Innan mörkret faller

"119 Holm är fler än 118 Sjöberg"

GE-galan är precis slut och till 08:ornas förtjusning leverade våra stjärnor som förväntat. Wissman vann med en hundradel, Kallur dominerade från början till slut och Holm gjorde sin 119:e tävling över 2.30, och slog därmed Patrik Sjöbergs gamla rekord, därav nummerlappen med "119" på och tröjan med ovanstående citat på ryggen.

Sånt kan tyckas väl malligt. Jag faller för ödmjuka idrottare som Bäckström och Kalla och Kallur, men den värmländska kaxigheten är faktiskt helt okej och nästan berättigad. Den är rentav charmig. När Stefan tog OS-guld hade han förberett en guldfärgad tröja med Holm 1 på ryggen. Det är kul när folk vågar ta ut vinster i förskott, både när de faktiskt gör som de sagt, och när de misslyckas (eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen). Stefan har ändå en imponerande karriär bakom sig. Jag tycker vi kan låta honom skryta lite.

Det finns ju faktiskt inte så många i Janteland som vågar sticka ut hakan ordentligt och provocera och vara självgoda. Jag läste några av Schulmans bloggar idag, två bröder som uppenbarligen har skyhöga tankar om sig själva och vars åsikter jag oftast inte delar, men... De är kind of roliga för det, för de kan verkligen skriva vad som helst. Inga hämningar där inte. Och såna beundrar jag, såna som vågar. Vilket jag lite skäms över i det här fallet, för de där två är verkligen såna som jag egentligen inte vill tycka om. Bland annat så avslöjade Calle att han tyckte att Marcus är den mindre lyckade av bröderna Birro, och då blev jag förbannad. De som känner mig vet att Marcus Birro är en av mina stora idoler, jag skulle ge min vänstra hand för att kunna skriva som han. Fast utan vänsterhand kan jag ju ändå inte skriva... Får väl offra Emils högra hand då. För den har han väl ändå ingen användning för...?

I vilket fall, läs detta stycke, signerat M Birro:

"Om mitt liv är misslyckat är jag rätt lyckad trots allt. För övrigt vill jag inte att någon av dessa människor skriver mitt namn någonstans. Det känns smutsigt på nogt sätt. Billigt. Jag tycker illa om när mediala luder med själen uppkörd i tarmkanalen fläcker ner mitt man med litterär syfilis.

Jag vill inte ha mitt namn släpat i avträdets förbannade träskt. Jag önskar att de kunde låta mig vara misslyckad i fred. Ge fan i mig, Schulmans. Jag är allt för misslyckad och okänd för att bry sig om. Jag kommer aldrig med på några listor. Jag är den yngsta av lillebröder. Jag är en tönt. Jag bor inte i Stockholm. Jag hänger inte på Stureplan.  Jag skriver bara böcker och inga teveserier. Jag önskar att båda dessa skojfriska praktexempel på den nya tidens Frankensteins monster kunde rikta sina blickar mot någon annan.

Tills dess ska ska jag putsa glasramarna till mina fem litterära priser och gråta en skvätt över att vara den misslyckade av Bröderna Birro."

Den mannen vet hur en blogg ska skrivas. Han får liksom fula ord vackra. En litterär konstnär. Och jag missar honom definitivt inte den 13:e. Alltid lika fascinerande att få höra honom berätta.
Tills dess får jag svälja Flyktsoda ännu en gång. 

V.I.P, Very Important Person. Uttrycket som visserligen kanske mest används på ytliga ting som Stureplansklubbar och Melodifestivalen men ändå verkligen gör klart för oss att vi alla inte betyder lika mycket. Vi är inte alla lika viktiga.

Jag började med att sitta och fundera på vad jag skulle skriva här idag. "Ska jag skriva nåt alls? Är det verkligen någon som bryr sig och läser?" Sen kom jag på att jag ju faktiskt skriver för min egen del enbart, men jag kunde inte komma ifrån tanken att vissa har tiotusentals läsare per dag. Alltså inte kändisar, utan helt vanliga dödliga! En sextonårig tjej som gillar utseende och sin hund har en av de mest lästa bloggarna i Sverige. Det gör ju henne till NÅGON. Någon som folk förmodligen skulle sakna om hon försvann. Hon är en Very Important Person.

Och ja, jag vet att alla inte kan vara kändisar och sticka ut ur mängden, det funkar helt enkelt inte så. Vissa har en förmåga att påverka andras liv på olika sätt, det är faktiskt tur att inte alla har den förmågan.

