Innan mörkret faller

Robbin ska flytta in här på måndag!

Shut up, I'm happy.

Och så galet kär.

Jag känner att jag verkligen har försummat bloggen och inte ens skrivit nånting om VM än, men det är faktiskt mycket lättare att reflektera över något som man inte är mitt uppe i. Jag har typ 138 graders VM-feber, och ikväll var höjdpunkten när Sverige vände ett 2-5-underläge till 6-5 efter förlängning. Strålman visade varför han inte borde spela i en farmarliga, Kenny är alltid Kenny, bättre än de flesta även när han är halvskadad, Magnus Johansson gjorde sitt jobb som vanligt och Weinhandl... Det händer fan alltid saker runt honom. Han är en jävel på att skapa, och leverera. Twentyfourseven. Galet bra.

Men mest lycklig blev jag nog ändå av Huselius, som gjorde två mediokra perioder men som vaknade ordentligt i tredje och blev en helt ny kille efter att ha fått till en assist. Han tände så till den milda grad att han avgjorde för Tre Kronor i sudden. Det är riktigt starkt, att inte ge upp utan visa att man faktiskt kan göra bättre ifrån sig, även när man har en dålig dag.

Bengt-Åke Gustavsson visade också varför han definitivt inte borde avgå och lyckades vända en negativ stämning till helt nytt liv i hela laget de sista åtta minuterna. Jag är mycket, mycket imponerad.

Nu väntar tyvärr Ryssland i nästa gruppspel, och det hade ju varit mumma att få dit Lundqvist(vars Rangers blev utslaget av mitt älskade Capitals inatt! Mer om det senare). Men allting pekar på att that's not gonna happen, eftersom vi redan blivit tvungna att anmäla tre målvakter(Gustavsson från Färjestad stod idag, mycket imponerad även av honom) pga Stefan Livs lårskada.

Men anyway, ska man kunna utse sig till världsmästare så måste man kunna slå alla lag, och får vi spö av Ryssland imorgon så är vi inte värda en guldmedalj. Jag tror dock ändå att vi har en hygglig chans mot dem. Spelar vi hela matchen som vi gjorde de sista åtta minuterna idag så är det inget snack om saken.

Emil Jensen får trösta och muntra upp medan jag väntar på att finast kommer tillbaka.

Du ler mig i ögonen
Vad är det som bländar dig?
Ljuset är släckt
Det har knappt börjat gry
Din mun är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Ditt blod är så varmt mot min arm
Är du sjuk?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du



ROBBIN LIDSTRÖM

Det är faktiskt riktigt skönt att göra ingenting, vilket pretty much är vad vi har hållt oss till i helgen. Förutom idag, när vi såg min syster tävla med sin häst ute i Klämsbo. Det gick bra, hon var felfri på sista hoppningen. Hon är så duktig!

Min snälla Robbin har gjort jättegoda enchiladas idag och så har vi kollat på Kill Bill 2. Jag gillar egentligen inte söndagar men den här gick inte av för hackor. Skönt att veta att det är "ledigt" imorgon också, jag måste dock göra ett krysstest till min kurs samtidigt som jag ser fram emot annalkande hockey-VM och verkligen, verkligen, verkligen hoppas att Capitals inte får en tredje förlust imorgon. Lidas kommer bli odräglig om de går vidare och inte vi.


Jag är medlem på Xpert Eleven nu också=)

(Det är en fotbollssida där man driver sina egna lag, mina sport-impared friends. Robbin har nu lurat in mig på tre sidor, den här, Facebook och Tradera.)

Jag har försökt att undvika den här Twilight-låtsatshysterin (vi vet ju alla att ordet hysteri i sin rätta mening bara får användas i samband med The Beatles) så länge jag har kunnat, men när man lägger en bok framför mig och säger: "Läs den här", då är det nånting som gör att jag inte kan vägra, så när Vicky gjorde det så nöjde jag mig bara med att sucka lite för att uttrycka mitt beklagande. Jag läser liksom tre andra böcker just nu. Men visst, jag får väl ta och lära mig lite om den där Edward som alla tjejer över tolv har sina knickers in a twist över.

Jag är faktiskt inte klar ännu, så någon fullständig recension kan jag naturligtvis inte ge. Mitt första intryck är dock ganska... ljummet. Jag har säkert inte kommit till de bästa delarna än, men ändå tillräckligt långt för att veta att det här inte är en bok som jag sträckläser i rena ivern över att få veta hur det slutar. Den är välskriven för att nå en tonårspublik, men Vicky, att jämföra den med Harry Potter-böckerna? Det är inte ens samma division. Den här serien är helt klart mest lämpad för flickor 16-17 (no offence), medan ALLA har behållning av J.K. Rowlings mästerverk.

Jag får nog läsa ut den innan jag kan föra en riktig diskussion om den, men jag kan säga redan nu att jag inte är särskilt imponerad. Även fast Twilight har sina originella inslag och inte riktigt är en vanlig tonårsbok så är jag faktiskt inte så intresserad av om flickan och pojken får varandra eller inte.

Jag borde vila mig efter gruppdiskussionen och innan spinningen men det känns som att jag har ord som vill ut.

Var i stugan i Onsala med familjen och älsklingen över helgen, och det var jättemysigt förstås. Man får som känna på ett annat sätt att leva, utan dator och TV och med spindlar, utedass och bara kallvatten. Det har sin charm det med, fast bara i tre dagar eller så.

