Innan mörkret faller

Jag hade väldigt trevligt fredag-söndag.  
Det var Världsungdomsspelen (friidrott) så Sebbe tävlade och bodde över hos mig. Jättekul att träffa honom igen, märkte att jag saknar honom mycket. 
Det gick bra för honom iallafall, han vann sitt heat på 400 m och putsade dessutom sitt personbästa. Det var faktiskt första gången jag var på Ullevi, och arenan var precis så mäktig som den ser ut att vara. Kan tänka mig att det är hundra gånger mer gåshud när det är fullsatt också. 
 
Sen träffade jag Annelie igår, vi har inte setts på ett år vilket känns helt sjukt, så det var förstås också väldigt roligt. Tyvärr flyttar hon tillbaka till Stockholm i höst... Jag kunde verkligen behöva en bra kompis härnere. 
 
Nästan alla lådor är packade, men jag är naturligtvis ute i sista minuten. Måste vara klar imorgon, för då ska jag åka till stugan i Onsala med pappa och Linus. Får närmare till jobbet, yey! 
Sen på fredag blir det Norrköping och sen är jag hemma i Kungsör igen på söndag. 
 
Dagens :) - Spanien piskade upp TråkTyskland.  
 
Dagens :( - Det är 39 dagar kvar till OS i Peking. 

Min föredetta arbetsgivare gjorde en ganska klockren analys av mig när jag skulle sluta på deras företag.
"Du behöver ingen, du kan sitta där själv med dina tankar. Du är självständig." Hon sa det nog mest som något negativt, eftersom hon inte tyckte att jag gav andra en chans att lära känna mig. Att jag var tvungen att "bjuda till mer själv".
Negativt eller inte, jag tror hon hade väldigt rätt i det. Jag behöver inte allt det sociala. Jag kan stanna inne i mig själv och vara rätt nöjd med det.
 
Eller visst, alla behöver ett visst socialt liv. Men jag behöver det nog inte lika mycket som andra. Jag är en enstöring, och det är därför jag inte kan bo tillsammans med någon längre. Det har brustit för mig nu.

Det är därför jag nog kan uppfattas som väldigt tråkig och osocial bland främmande människor.
Det är därför jag sällan gör ett gott första intryck, men är en trevlig och pratsam person när man väl lärt känna mig lite.

För jag gillar inte småprat där man talar med tomma, betydelselösa ord och inte får någonting sagt överhuvudtaget. Då kan man lika gärna vara tyst, för tystnad älskar jag. Jag älskar människor som man kan vara med och inte behöva säga någonting alls en stund, där tystnaden inte alls är pinsam utan bara konstaterande. Tyvärr känner jag få sådana människor. De flesta säger ju gärna: "Oj, nu blev det tyst" eller "Vad ska man prata om nu då?" eller nåt i den stilen. Eller börjar snacka om nåt värdelöst som hur dåligt vädret är eller vad de åt till middag igår, bara för att ha nånting att säga.

Men måste man säga nåt jämt? Jag öppnar faktiskt bara munnen när jag känner att jag har nåt att komma med, eller i situationer där jag försöker dölja hur krångligt inåtvänd jag är och tvingar mig till småprat för att verka trevlig och inte skapa en olustig situation. För det är ju faktiskt så att samhället förutsätter och kräver att folk är sociala, annars kommer man ingenvart. De som håller sig för sig själva och de blyga blir liksom inget värda.

Inför de jag känner kan jag hålla låda. Men blir jag nervös så får jag inte fram någonting alls.
Ibland kan det komma ut saker som inte alls låter som jag egentligen menade, och det är väl kanske det jag är rädd för, det är därför jag inte vågar prata så mycket. Man vill ju gärna framstå som smart och rolig, så därför kanske jag tänker efter lite för mycket och sen är det försent. Då blir det att man håller käft istället.

Varför ska man bjuda till när man inte känner att man behöver det? Jag kanske låter egocentrisk nu, och det vill jag verkligen inte vara. Jag bryr mig om andra, jag älskar de som står mig nära och känner verkligen att jag behöver dem.
Men jag vill kunna välja ensamheten och bli accepterad ändå. För jag är rätt trevlig.
När man väl lär känna mig.

Det var oerhört roligt att höra honom prata så länge. Lasse är väldigt fåordig på konserter, han fäller bara någon kort kommentar efter att ha vunnit en ny Grammis och han gör nästan aldrig intervjuer. Klart att hans låtar talar sitt tydliga språk, men de säger ändå väldigt lite om vem han verkligen är och vad som finns i hans huvud.

