Farväl Jupiter, adjö, jag måste läka mina sår
Jag funderar över Göteborg och tänker såklart direkt på eleverna. Jag är barnslig och vägrar inse att jag faktiskt inte ska tillbaka och jobba med dem. Vem vet vad som händer i framtiden, men inte på ett tag iallafall. Det känns bara stort och tomt när jag tänker på det, ett hål jag själv har orsakat och grävt för att fylla andra hål. Jag tittar ofta på klockan och tänker att nu, nu har de NO med Magnus och kanske pratar de fortfarande om ekologiska fotavtryck, och snart ska Malin gå upp till fritids och rosta mackor och säga att "vi går alltid ut efter mellanmålet".
Nej, jag kan inte släppa det riktigt. Det blev en så stor del av mitt liv. Jag tror inte jag vill släppa det heller. Men nånstans måste man nog gå vidare och börja tänka på det man gör just nu. Jag har ju tyvärr svårt för sånt.
I övrigt så saknar jag inte Göteborg. Det känns på ett sätt jag inte kan beskriva att jag inte blev riktigt klar med stan och allt som hör den till, men jag känner inte att jag måste tillbaka så fort som möjligt. Jag saknar dock Friskis och alla pass att välja bland och enkelheten. Men jag ordnar träningen för mig här med. I förrgår var jag t.ex på spinning i Arboga, och det finns faktisk bodypump i Kungsör. Snart blir det hockey igen också. Har väldiga abstinensbesvär.
Göteborg är annars så fruktansvärt mycket känslor att jag inte kan samla ihop dem alla och få någon slags styrsel och ordning. Fast jag blundar kan jag inte sluta se. Men jag väljer ändå att inte möta dem just nu utan bara svälja och byta låt på telefonen. Det finns annat att fokusera på. Snart tillbaka till det som gör mig glad.
Vi har solen i ögonen och spilld mjölk överallt,
ja, det stinker av gammalt groll men vi har skuggorna bakom oss trots allt, eller hur, Göteborg?
Jag har saknat det, föraktat det, och saknat det igen
Till att börja med vet alla här att jag har flyttat hem. Och då menar jag inte dem som jag har berättat för och som därmed logiskt sett borde veta, utan alla andra som man stöter på och säger hej till. För så är det i Kungsör, men jag kan inte riktigt vänja mig. Jag är bara förvånad att tidningen inte slagit upp det som förstasidesstoff. Nu tycker ni jantemänniskor säkert att jag har otillåtet höga tankar om mig själv men jag kan inte låta bli att undra om jag verkligen är en så känd slash viktig person att kungsörarna tar sig tid att känna till både det ena och det andra om mig nästan innan jag gör det själv? Att det snarare är familjen Ageborg som är rubrikskapare är min teori, och jag halkar bara med i den svängen. Jag är faktiskt den o-kändaste av oss. Alla vet vilka de andra är och jag är snarare "Anders dotter" eller "Linus syster". Nädå. Jag är inte bitter. Faktiskt. Jag känner mig som den luggslitna mystikern vilket passar mig utmärkt.
Det är hursomhelst skönt att vara hemma och jag känner mig rätt tillfreds, än så länge. Jag vikarierar på Central och pratar med gamla lärare, jag går och plockar hemma, lagar mat och skjutsar runt på mina syskon, mina kärlekar. Jag känner inte samma panik nu som tidigare, och även fast jag fortfarande har svårt att varva ner så börjar jag lämna mycket av det som varit bakom mig. Mycket kommer förstås också hänga kvar ett tag framöver, men jag kommer orka ta itu med det. En vacker dag blir ingenting som förr.
Jag har seglat med ett sjunkande skepp, och tro mig, jag har velat stävja vinden.
Och det är kyligt här inatt, när Kungsör kysser mig på kinden.
Huvudet fullt
Det är snö här och det tycker jag om.
Det var trevligt hemma hos Carro igår.
Skulle väl kanske hållit lite mera tyst.
Men annars så.
Och idag har jag varit trött och dagenefter som fan och inte riktigt orkat reflektera så mycket som jag egentligen borde.