Planerna inför hösten ändrades också, snabbare än hönan skiter eller som en HIF:are på väg från en GAIS-slakt till Centralstationen.
Det må så vara, men jag är grymt nöjd med förändringen. Från Umeå till Göteborg. Från miljö-och hälsoskyddsprogrammet till samhällsvetenskapliga miljövetarprogrammet, som ju faktiskt är det jag har velat gå hela tiden. Jag läser programplaneringen och det är idel Johanna-kurser. Kunde inte vara mer perfekt faktiskt, så jag är eld och lågor inför att få börja läsa. Även fast jag återigen måste flytta härifrån och även fast Göteborg är pissigt på vintern och även fast de tror att fotboll är bättre än hockey så gör jag vågen för det som komma skall.
Och vilka hinder jag än stöter på har jag min Robbin vid min sida, och vilka adjektiv räcker till för att beskriva den känslan?

Tvivlar på att ens Jocke Berg skulle kunna hitta dem.

Till att börja med är det, trots att jag älskar mitt jobb, jätteskönt att vara ledig, och få vara med älskade Robbin hela tiden. Man uppskattar mycket mer att göra ingenting när man gör allting största delen av tiden.

Jag tänker mycket på framtiden just nu, vi pratar en hel del om hur vi ska göra i höst. Det jag vet for sure är att jag ska plugga miljö, men det är staden som inte är helt klart. Jag önskar verkligen att det fanns ett miljöprogram i Örebro eller Borlänge eller nåt så vi inte behövde flytta så långt. Men Umeå verkar som en väldigt bra stad, trots att det är 60 mil dit. Man behöver inte bestämma sig förrän nästa vecka, som tur är.

Nu är det spinningtime, så jag ska byta om.

Ni får alla kolla min söta lillasysters nya blogg: metrobloggen.se/saraageborg. Emma funderar också på att skaffa en. Folk börjar som tur är inse att livet inte bara är bilddagboken, det är... öh.. blogg också.

Jag har ingen aning om var jag ska börja, just nu är jag bara... ja, vad är jag? Ledsen? Besviken? Förbannad? Ingenting? Förmodligen en blandning av allting.

I vilket fall kommer jag ihåg att det var ungefär precis såhär jag kände för ungefär precis ett år sedan, när Elitseriedrömmen slocknade då med. Fast nu är det fan värre, för jag hade såna förhoppningar på den här säsongen. Redan efter de första matcherna så kändes det i hela kroppen att det här, det skulle bli bra. Det här skulle äntligen bli vårat år.

Men det slutar precis som då. Det blir lika frustrerande den här gången som det har varit under största delen av det här millenniet. Floppande miljonvärvningar, nya tränare, påkostad ny elitseriehall, nya tränare, ungdomssatsningar, nya tränare... Till vilken nytta? Hur jävla mycket vi än dominerar i allsvenskan så hjälper det ändå inte, vi snubblar på målsnöret VARENDA JÄVLA GÅNG och typ Södertälje och Rögle glider förbi! Det är ju FAAN.

Och sen ska jag gå ut i köket och ta en kopp lugnande grönt chai-te (och kanske en valium?) och  försöka trösta mig med en av Robbins oslagbara chokladbollar (för igår fanns det minst tio så visst borde det vara nån kvar), men nej då, de har ju hamnat i Emmas och Josefines och Linus magar. De fattar minsann inte att den där chokladbollen var mitt sista lilla glädjeämne ikväll. De har ÄTIT UPP mitt sista lilla glädjeämne. Och Emma fattar inte ens varför jag är sur. "Vadå, för att Leksand är borta? Det spelar väl ingen roll". Det spelar ALL ROLL! Jag fattar inte folk som inte fattar sport.

Just nu har jag sjukt svårt att försöka se någonting överhuvudtaget från den ljusa sidan, men jag försöker ändå trycka fram tankarna på att vi kommer kunna se Leksand i Umeå i höst, och Sundsvall med för den delen. Även fast jag mycket hellre hade velat se vilken sida Robbin skulle välja(den rätta eller Modos) när Leksand skulle besöka Swedbank Arena nere i Ö-vik, som vi norrlänningar skulle säga då. Men min vilja växer väl i skogen, som vanligt.

Vad jag däremot med säkerhet vet, är att vi tänker bryta ihop och komma igen. Vi har inte tänkt ruttna i hockeyallsvenskan bredvid Mora och Troja/Ljungby utan vi tänker ta oss upp dit vi hör hemma. I Södertälje ska vi avsluta säsongen 08/09 på ett värdigt sätt och jag och många med mig kommer stå där och försäkra att vi,

vi är leksingar tills vi dör.

Det står 1-2 till mitt hat nr 1, AIK, i Ejendals och jag har ingen bra känsla men jag vägrar ge upp. Om AIK går till Elitserien istället för oss så är det stor risk att jag kommer mörda någon. Påsk och ledighet är bara skit i jämförelse med en sån situation.

Men vi ska ändå åka till Södertälje och avsluta säsongen, hur chanserna än ser ut om en vecka.

Nu ska jag försöka hinna duscha innan tredje perioden börjar. Jag har varit på body pump och luktar aparmhåla.

Saknar dig, Robbin.