Han höll sig inte till något speciellt ämne utan pratade om allt möjligt; uppväxten i Linköping, anekdoter från turnéer, prestationsångest och vemodet som genomsyrar det mesta när det gäller honom. Han har humor dock, det märks. Jag tror att han är en väldigt rolig person när man lär känna honom.

Och han väljer så vackra ord och formuleringar, jag som lyssnar så mycket på hans musik känner så väl igen mig när han pratar, för vissa saker skulle lätt kunna vara tagna direkt ur en Lasse-låt. "Jag bär på melankolin som en fuktig gympapåse över axeln" tyckte jag var årets citat.

Kanske för att det beskrev mig väldigt bra. Men jag skulle nog ha lagt till pretentionen.  Jag har ju förut pratat om min ovilja till lättsamma blogginlägg och att jag vill ha en djupare mening med allt. Skriver väldigt pretentiöst ibland. Tar ofta livet och mig själv på stort allvar. Vänder mig till vemodet.

Läs mer om det i mitt nästa inlägg.

Jag sa ju det, att han skulle ta hem skiten bara för att jag inte är där.

Min lillebror är numera bästa 11-12åringen i Sverige på linjelopp i landsvägscykling. Jag är naturligtvis en oerhört stolt storasyster. Linus är lite av ett idrotts-underbarn faktiskt, han blir duktig på allt han prövar på. Ishockeyn är ju hans signatursport som han har hållit på med länge, men han började med cyklingen för nästan precis ett år sen och vann nu alltså SM igår. Han är otrolig.

Jag är väldigt stolt över alla mina syskon faktiskt, som är så duktiga på sina sporter. Jag själv är bra på andra saker, och väldigt nöjd med att stå på kanten och heja på. Vi är ju sportnördar i familjen Ageborg, förmodligen mycket tack vare mina föräldrar som alltid tyckt att idrotten ska ta stor plats i livet och stöttat oss så mycket.

Jag ska göra precis likadant med min egen unge, om jag får nån. Anakin Ageborg i NHL om... 25 år?

Jag fick en uppenbarelse på tåget i helgen, på väg upp mot kanllröda byar och knätofsar.
Det var vid stationen i Frövi, och vädret var sådär asfaltsgrått som det bara kan vara i gnällbältet.
Jag kom på att jag ska tågluffa i östeuropa nästa sommar. Och jag ska åka själv.

Jag har fascinerats av östeuropa hur länge som helst (kanske ungefär sen jag tog min ryggsäck och drog i dataspelet BackPacker), men har aldrig gripit tillfällena att åka dit och se efter om mina fördomar stämmer. Jag tänker billig vodka, kallt, prostituerade småtjejer, hårt, vackert på ett sätt som gör ont. Jag tänker länder som fortfarande blöder från de sår historien gett dem, på ögon som sett för mycket. Lite Afrika i europeisk tappning, nästan, vilket ju är väldigt cyniskt. Just därför vill jag åka dit.

Jag vill besöka Auschwitz-Birkenau, jag vll med egna ögon se Lasses Daugava flyta fram genom Riga, jag vill prata med folk i Bosnien om hopp, jag vill räkna hur många ungdomar hockeyn räddar i St Petersburg. Jag vill veta om det är en så mörk del av världen som jag tror. I "Lilja 4-ever" verkar det onekligen som om solen aldrig skiner på andra sidan Östersjön. Så kan det väl ändå inte vara? Är östeuropéernas verklighet så grym? Om så är fallet vill jag göra något åt det, men först måste jag se det.

Så nästa sommar tar jag min ryggsäck och drar på riktigt.

Den kanske mest förutsägbara helgen på året har passerat.
Sill, en nubbe eller två för mycket, hemvändarångest. Blommor i håret och val som är fel.
Eller?

Min var dock lite annorlunda i år. Åkte upp till Siljansnäs precis utanför underbara Leksand, hela familjen, som vi brukade göra när jag var yngre. Kollade på midsommarstångsresningen och dans till fiol och hela kittet uppe på Björkberget, där folk faktiskt helt seriöst gick omkring i folkdräkt. Killar i min ålder i toppluva. Dalmasar är ett roligt släkte.

Vi bodde i husbil! De som känner min familj vet att vi alla sex är lika tjurskalligt envisa och viljestarka. Så det var lite påfrestande, men väldigt trevligt. Det är nyttigt att leva spartanskt ibland.

Visst, lite som det brukar var det. Pripps Blå och jordgubbar. Det är trevligt med svensk sommar ibland.

