är utseendet som spelar roll och att i det här landet kan man få ett eget program av att visa tuttarna i "stänga-in-sig-i-100-dagar-utan-heder".
Jag såg det där programmet när hon ville bli kändis i USA, hon trodde ju verkligen att det skulle hjälpa att folk känner till henne i Sverige, att hon skulle kunna få ett toppjobb i Hollywood direkt. Det är lite annorlunda på andra sidan Atlanten, gumman. Där måste alla börja från 0. Där betyder svenska löpsedlar INGENTING.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det som stör mig mest med henne är att jag tror att hon är smart och bra egentligen. Det har folk sagt som har snackat med henne också, att hon är helt vanlig och så bakom kameran, men framför kameran blir hon megafjanten. Jag tror att hon tror att hon måste bete sig som en bimbo för att folk ska gilla henne. Det tycker jag helt enkelt visar på ett riktigt dåligt självförtroende och en förvrängd självbild, och sånt kan man jobba med.
Jag råder dig att göra det, Carolina.
Ni vet ju redan vad jag tycker om människan, men ämnet Gynning tycks aldrig bli uttömt. För när det gäller meningsskiljaktigheter så kan man aldrig komma fram till något slut. Det är det vi har, jag och Kärve. Olika åsiker. Hon tycker en sak. Jag tycker INTE att det är intressant med israeliska uteställen, medelålders sorgliga groupies eller höra Gynning kraxa fram nån slags "låt". Jag tycker INTE att hon är en god förebild för det hon gör är inte att visa att ingenting är omöjligt. Det hon visar är att det är utseendet som spelar roll och att i det här landet kan man få ett eget program av att visa tuttarna i "stänga-in-sig-i-100-dagar-utan-heder".
Jag såg det där programmet när hon ville bli kändis i USA, hon trodde ju verkligen att det skulle hjälpa att folk känner till henne i Sverige, att hon skulle kunna få ett toppjobb i Hollywood direkt. Det är lite annorlunda på andra sidan Atlanten, gumman. Där måste alla börja från 0. Där betyder svenska löpsedlar INGENTING.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det som stör mig mest med henne är att jag tror att hon är smart och bra egentligen. Det har folk sagt som har snackat med henne också, att hon är helt vanlig och så bakom kameran, men framför kameran blir hon megafjanten. Jag tror att hon tror att hon måste bete sig som en bimbo för att folk ska gilla henne. Det tycker jag helt enkelt visar på ett riktigt dåligt självförtroende och en förvrängd självbild, och sånt kan man jobba med.
Jag råder dig att göra det, Carolina.
Dissing PictureDiary
Jag vill ju gärna att folk ska kommentera min blogg när de har läst. Kul att få andras åsikter om det jag har tyckt till om, liksom. Men bland mina kompisar får jag motpåståendet: "Om du kommenterar min bilddagbok".
Låt oss först klargöra vad bilddagboken egentligen är till för. Man ska kunna lägga ut sina nytagna bilder, och på detta sätt berätta om sin vardag, på ett annat sätt än att skriva om det. Jag är ju inte medlem själv, så rätta mig om jag har fel. Jag har bara fått klart för mig att jag inte blir bra på bild, eftersom att jag aldrig är beredd på blixten även fast jag VET att de där jävla kamerorna alltid åker fram när man är med sina vänner och sen hamnar man på bilddagboken och Facebook redan samma kväll. Ni vet väl att hela internet får tillgång till dessa bilder? Är inte säker på om jag är så förtjust i den tanken.
Vad jag skulle komma till var: Vad finns det egentligen att skriva i kommentarrutan på bilddagboken? För det man ser är: pussbilder, folk på fyllan, husdjur, pussbilder, vänner, pussbilder... "Jaha, ni ser ju ut att ha kul". Eller vadå? Vad har folk för budskap med dessa otaliga bilder? Visst, jag kollar mina kompisars bilddagböcker ibland för det är lite kul att se vad de har för sig därhemma. Men då ska det ju helst vara riktiga aktiviteter för att jag ska bli intresserad. Det är inte kul med tusen bilder på TV:n, eller vad som helst. No offence.