Samtidigt som jag vet att det inte bara går att hoppas att allt löser sig, det är lite mer komplicerat än så.
Men ta det lugnt. Det är hela grejen. Andas med magen.
Yes we can.
Nästa vecka ska jag vara vikarie på Central. Det är bra.
And then I see it.
Glöm dina bekymmer. Imorgon kommer nya.
Överraskning
Det är väldigt skönt, men jag saknar redan folket på skolan. Behöver nog inte gå in på hur det kändes i fredags.
Kanske den jobbigaste dagen i mitt liv. Fast natten blev bra sen. Tack Malin;)
(Hm, det där lät lite... konstigt. Tolka det som ni vill.)
Och helgen med.
Du vet.
Åh, btw. Jag gjorde en ny tatuering igår.
Den sitter på höften, om ni inte ser det.
Nakenchock på Johannas blogg! :O
Faller
Say no more.
Det är redan tillräckligt med vatten i Lindome denna mörka fredagsmorgon.
Vi måste inte hålla tankarna klara
men jag kan inte säga nej
Jag kanske rent av behöver dig
Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i världen
Vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans
Håll min hand i vimlet,
människor som tror har en chans,
Människor som tror har en chans
Du och jag i strimmorna
Vi är sargade människor som tror
Vänd dig inte om
Du och jag för att nån var full, och
du och jag för våran skull, och
du och jag för stämningen, för den mjuka bedårande skymningen,
för isen som äntligen spruckit loss, och
du och jag för oss
Hockeyonsdag upp och ner
Kommer att tänka på ett av Göran Zachrissons underbara citat: "Greenerna är ruskigt snabba. Men inte så snabba ändå." Malmö var riktigt bra. Men inte så bra ändå.
Leksand hade kunnat vinna om de hade spelat som de brukar. Inte kan det väl vara så att allt står och faller med Janne Houkko och Micke Karlberg? Det kändes i vilket fall som att motivationen inte fanns, förutom hos Jens Bergenström och Pi-Ed Bellemare som slet som djur, dem kan man alltid lita på. Även Petter Ullman tyckte jag skötte sig. Tredje var något bättre, men det blev ingen utdelning på målchanserna. Det var slarvigt, och udden saknades. Lite juniorhockey, som Johan sa.
Anfallet är ju annars våran stora styrka. Jag blir smärtsamt påmind om bristerna i försvarsspelet när vi möter ett annat stabilt lag. Ska vi till elitserien så måste det jobbas på och ändras om, definitivt. Det går inte att möta lag som Linköping och Färjestad och tro att man ska ha något att komma med om man har problem i egen zon. Det räcker inte riktigt med schysst anfallsspel och powerplay (som verkligen har varit bättre än igår, det är ju sorgligt att vi bara verkar ha en riktigt pålitlig offensiv back och igår var han inte med).
Det är bara att konstatera. Man kan inte vara på topp jämt.
Några som däremot var på topp inatt och gjorde mig lycklig var min älsklingskedja alla kategorier: Ovechkin - Bäckström - Semin. När alla tre spelar som de har kapacitet till så är de fullkomligt ostoppbara. Kedjan har en fruktansvärd potential. 5-1 mot Carolina och de var inne på SAMTLIGA mål. Semin - Två mål (av två skott...) och tre assist. Nicklas - ett mål och tre assist. Ovechkin - ett mål och två assist. Ljuvligt. Och jag får sån NHL-längtan. Snart, snart kan jag se matcherna.
(Dessutom torskade Vancouver. Jag får äntligen vara skadeglad.)
Och löven ligger klistrade mot marken
Vilken jävla tur att Washington vann inatt (Kolzig i sin nya fina(...) tröja i Tampamålet blev nertystad, det kan han gott ha, svikaren). Att det är NÅGON som håller ställningarna.
Det är nämligen äckligt pinsamt att förlora mot Troja/Ljungby. 10-2 i förra mötet och nu torsk med 5-3. Det finns inga ursäkter, det är bara... riktigt dåligt. Nya tag på onsdag mot Malmö, TV4+ sänder och jag ska börja bearbeta Annelie & Co (som jag bor hos) redan nu. Måste se den matchen.