Vidare till Sollerön i lördags, brorsan cyklade två tävlingar och kom tvåa i båda, efter en kaxig norrman. Av naturliga skäl är denne inte med i SM på tisdag, så mitt energipaket till bror går säkert och vinner, bara för att jag inte kan vara där.  

Sen var vi i Rättvik en sväng och badade också, innan jag tog tåget från Falun tillbaka till ovädret i Göteborg.
Och nu känns det som om dagarna går ännu snabbare än vanligt och sommaren snart är över.

Jag längtar hem.

Det bästa är nästan att det inte finns något att skylla på.

Inget skitmål i 92:a minuten, ingen partisk domare, ingen bänkad Zlatan.

Jag är imponerad av Ryssland. De var det bättre laget och vann helt rättvist, i Sverige var det nästan bara Isaksson och Ljungberg som skötte sig någorlunda. Jag är besviken på de som vi alltid kan lita på: Henke, Zlatan, Mellberg. 
Det måste ha låst sig på nåt sätt, för den match som vi skulle få så lätt var det sämsta jag sett på länge.

Jag saknar mitt älskade England. De skulle aldrig ha missat kvartsfinalen.

My fellow landsmän: Det är ingen idé att gråta över detta. Nu tycker jag vi önskar Ryssland lycka till och hoppas att de mot alla odds tar ner Holland på jorden på lördag. Ungefär som de gjorde med oss.

Det är 1-0 Italien efter halvtid. Hoppas de vinner. Frankrike är inte vad de har varit.

Men nu var det inte det som det skulle handla om, utan mitt behov av att klaga. Det är absolut så att jag gör samma sak mot dem som klagar på mig och mitt sportintresse, jag klagar tillbaka. Och det är absolut så att jag kan välja att inte läsa vissa bloggar om det inte passar mig. Det är faktiskt precis det jag gör, jag orkade läsa ungefär ett halvt inlägg från Kenza och ratade henne. Ratade en tjej som heter Klara. För varför ska man lägga sin dyrbara tid på att läsa om något så oerhört ointressant?

Jag ser dock en skillnad i att läsa okända människors bloggar och kända människors bloggar. Kärve är en kändis, så hon kan skriva om mjölbaggars sociala samspel med papperspåsar om hon vill, jag skulle läsa det ändå, för hon är min vän. Jag vill veta vad som händer i hennes liv. Och i Vikkis liv. Och i Emmas liv. Och i Carros liv. Och i ditt liv, Tarkan, så skaffa blogg!

Men faktum kvarstår att jag tycker det är roligt om folk ibland skriver om sina åsikter och ställningstaganden i frågor som berör fler än de själva. Om man någon gång reflekterar över vilka val man gör och vad livet går ut på. Det har inget med att göra att man är blåst och ytlig om man inte gör det.

Och nu kom jag inte på något klämmigt slut så jag lämnar detta därhän.

Oh my, hur jag älskar att få kritiserande kommentarer.

Det personen gör då är ju nämligen att öppna för motargument och ÄNNU mer tillfälle för mig att uttrycka vad jag tycker. Vilket är min favoritsysselsättning, som ni vet. Undrar om det ändå inte är Tarkans ifrågasättande som jag älskar mest med henne.
Om ni inte har läst hennes kommentar till "Jag är kanske för djup för er" så gör det nu innan ni läser det följande.

SJÄLVKLART får folk skriva om precis vad de vill, jag har aldrig försökt förbjuda någon att göra det. Vi har yttrandefrihet i det här landet, och jag säger som Voltaire: "Jag kanske inte delar din åsikt, men jag kämpar med näbbar och klor för din rätt att uttrycka den".

Jag älskar ju bara att klaga, precis på samma sätt som ni klagar på mig för att jag skriver om sport. Det anser jag helt berättigat. Min blogg är för mig min fristad där jag skriver vad jag vill (inom lagens ramar). Dessutom vill jag väcka debatt! Det är ju svinroligt att diskutera. Jag satt verkligen och hoppades att fler skulle ta åt sig och bli skitarga på mig.

Sen anser jag definitivt inte att jag är självgod och ser ner på andra genom mitt val av rubrik. Men jag är faktiskt bedrövad över att du fick ta till jantelagen där, Tarkan. Om du visste hur trött jag är på den. Hela tiden "du ska inte tro att du är nånting". Jag VET att jag är nånting. Och jag tänker då inte dölja det.

Hursomhelst, det jag menade med rubriken var att folk kanske inte vill läsa om djupa saker hela tiden, folk kanske vill ha kul och vara ytliga och okomplicerade då och då, vilket är helt förståeligt. Man orkar inte vara seriös hela tiden. Det orkar ju inte jag heller (*host*Markus fest). Och det är därför man kanske inte orkar hänga med i mina inlägg, hur gärna jag än vill! Jag vill ju att det ska finnas nånting mer i livet att skriva om än kläder och fest, och jag vill att folk ska vilja läsa om det.
Men, som vi redan har konstaterat, that is not for me to decide.