Då tycker jag det är bra mycket roligare att läsa om någons tankar, vad den personen har funderat på just idag. Inte vad man har för outfit idag eller åt till frukost. Det.Är.Inte.Väsentligt.
Men jag antar att man inte kan göra något utom att acceptera det faktum att folk gillar att ägna sig åt meningslösheter ibland. Det gör ju faktiskt jag med, om jag ska vara helt ärlig. Det är väl bara så att åsikterna som går isär om vad som är meningslöst.
Jag vet att ni blev arga på mig nu. Men snälla, ge mig bara exempel på hur jag kan kommentera era bilder så ska jag göra det.
Låt oss först klargöra vad bilddagboken egentligen är till för. Man ska kunna lägga ut sina nytagna bilder, och på detta sätt berätta om sin vardag, på ett annat sätt än att skriva om det. Jag är ju inte medlem själv, så rätta mig om jag har fel. Jag har bara fått klart för mig att jag inte blir bra på bild, eftersom att jag aldrig är beredd på blixten även fast jag VET att de där jävla kamerorna alltid åker fram när man är med sina vänner och sen hamnar man på bilddagboken och Facebook redan samma kväll. Ni vet väl att hela internet får tillgång till dessa bilder? Är inte säker på om jag är så förtjust i den tanken.
Vad jag skulle komma till var: Vad finns det egentligen att skriva i kommentarrutan på bilddagboken? För det man ser är: pussbilder, folk på fyllan, husdjur, pussbilder, vänner, pussbilder... "Jaha, ni ser ju ut att ha kul". Eller vadå? Vad har folk för budskap med dessa otaliga bilder? Visst, jag kollar mina kompisars bilddagböcker ibland för det är lite kul att se vad de har för sig därhemma. Men då ska det ju helst vara riktiga aktiviteter för att jag ska bli intresserad. Det är inte kul med tusen bilder på TV:n, eller vad som helst. No offence.
Då tycker jag det är bra mycket roligare att läsa om någons tankar, vad den personen har funderat på just idag. Inte vad man har för outfit idag eller åt till frukost. Det.Är.Inte.Väsentligt.
Men jag antar att man inte kan göra något utom att acceptera det faktum att folk gillar att ägna sig åt meningslösheter ibland. Det gör ju faktiskt jag med, om jag ska vara helt ärlig. Det är väl bara så att åsikterna som går isär om vad som är meningslöst.
Jag vet att ni blev arga på mig nu. Men snälla, ge mig bara exempel på hur jag kan kommentera era bilder så ska jag göra det.
Jag kan inte blogga efter konstens regel.
Jag har registrerat denna bloggen på bloggportalen.se nu. Inte för jag vet om man får så många fler läsare av det. Tydligen så gör jag ju helt fel som skriver ett långt inlägg per dag, man ska skriva många korta för att folk ska läsa, har jag hört. Shit the same. Jag håller fast vid att jag skriver för mig själv i min egen Johanna-värld.
Låt mig bara ställa några frågor om detta. Vem hinner uppdatera sin blogg 15 gånger på en dag? Har folk inga jobb? Jag förstår att Schulmans hinner, de får ju betalt för det och har sannolikt inte mycket annat för sig, men hon Kenza då, sextonåringen med tiotusentals läsare? Hon måste ju skriva ganska ofta. Då känns det ju nästan som: skaffa ett liv... ("Oj, vad fördomsfull hon är nu, tänker ni. Folk kanske har bloggen som sitt intresse." Jaja, visst. Jag menar bara att man behöver komma ut och se lite av den verkliga världen ibland också. Hur det står till med vår planet, tillexempel. Jag drar slutsatsen att alla som inte bryr sig om miljön inte inser hur allvarligt läget är. Tycker bara att det kanske är onödigt att blogga 23 h om dygnet när världen ser ut som den gör idag).