Det är bara intressant hur vi värderar ett liv, när det sen försvinner. Vad är det som gör att vi uppmärksammar somliga dödsfall mer än andra? Varför vad det mer fruktansvärt med det som hände amerikanerna 11/9-01 än med de många fler människoliv som USA tagit genom åren? Vi uppmärksammar kriget i Irak men inte på samma sätt som det i Tchad eller Somalia, trots att många fler fallit offer där.

Och vad är det egentligen för skillnad på de naturkatastrofer som drabbar Java, Kashmir och Sumatra mot de i New Orleans och Thailand? För skillnad är det ju uppenbarligen, om man ser till medieuppbådet och vad folk pratar om. Vintern 04/05 uppmanade några av mina klasskamrater oss andra att skänka pengar till förmån för de som drabbats av tsunamin, och det är såklart jättefint att göra det, men det känns som ett sådant äckligt hyckleri när man bryr sig om en katastrof för att det råkar involvera svenska eller amerikanska offer, eller annat folk av västvärlden som helt tydligt är värda mycket mer uppmärksamhet än afrikaner och asiater.   

Då har jag inte ens börjat prata om törst och svält, HIV/AIDS och andra sjukdomar, miljöförstöring och kvinnoförtryck. Det finns ju så fruktansvärt mycket fruktansvärt i världen! Varför väljer vi att bara se det vi vill se? Det vi tror att man SKA se? Att överhuvudtaget ta upp idén om att USA nånstans själva indirekt orsakade 9/11 är ju fortfarande nästan tabu.

Sammanfattningsvis, vi stillar vårt dåliga samvete med att då och då bry oss om något som har hänt, som vi kan relatera till. Det gör det ännu lättare att vara en god människa. Det andra, det orkar vi liksom inte med. Det orkar vi inte bry oss om, struntsamma om det egentligen är en bigger deal. Vi har ju redan brytt oss om nåt annat.

Jag vet att man inte kan rädda hela världen på en gång, och man ska leva sitt eget liv, men FÖRSÖK att se lite längre än näsan räcker, genom din inglasade lilla skyddade värld. Det är vi skyldiga dem som behöver vår hjälp.

(Som ni kanske förstår så är den här frågan långt ifrån avslutad, jag kommer tillbaka till det och skulle älska att få lite kommentarer av er snälla människor som ändå läser den här bloggen då och då. Tack.)

Jag tycker det är helt underbart när kolumnister dissar varandra i krönikeform, som nu senast en tjej i Metro, minns inte hennes namn, och Carolina Gynning, om huruvida vår kära Carro borde tagit sitt ansvar och inte gjort ett man-kan-festa-här-med-inslag från ett krigshärjat Israel i sitt program.  Av olika skäl undviker jag "I huvudet på Gynning", men jag tänkte att ska jag kunna nämna det här på internet så måste jag veta lite om det, så jag såg början på programmet på webben. Ja, början, sen orkade jag faktiskt inte mer. Det räckte nästan med att höra henne säga "jag åker inte dit för att bli religiös, jag har hört att Tel Aviv har sjukt bra nattklubbar". Visst, hon vill visa en annan sida av landet, men det är ändå respektlöst mot de som i samma krigshärjade land torteras och dör, medans hon sväljer sin rosa drink. Nåväl, jag ska antagligen inte utveckla det här ytterligare, jag är inte tillräckligt påläst i just det här sammanhanget. Varje anledning till att få dissa Gynning är bara så... befriande.

Det var inte ens vilket ämne hon och Metro-tjejen kivades om som var poängen. Jag menade egentligen att säga att det är underhållande att läsa kolumnister som bråkar, för de överdriver alltid vad den andra har sagt med ca 300% och gör skrattretande påhopp. Av denna anledning tänkte jag lite kort försöka mig på ett sådant svar själv.

Jag läser nämligen alltid Punkt SE på väg till jobbet, den på bussen och Metro på tåget. Gratistidningar är inte särskilt miljövänliga men vi har ingen tidning på jobbet så jag låter mina kollegor och fellow busfrön återanvända den, för att sedan kassera den till pappersåtervinningen. Påstår man sig vara miljövän så måste man faktiskt föregå med lysande exempel. Hursomhelst, under sportsidan i SE så brukar en kille som heter Martin Röshammar kommentera och analysera aktuella sporthändelser. Jag brukar mig inte bry mig om sådana där förståsigpåare, jag är ju själv en och det räcker. Den enda experten jag tycker oftast har rätt är Wikegård, och Röshammar har verkligen inte joinat honom nu. Idag dissade han nämligen skidskytte-VM, ve och fasa! Han "förstår inte hajpen" och tycker att "skidskyttet är en sport som precis som volleybollen lär tyna bort publikt den dag då de svenska framgångarna upphör".