En kommentar till föregående inlägg.

På vad ska jag skylla att jag vill ha allting så djupt?
Jo, jag har kommit underfund med att jag nog är alldeles Lasse-skadad. Lyssnar man på honom så mycket som jag så känns de enkla, vardagliga göromålen och orden för att skriva om dem så futtiga. Man måste liksom hela tiden söka en djupare mening i tillvaron, även när det är en tisdag i oktober, tandläkarväder och hela vägen nyponbuskar. 
Eller iallafall poetiska ord för att beskriva det.

För Lasse tar verkligen inte upp komplicerade ämnen i sina låtar, men han är så fantastiskt fenomenal på att få dem att betyda nåt. Och han har så underbara ord. Han skrev en låt för längesen som heter "Där älvorna dansar" som man blir varm och lyrisk i själen av, men egentligen handlar den om bakfylla. Det är bara han som kan sånt.  

Anyway, jag har äntligen kunnat smälta glädjen över Lasses nya låt och verkligen LYSSNAT på den. Naturligtvis är den underbar. Även fast ni inte orkar läsa så får ni de vackraste raderna av mig.

Du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann.
Vi måste inte hålla tankarna klara.

Strimmor
Ett skitigt fönster mot världen,
och en vind som tar sig in.
Rymden är så lockande och len inatt,
och lika stark som en halva gin.
Du och jag är inget vidare bra,
men jag kan inte säga nej.
Jag kanske rentav behöver dig.

Det är bara strimmor,
ett litet kliv ut i världen.
Vartän vi kom ifrån,
vartän vi ska nånstans,
håll min hand i vimlet.
Människor som tror har en chans.
Människor som tror har en chans.

Strimmor
Ge mig en dröm att försaka.
Jag behöver en stilla hand.
Och ge mig ett fel som jag kan rätta till,
och ett annat efternamn.
Strimmor
Hur många gånger ska våren,
kunna drabba dig om igen?
Och ljuga de vackra historierna,
om den stora kärleken?
Du och jag i strimmorna,
vi är sargade människor som tror.
Vänd dig inte om.

Du och jag för att nån var full och,
du och jag för våran skull och,
du och jag för stämningen,
för den mjuka bedårande skymningen.
För isen som äntligen spruckit loss och,
du och jag för oss.

Den mannen har en sån onaturlig förmåga att sätta exakta ord på mina känslor.
 Så ja, nog syftar jag på nånting med den här texten.

Men just nu föredrar jag att inte dra ut mina lik ur garderoben. Det är nämligen ingen vacker syn.

Jag får inte många kommentarer på mina inlägg. Det bekommer mig i och för sig inte mycket alls, jag skriver för min egen skull och vill folk läsa så är det bara en bonus, liksom. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför.

Många kommentarer får däremot Kärve. Hon är en exemplarisk bloggare. Hon uppdaterar ofta och har tydligen många trogna läsare.

Vad säger det om henne? Att hon hinner skriva många intressanta inlägg och därmed inte har nåt liv utanför datorns värld? Nej, det är jag ganska säker på att hon har, faktiskt. Att hon är en duktig fotograf och designer och folk gillar att kommentera sånt? Absolut. Att hon skriver om intressanta saker? Ja, hon skriver ju om sitt dagliga liv. Vilket för mig, som är ett av Kärves fans och inte träffar henne så mycket, är kul att läsa om. 

Men det är ju inget som är så lätt att kommentera. Det är ungefär som bilddagboken, vad kan man egentligen ha att säga om en bild på någons lunch eller tår eller vad som helst? Det öppnar ju inte för debatt, direkt. Ändå skriver många ner sina reaktioner på hennes inlägg.

Det är ju likadant med alla andra populära bloggare i Sverige. Dom skriver och skriver men får inte mycket sagt. Dom skriver om INGET SPECIELLT. Det är det som fascinerar mig. Att det här enkla som en vanlig vardag, kan vara så oerhört intressant för er. Vi har verkligen olika åsikt om vad som är viktigt, och vad man känner att man behöver skriva om.

Jag har liksom inget behov av att berätta vad jag gjorde idag. Det var ju en dag som alla andra, liksom. Det kanske inte hände nåt speciellt, varför då skriva om det? Jag går upp, jobbar, tränar, går hem, äter, sover. Jag har så svårt att se vem som vill läsa om det, samma sak, dag ut och dag in. Jag vill skriva av mig om speciella saker som hänt, tankar som dykt upp bland allt snurrande i hjärnan, om hur ett intryck som jag fått får mig att känna.