Är det inte en förbättring då så kommer jag vilja kasta något. Hårt.
(Förhoppningsvis inte något lika viktigt som moppenycklarna som åkte ut i det mörka buskaget utanför Kärves hus när England åkte ur kvartsfinalen i EM 2004)
(Fan vad jag skriver parenteser hela tin)
Care for you.
En norgehistoria
Har överlevt två prövningar i helgen. Dels spanskalektionen med 7x slash 7z och besöket i Norge. Nöjd med båda insatserna. Jag är helt klart en grym vikarie och improvisatör.
Hade för det första inte tänkt på att vi skulle igenom en tull vid riksgränsen (hade tydligen inte tänkt alls inför den här resan), så jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt och blev jättenervös när en knarkhund sprang omkring och en läskig norrman frågade var jag kom ifrån och vart jag skulle. Jag släpptes iallafall in i landet. Hann faktiskt börja tvivla.
Efter det gick allting väldigt bra. Den förlorade storebrodern och hans söta flickvän Catherine hade lagat en perfekt linsgryta och jag hade väldigt trevligt och saknade inte alls Idol - trots att min Lars åkte ut. Men inte gråta över det nu - han har hela tiden varit för bra för den där farsen.
Istället skrattade jag åt Norges namn på alkoläsk (rusbrus :D) och tyckte att det kändes rätt exotiskt att vara i Fredrikstad trots att det är, ja, ungefär precis som här.
Oslo var också helt okej, jag och Erik gick omkring i regnet och tittade på sevärdheterna och lite i affärer och åt veggietapas till lunch och drack öl och diskuterade livets vändningar i en stadsdel som heter Grönland. Erik pratade om att skaffa barn och han verkar överhuvudtaget ha uppnått så mycket trots att han inte fyllt 30 än. Jag beundrar honom och undrar om jag själv någonsin ska bli så vuxen.
Igår besökte vi stjärnformade Gamlebyen som man åker färja över till (bara drygt hundra meter, men ändå) och som förr fungerade som ett skydd mot svenskarna (påminde mig om Osgiliath som ska skydda Minas Tirith, ni som kan er Lord of the Rings vet vad jag menar. Vi är som orcher för norrmännen...?)
Och sen kom jag tillbaka till Göteborg igen.
Tack Kärve och Andreas för att jag har fått bo hos er. Det har varit väldigt roligt.
Det känns som allt kan börja nu.
Jag ger mig.
Det gick så sakta
Det blir det här istället.
Lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen
Upplyst mellan träden, ödsligt belägen
Om hösten, om våren, i en tyst blå natt
Som en fackla, som ett ljus, kom du fram till mig, där jag satt
Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess
Jag hade nästan gett upp, det var så grått tills dess
Men du sa att du hörde mig på radion idag
Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa, men
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar
Om tiden vill ifatt
Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år
Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
Tills jag sa: "Väntar du på nån eller vill du bli min?"
Du sa: "Vad svarar man på sånt?"
Jag sa: "Man svarar nog ingenting"
Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har och,
gräv i det dunkla men sök inga svar
För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar,
Om tiden vill ifatt
Du sa: "Vänta lite grann, behåll poserna på,
vart ska vi komma nånstans? Vart ska vi gå, vart ska vi gå?"
Jag sa: "Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit,
vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"
Det var natt, det var natt, det var äntligen natt
Våren var på väg, jag var rusig och matt
Vi var på gång, vi var VIP, det var nån efterfest för Kent
Och allt var lite eftertraktat, allt var lite känt, och
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar
Om tiden vill ifatt
Mellan Tumba och Järna finns en kyrka vid sjön
Vi tar oss dit i oktober, strax före snön
Den här vinden är så kraftig, hela världen är på spänn
Den mörka natten är så mörk, jag måste se honom igen
Vad vore jag...