Jag håller med om att det är en typisk sport som man blivit intresserad av för att vi har duktiga svenska utövare, men jag tror att när de svenska skidskytteframgångarna tar slut, så har folk kommit på att det faktiskt är en intressant sport som man gärna vill se mer kan, kanske rentav utöva själv. Martin Röshammar har uppenbarligen inte varit på prova-på-friidrott-avdelningen på Universeum och sett hur många ungar som är där och vill börja med häcklöpning, tack vare Susanna Kallur. Han förstår säkert inte hur många ungar som vill bli nästa Charlotte Kalla, Åsa Sandell eller rentav Annette Norberg! Damhockeyn fick även den ett jätteuppsving efter OS-silvret 2006. Ja, svenska framgångar leder till att folk sätter sig framför TV:n, men det leder ju i sin tur till fler utövare av sporten och därmed frisk luft och HÄLSA, och hur kan det vara något negativt? Det är väl inget fel i att man gärna vill heja på svenska hjältar, även fast man igår inte ens visste vad deras sport gick ut på? Man lär ju sig nåt nytt, för bövelen! Jag gissar att Martin Röshammar inte kan förklara skillnaden mellan distans, jaktstart och sprint och helt enkelt är bitter. Stackars liten. 

Imorgon ser vi fram emot både damernas distans, som blev inställd ikväll (tur för mig, jag hade missat det annars. Träningen framför allt, eller vad säger ni, fellow bloggers?), och herrarnas distans.

Sov gott.

p.s. Anna-Carin, det är ingen som klandrar dig om du struntar i resten av världscupen och tar ut välförtjänt mammaledighet. Vi älskar dig ändå. Kom tillbaka nästa säsong istället, starkare än någonsin.

Knappt har julen hunnit kastas ut innan det börjar skyltas för nästa "högtid" som infaller nu på torsdag: Alla hjärtans dag. Alla hjärtans företag jublar, för nu ökar vinsten ännu lite till, precis som den gör under påsk och Halloween och nyår och för att inte tala om jul, och alla andra högtider som blivit kommersialismens stöttepelare.

De som känner mig vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Borde inte varje dag vara en hjärtanens dag? Då man kan visa att man tycker om den man tycker om. Jag anser ju att romantik är lika med spontanitet, inte lika med påtvingad "högtid" med obligatoriska blommor och choklad och kort med färdigtryckta meningslösa ord och you name it. 

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att du inte vill, hinner, orkar eller har råd med att köpa en fin present till din älskling på en dag uppfunnen av kortindustrin. Gör någonting imorgon istället, någonting som visar att du bryr dig. Det är det som uppskattas mest, det lovar jag.

Vi lever i ett materialistiskt samhälle där lycka tenderar att mätas i antalet prylar. Är det någon mer än jag som känner att det är hög tid att göra nånting åt det? Om inte för din egen skull, så för miljöns. För det är hur vår jord mår som vi egentligen borde fokusera på, 24-7 om jag fick bestämma, och definitivt inte blaj som fuskmysiga hjärtansdagar.

Kunde mala på om det här i evighet, men plikten kallar imorgon och lite sömn måste man hinna få. Missa inte mixstafetten 14.00. Jag önskar ner i tåspetsarna att vårat lag får försvara sitt guld från förra året, men det kommer bli jävligt tufft. Tyskland kör med B-lag och Norge med, Z-lag snarare, men det finns andra bra lag. Jag sätter nog en slant på Ryssland, som alltid toppar, precis som Sverige. Får se imorgon om jag har rätt. Det kommer iallafall bli outhärdligt spännande.

Dagens Lasse-låt: Kom änglar

p.s. Börjar befara att amerikanska polisen bara kommer behöva slänga en blick på mig i närheten av Vita Huset, iförd palestinasjal och allt, för att jag ska hamna på Guantánamo innan jag hinner säga "terroristland". Har faktiskt ganska lite lust att sitta där. Men då kanske jag kan kopiera Scofields idéer och anordna ett tidernas Prison Break? Tål att tänka på. Jag kommer iallafall inte att lämna sjalarna hemma. Vad vore livet om man inte fick provocera?