Dessutom, hur hittar Kenza nya saker att skriva om varje dag så det inte blir tjatigt? Ämnet borde ju vara uttömt snart, kan man tycka. Är hon duktig, eller? Jag kanske faktiskt borde läsa lite av det hon har skrivit.... Så jag åtminstone kan göra sken av att jag vet vad jag snackar om.
Vad som också var intressant när jag kollade runt lite på bloggportalen var att av 10 mest lästa privata bloggar så verkade 9 handla om utseende och sånt, som Kenzas. What is that about? Har jag varit inget utom naiv när jag har trott att folk är intresserade av riktiga saker, inte bara kläder och sånt? Nu ska man ju inte kamma alla samtidigt, men det verkar jo onekligen vara på detta lilla vis. Kan inte nån bevisa motsatsen för mig? Snälla? Så jag kan få tillbaka min tro på mänskligheten. Förbereder mig genom att knarka ryssettan Regina Spector.
p.s. Visste ni att det finns en finsk målvakt i Minnesota Wild som heter Niklas Bäckström? Tycker jag är lite coolt... Som tur var visade Capitals i vilken zon Bäckström-skåpet ska stå och piskade upp dem, och imorgon är det Jerseys tur. New Jersey Devils,för att vara exakt. Vad är det för namn? Ungefär som Malmö Redhawks. Ooo, man skakar av rädsla. Nae, det är ju uppenbart att motståndarna inte ställer ut skridskorna mot er iallafall. Vilka är det som leder allsvenskan nu igen???
Och Foppa nekas arbetstillstånd för att spela matcher i Colorado. Jag gillar inte divafasoner egentligen, men nu är väl ändå rätt tillfälle för honom att säga: Vet ni inte vem jag är?
Låt mig bara ställa några frågor om detta. Vem hinner uppdatera sin blogg 15 gånger på en dag? Har folk inga jobb? Jag förstår att Schulmans hinner, de får ju betalt för det och har sannolikt inte mycket annat för sig, men hon Kenza då, sextonåringen med tiotusentals läsare? Hon måste ju skriva ganska ofta. Då känns det ju nästan som: skaffa ett liv... ("Oj, vad fördomsfull hon är nu, tänker ni. Folk kanske har bloggen som sitt intresse." Jaja, visst. Jag menar bara att man behöver komma ut och se lite av den verkliga världen ibland också. Hur det står till med vår planet, tillexempel. Jag drar slutsatsen att alla som inte bryr sig om miljön inte inser hur allvarligt läget är. Tycker bara att det kanske är onödigt att blogga 23 h om dygnet när världen ser ut som den gör idag).
Dessutom, hur hittar Kenza nya saker att skriva om varje dag så det inte blir tjatigt? Ämnet borde ju vara uttömt snart, kan man tycka. Är hon duktig, eller? Jag kanske faktiskt borde läsa lite av det hon har skrivit.... Så jag åtminstone kan göra sken av att jag vet vad jag snackar om.
Vad som också var intressant när jag kollade runt lite på bloggportalen var att av 10 mest lästa privata bloggar så verkade 9 handla om utseende och sånt, som Kenzas. What is that about? Har jag varit inget utom naiv när jag har trott att folk är intresserade av riktiga saker, inte bara kläder och sånt? Nu ska man ju inte kamma alla samtidigt, men det verkar jo onekligen vara på detta lilla vis. Kan inte nån bevisa motsatsen för mig? Snälla? Så jag kan få tillbaka min tro på mänskligheten. Förbereder mig genom att knarka ryssettan Regina Spector.
p.s. Visste ni att det finns en finsk målvakt i Minnesota Wild som heter Niklas Bäckström? Tycker jag är lite coolt... Som tur var visade Capitals i vilken zon Bäckström-skåpet ska stå och piskade upp dem, och imorgon är det Jerseys tur. New Jersey Devils,för att vara exakt. Vad är det för namn? Ungefär som Malmö Redhawks. Ooo, man skakar av rädsla. Nae, det är ju uppenbart att motståndarna inte ställer ut skridskorna mot er iallafall. Vilka är det som leder allsvenskan nu igen???