Jag hade hoppats att jag skulle kunna skriva HAHA idag eftersom Washington vann inatt men tyvärr gjorde Vancouver det också så det blev inget med det. Dock kan man ju tycka att det är beklämmande hur små Canucks skulle vara utan Roberto Loungo. Det blir mer tydligt för varje match.
Precis som att det till stor del är ryssarna som formar mitt lag just nu.
På tal om duktiga ryssar så hann jag bara se sista perioden igår men det kändes hyfsat stabilt trots förlusten. 0-0 med fyra minuter kvar i tredje känns ändå som en klart godkänd insats för vårt B-lag mot the red machine (som alltid är lika outstanding). Det är bara mänskligt att inte orka hålla hela vägen.
I kväll drar jag till storebror i Norge så ni lär inte höra av mig förrän tidigast på söndag.
Jag har aldrig varit där så det ska bli riktigt schysst. Vill gärna se Oslo som tydligen ska vara en försvenskad stad utan dess like, känns lite halvtrist även fast jag inte vet om jag egentligen gillar norrmän och det som är norskt. Har så jäkla svårt att ta så glada människor på allvar. Danskan å sin sida känns mer dyster och intressant, passar mig bättre.
För övrigt känns det just nu som att jag har stängt av det mesta och bara är inställd på att få komma hem.
Och på att få komma nån annanstans.
Jag fattar ingenting
Det känns ibland som alla har förstått utom jag
Att världen står och pekar: Stackars hon som tror att livet är en dröm
Hon borde ta ett jobb
Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma
Steg som måste tas och mina hyllor för mig själv
Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb
Väntar jag på frälsning och förståelse
Jag fattar ingenting.
The moment has past
Det har säkert låtit i mina nattliga blogginlägg som om Barack Obama är någon slags frälsare i mina ögon. Det har inte riktigt varit så jag har menat. Man ska ju inte hymla med att demokraterna inte är så liberala som man kanske skulle önska utan mycket mer höger än moderaterna. Och ni som känner mig vet att jag inte är lagd åt det hållet. Men trots att han (självklart) är väldigt kristen, personligen emot homoäktenskap, för dödsstraff, vill att NATO ska ta större plats i Afghanistan och mycket annat som jag definitivt inte håller med om så är Bam rätt många resor vettigare än McCain, i mina ögon. Framförallt är han öppen för radikala förändringar.
Finns ju knappt nåt värre än kristna, inskränkta, konservativa gamla gubbar som inte förstår någonting om hur det egentligen är utanför deras patetisktrygga söderstatsbubbla. Obama känns mer globaliserad och utåtriktad. Han har bott i flera länder och är bevandrad i mer än ett språk (till skillnad från somliga andra).
För det känns ju som att man vill ha en president som inser att USA är en del av världen och inte att världen är en del av USA... Typ.
Fan, det där blev inget bra heller. Jag ska tänka lite till.
Kanske sova en stund först.
Ingen vind kan blåsa omkull oss nu.
Change we can
Glädjetårarna har fallit, segersupen i form av lakritsshot har intagits, det historiska segertalet har hållits.
Barack Obama är numera President elect fram till den 20 januari då han tillträder som USA:s 44:e president, men den allra första mörkhyade, och jag har väl inte riktigt förstått det än. Det kommer säkert dröja tills jag smälter det och faktiskt inser vad som hänt. Jag känner mig fullständigt urlakad nu. Han gjorde det faktiskt.
Det känns så helt och fullkomligt rättvist och det är fantastiskt att amerikanerna motbevisade mig och valde rätt. John McCain har hela tiden haft framtiden bakom sig och jag har inte bara varit orolig för hans syn på människa och miljö utan också för hans fysiska hälsa. Det hade ju varit försmädligt om han fått en hjärtattack av chocken att bli USA:s president och så hade rookien Sarah Palin fått börja direkt. Jag har verkligen haft roligt åt det faktum att McCain kritiserat Bam för att vara för ung och oerfaren och därmed inte redo för att leda landet, och sedan valt en vicepresident som är minst lika grön som hans konkurrent. Det är dessutom beklämmande för republikanerna att guvernör Palin är en av de huvudsakliga faktorer som avgör nederlaget för McCain. Hon blev inte mer än ett stort skämt och det var sannerligen förödande för hans chanser. Han gjorde också helt fel när han ändrade sitt budskap från vecka till vecka och det tillsammans med mycket annat gör att det inte är han som inatt utropats till segrare. Han hade åtminstone vett att hålla ett storsint och bra losertal i Arizona. Det är dessutom inte en dag för tidigt att gubben pensionerar sig.
