Innan mörkret faller

Ja det må jag säga, hela den här packets-vara-eller-icke-vara-historien har tydligen eskalerat under helgen och jag har varit lyckligt ovetande tills nu. Ibland har det sina fördelar att inte ha något internet.

Jag har läst vad ni allihopa har skrivit och allting makes sense på olika sätt, så jag har inte riktigt kommit underfund med var jag ska ställa mig i allt det här. Jag vill faktiskt inte ställa mig någonstans, även om jag inser att det här angår mig också i allra högsta grad. Jag känner inget behov av att "välja sida" men som vanligt tycker jag saker.

Jag tycker fortfarande det är kul att vara med var och en av er när vi ses, även fast vi inte är lika tighta som vi var förut. Det går inte att ha lika mycket gemensamt som vi hade för 4-5 år sen och det är liksom bara att inse, men det är mycket sorgligt när man börjar bråka om det istället för att låta det vara som det är. Ingen blir gladare av en massa tjafs. Bara för att vi inte är bästa bundisar längre betyder väl inte det att vi måste vara precis det motsatta?

Jag är verkligen avundsjuk på er som har nya kompisar i era nya städer eller nya kompisar i Kungsör. Jag har många vänner jag med men på grund av allt mitt flyttande hit och dit så har jag ingen som jag är riktigt nära. Jag försöker verkligen hålla kontakt med er i packet för att jag bryr mig om er, och för att jag vet att ni bryr er om mig. Jag har Robbin nu också, som tur är. Jag vet att jag är en enstöring men enstöringar behöver också någon som bryr sig. Jag vet också att jag är dålig på att höra av mig men jag tänker på er ofta och blir alltid lika glad när ni hör av er.

Jag skulle dock aldrig tvinga någon av er att vara med mig. Känner ni att ni inte vill - då är det så, och om jag tjatar så är det för att jag själv gärna vill träffa er. Jag vill gärna också träffa er en och en eller ett par stycken åt gången, kanske det är den bästa lösningen. Kanske det helt enkelt inte funkar med oss alla på en gång längre, hur gärna jag än skulle vilja att det var så. Jag har fortfarande vår helg i Göteborg i höstas i minnet, det var riktigt lyckat och det kanske får stanna vid just det, ett av alla roliga minnen som jag har tillsammans med er.

Till hösten börjar jag plugga i en ny stad (det kan bli väldigt, väldigt långt bort) och kommer träffa lite nytt folk, vilket jag ser fram emot. Jag vet inte hur engagerad jag kommer vara i att försöka få oss att träffas allihop, men jag skulle gärna hålla kontakten med er och umgås med er när jag kommer hem. Jag tror på det som Emma sa, att vi inte ska förvänta oss för mycket av varandra. Den tiden är liksom förbi.

Alla har sina egna liv nu och det får vi acceptera. Kan man sen ha roligt tillsammans ibland - då är det bara en bonus.

Norrköping i helgen som sagt, det var förstås kul.
Jag och älskade Jenny körde ett nostalgipass på Friskis med min favoritledare. Jag var verkligen lycklig den timmen.
Sen gick vi på stan och köpte nödvändigheter som öl och krukor, och sen åkte vi hem till henne och vår älskade Agnes kom dit efter ett tag. Jag insåg att jag egentligen inte saknar Norrköping i sig, utan mest de två.

Kom också underfund med att Jenny och Martin har två vuxna personers sovrum. De har faktiskt två vuxna personers lägenhet överhuvudtaget. De har prydnadskuddar och tavlor med motiv på och en stor, fin matta och glasbord.
Det har inte jag. Fast jag trivs i mitt rum ändå, även om det är en femtonåring som bor där.

Nånting mer pessimistiskt istället:
Jag börjar känna hur nedstämdheten och orkeslösheten från i höstas kommer tillbaka, och jag kan inte förklara varför.
Jag trodde allt skulle bli så bra.
Men det är inte bra, inte bra alls. Tyvärr vet jag inte vad jag ska göra åt det. Eller jag vet väl, men jag kan inte. Jag kan inte ändra på hur jag är bara sådär.

Usch, så jävla patetiskt alltihop. Det är inte ett dugg jävla synd om mig egentligen. Jag får precis allt jag vill ha. Så jag kan inte fatta varför det blir fel.

Vet inte hur det skulle gå om jag inte hade dig.