Och Foppa nekas arbetstillstånd för att spela matcher i Colorado. Jag gillar inte divafasoner egentligen, men nu är väl ändå rätt tillfälle för honom att säga: Vet ni inte vem jag är?
Djuren är inte våra slavar
Så skönt att vara hemma. Ibland känns det som: "Vad håller jag på med? Jag borde vara där jämt. Kunna finnas för farfar som är dålig. Hjälpa mamma och pappa. Se alla Linus matcher och tävlingar, skjutsa Emma och Sara överallt." Jag trivs jättebra här. Men jag längtar hem som fan. Och efter packet!!!!
Sommar vill jag ha också. Man trånar alltid efter det man inte har, eller hur?
Ser på nyheterna där Bengt Magnusson pratar om mulesing. Det värsta ljud jag vet är djur som skriker, kan aldrig hålla tillbaka tårarna. Kan folk nu kanske fatta att det är såhär djuren behandlas runt om i världen? Inte bara får i Australien, alltså. Hangrisar i Sverige kastreras utan bedövning strax efter födseln. De kor, hästar, grisar som ni äter fraktas på varandra från Tyskland och hit, ofta utan mat och vatten. 138 000 kycklingar dog under transport år 2006. 75 miljoner djur dödas på slakterier varje år och de flesta föds upp enbart för att mätta giriga människomagar.
Jag ber er att dra ner på köttet och köpa det kött som ni ändå äter ekologiskt. Den enda procenten av alla grisar som får gå ute med ordentligt med utrymme bor på en ekologisk gård, det säger en del.
Är vegetariskt för miljöns skull också. Det är ju så inne med det gröna och ekologiska nu, eller hur? Tyvärr har jag faktiskt inte märkt så stor skillnad i attityden, det är jävligt mycket snack men alldeles för lite verkstad. Miljön är ingen modefluga som ni bara kan vifta bort när ni tröttnat och något annat blivit mer intressant. Det är fakta att köttproduktion kräver mer av naturen än vegetabilier, så GÖR något nu!
Jag kommer att återkomma till även det här, som ni förstår. Jag är inte färdig med er än.
Sommar vill jag ha också. Man trånar alltid efter det man inte har, eller hur?
Ser på nyheterna där Bengt Magnusson pratar om mulesing. Det värsta ljud jag vet är djur som skriker, kan aldrig hålla tillbaka tårarna. Kan folk nu kanske fatta att det är såhär djuren behandlas runt om i världen? Inte bara får i Australien, alltså. Hangrisar i Sverige kastreras utan bedövning strax efter födseln. De kor, hästar, grisar som ni äter fraktas på varandra från Tyskland och hit, ofta utan mat och vatten. 138 000 kycklingar dog under transport år 2006. 75 miljoner djur dödas på slakterier varje år och de flesta föds upp enbart för att mätta giriga människomagar.
Jag ber er att dra ner på köttet och köpa det kött som ni ändå äter ekologiskt. Den enda procenten av alla grisar som får gå ute med ordentligt med utrymme bor på en ekologisk gård, det säger en del.
Är vegetariskt för miljöns skull också. Det är ju så inne med det gröna och ekologiska nu, eller hur? Tyvärr har jag faktiskt inte märkt så stor skillnad i attityden, det är jävligt mycket snack men alldeles för lite verkstad. Miljön är ingen modefluga som ni bara kan vifta bort när ni tröttnat och något annat blivit mer intressant. Det är fakta att köttproduktion kräver mer av naturen än vegetabilier, så GÖR något nu!
Jag kommer att återkomma till även det här, som ni förstår. Jag är inte färdig med er än.