Jag har nu stora förväntningar på Barack Obama och hoppas verkligen att han kommer genomföra det han lovat, som att avsluta kriget i Irak, göra energiförsörjningen mer effektiv och miljövänlig, ordna sjukförsäkring för samtliga amerikaner och minska klyftorna i landet. Jag vet att ekonomin är en enormt viktig fråga men jag är så trött på pengar att jag väljer att inte nämna det nu.
För övrigt kan jag meddela till er som trodde att "Valvaka med Filip&Fredrik" bara skulle bli ploj, eftersom de alltid är roliga och uppseendeväckande, att det inte alls gick till på det viset. De var förvånansvärt seriösa och korrekta, man märkte verkligen att de var intresserade och tyckte att det var väldigt viktigt. Eloge och vågen.
Nu måste jag gå till bussen och åka till jobbet. Jag kommer förhoppningsvis återkomma med något lite mer välformulerat och genomtänkt än det som jag kan producera efter mindre än tre timmars sömn. Jag är iallafall väldigt glad att jag suttit uppe och kunnat se loser/segertalen live, för det var definitivt inte som vilket ögonblick som helst.
En omåttligt lycklig Johanna säger tack så länge.
YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
297 ELEKTORSRÖSTER!
SEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Natten N - Del 3
Nu har Filip och Fredrik haft sin mest intressanta gäst hittills: Leif Pagrotsky, som ju tillsammans med Gustav Fridolin måste vara den sötaste riksdagsmannen nånsin. Jag når inte alltid ner till golvet när jag sitter på olika ställen och det gjorde knappt Leffe heller i Kanal 5-soffan. Han är som en liten tomte som man bara vill mata med risgrynsgröt och äppelbitar med kanel.
207 - 141 är ställningen nu. Det är alltså bara McCain som det går framåt för och det är ju lite oroväckande. Jag ryser vid tanken på att det kan bli som valet 2000 - när Al Gore faktiskt fick flest personröster, majoriteten av amerikanska folket röstade på honom, men han vann i fel delstater. Återigen - systemet med elektorer är fullkomligt värdelöst och bevisar bara amerikanernas förvridna syn på vad rättvisa innebär.
Funderar även lite över vad det egentligen är som väntar den blivande presidenten. För mig är det ofattbart att någon egentligen kan vilja ha det jobbet, som ju måste anses vara världens svåraste. Framförallt just nu, när Bin Ladin fortfarande är fri, det är kris med ekonomin, kris i Irak, kris med miljön, osv osv. Mannen som blir president måste städa upp i Bushs gamla skit, reda ut det han ställt till och få någon slags rätsida på landet. Ge USA upprättelse. Det krävs en enormt speciell person för att klara det och jag tror att Bam är Mannen med stort M.
Nu jäklar händer det grejer på TV:n!
Natten N - Del 2
Det kan ju låta stort i och med att det är en av världens största nyhetskanaler men man ska ta i beaktning att CNN alltid säger väldigt mycket, och har vid några tillfällen faktiskt utropat fel kandidat.
Jag vill inte riktigt ropa hej än. Det krävs 270 elektorsröster för att vinna och vi är inte där än. Jag försöker alltid akta mig noga för att ta ut saker och ting i förskott.
Bam vann senast i Iowa och ställningen är för närvarande 207 - 135.
Nåt helt annat: Måste man ha pass för att åka buss in i Norge? Det har just slagit mig att jag ska utomlands på fredag.
Don't let the devil ruin it all
Can you honestly say we're no good for one another?
I know I can't, so why bother?
And did you really mean every word that slipped through your sweet mouth?
I sure as hell didn't.
Last night might well have been pure hell.
But we both know it's not like that.
So come on.
Let's not let just one night fuck it all up.
Don't let the devil ruin it all.
Can't you honestly see that it's not the words, only the memory that's putting us down?
And can't you truly see that I want you and you want me,
so what the hell are we so scared of?
Last night might well have been pure hell.
But as we're both half crazy we'll treat it with laughs.
So come on.
Let's not let just one night fuck it all up.
Don't let the devil ruin it all.
Timo Räisänen
Natten N - Del 1
Jag är glad i hågen med mitt jordgubbste och min Filip och min Fredrik för just nu ser det riktigt bra ut.
Obama (som jag för övrigt tänker kalla för "Bam" hädanefter för det gör de i USA och just inatt/imorgon låter jag mig ryckas med av strömmen och bli äckligt amerikaniserad) har vunnit i Ohio, vilket är en oerhört viktig delstat. Inte bara för att den är känd som den delstat som "avgör" valet (just här och nu har jag ingen siffra men många, många presidenter som vunnit i Ohio har sedan kammat hem hela degen), utan också för att McCains kampanjledare förutspådde att hans kandidat var tvungen att vinna 5 av 6 viktiga delstater, där både Ohio och Pennsylvania som Bam redan vunnit ingår.
Elektorsrösterna är hittills 195-76 till Bam. Vet ni förresten hur det funkar med elektorsröster? Det är ett sjukt valsystem de har i USA egentligen, för man räknar inte varje enskild medborgares röst, utan antalet elektorsröster. Antalet invånare i en delstat bestämmer hur många elektorsröster den staten har, så en större stat blir således mer betydelsefull än en mindre. Inte undra på att valdeltagandet anses högt när det ligger på ca 70%, jag förstår att många inte känner att deras röst räknas och därför inte bryr sig om att ta sig till vallokalen.
Nu vann Bam i New Mexico också, som röstade republikanskt 2004. Här i Göteborg säger dom: GÖTT e de!
God damn bless America
Jag som nu är så grymt taggad inför nattens val, som tänker gå upp kl två och dricka te och äta vindruvor och heja på Barack Obama. Folk suckar åt mig för att jag är för engagerad men jag fattar inte hur man INTE kan bry sig. Inser ni inte att inatt ska världens mäktigaste man utses? Presidenten för ländernas land. Herren på jordtäppan. The King Of The World. Hur mycket vi än avskyr att det är så.
Det angår alltså oss i allra högsta grad, speciellt nu när ekonomin och miljön är i obalans och vi dessutom mer och mer förvandlas till något slags patetiskt mini-wannabe-USA. Helt förkastligt naturligtvis. Men också helt sant.
Vill ni ha Barack Obama eller John McCain? Vill ni ha humanism eller kapitalism? Vill ni se rättvisor eller ökade klyftor? Vill ni se klimatförändringarna bromsas eller VILL NI DÖ?
Hm, jag kanske tog i lite där. Känner mig överhettad. Så jag återkommer i periodpausen inatt.
Jag kan få dig när du vill
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan, och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Och än fanns det tusentals tårar kvar
Och de var dina att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen, äntligen,
passerar vi deras gränser
Jocke och jag
Ni vet vad ni betyder.
Och bara lukten gör mig svag... Det är läskigt hur jag nästan får nån slags abstinens och inte kan sova. Jag blir riktigt rädd (som vanligt, L?) Det känns overkligt.
Dessutom har jag börjat utveckla ett Kent-beroende (i ett iskallt Ikea-land), jag är hjälplöst fast igen. Älskar den ständigt underliggande melankolin, precis som med Lasse. Ger man dem en ärlig chans så blir man snabbt överväldigad (positivt) av oerhört starka texter. Vi sportmänniskor gör vanligtvis vågen men det känns inte tillräckligt djupt för det här bandet. Falla ner på knä, hissa vita flaggan och kapitulera? Kan man uttrycka sig så? Åtminstone känns vitt som deras färg.
Ni borde hursomhelst pröva. Det känns så mycket bättre.
Jocke och jag. 400 slag pretention.