Är det kanske jag som grubblar och analyserar och krånglar till för mycket istället för att leva här och nu som alla andra tycks göra? Ni kan skriva om vad ni har gjort. Vad ni hade på er. Vad ni har ätit. Men ni skriver inte ofta om hur det var. Ni reflekterar inte ytterligare över något som hänt. Ni skriver inte hur ni faktiskt MÅR just nu. 
Och då har jag väldigt svårt att skriva en kommentar.

Jag måste nog hitta några djupa-och-sportintresserade-som-vill-engagera-sig-människor.
Så jag också kan få några kommentarer.

Jag var på Liseberg och såg matchen tillsammans med 3000 andra, det var riktigt roligt och bra tryck. Till och med jag som är sån anti-nationalist fick gåshud när alla stod upp och sjöng nationalsången. Och det kollektiva glädjetjutet när Zlatan återigen visade hur viktig han är och gjorde mål måste överröstat STCC:n på bananpiren, precis som NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ i 92:a minuten.

För riktigt surt var det, även om Spanien nog hade samlat ihop till det där. Sverige hade inte mycket till anfall i andra halvlek, mycket på grund av en slutkörd Henke Larsson( som verkligen har ett otacksamt jobb, mycket tomt springande efter dåligt lagda bollar, och det går inte att bortse från att han är ganska gammal) och en förvirrad Markus Rosenberg som inte riktigt verkade få ordning på sitt spel. Jag tror också att mycket beror på att Zlatan blev utbytt, det märks sån skillnad när han är inne på planen. Alla lyfter sig ett snäpp, även fast han har fått lite av Nicklas Bäckström-statusen i och med att alla verkar stå och titta när han har bollen istället för att göra sig passningsbara. Det är snarare "skönt att Zlatan har bollen, undrar vad han ska göra nu, han fixar det här åt oss" än "vad kan jag göra för att hjälpa honom?".

Tyckte också att flera i Sverige gjorde ett riktigt bra jobb igår, och ÄNTLIGEN fick Kim Källström spela. Det är riktigt slöseri att ha honom på bänken hela, hela tiden. Säger inte att Anders Svensson inte förtjänar sin plats men man skulle kunna skifta lite mer mellan dem.

Och är det bara jag som tycker att om nån ska hoppa in istället för en halvskadad Zlatan eller en trött Henke så är det defintivt en pigg, hungrig Markus Allbäck? Hoppas verkligen på det på onsdag, då vi borde räcka hela vägen till kvartsfinal. Ryssland ska äntligen krossas.

Nicklas fick inte pris för Årets rookie, han kom tvåa. Men det gör inget, han är nummer ett i mina ögon i alla lägen.

För Lidström gick det bättre, hans sjätte utnämning till Årets back kom väntat. Förstår ni hur stor den här killen är? Att säga att han är världens genom tiderna bästa back är allt annat än att överdriva. Snarare dagens sanning.

Alexander Ovechkin blev Årets spelare, det största priset av alla, och det var han definitivt värd. Han har dominerat den här säsongen på ett sätt jag knappt sett någon göra förut. Han är nästintill odödlig. Och det firade vi i helgen genom att dricka en Extraordinary White Russian.

God, jag har sån fruktansvärd hockeyabstinens. Det är kul med fotbolls-EM, men det räcker liksom inte.
Det är inte hockey.

Känns dåligt av mig att inte ha kommenterat Sverige-Grekland än.
Fast jag har egentligen inte så mycket att säga. Helt klart nöjd med insatsen, fast i ärlighetens namn var Grekland aldrig med i matchen, det var riktigt ointresserade och loja europeiska mästare. Kände knappt igen nånting från 2004, förutom möjligen Charisteas framfarter. Annars hade inte de svenska backarna speciellt mycket att göra.

Saknade självklart Linderoth, hoppas verkligen han är med imorgon, men Daniel Andersson är med beröm godkänd.
Kul för Petter Hansson att han fick göra mål, det gör inte så mycket att det var mest röta. Ett mål är ett mål.

Och Zlatan är en klass för sig. Den som inte vill ha honom kan ingenting om fotboll.

Matchen mot Spanien ser man bäst på Lisebergs storbildsskärm med mig och Theresia och en öl eller två.

Det var personalfest på skolan igår som jag var med och ordnade, det blev riktigt lyckat faktiskt. Verkade som att alla hade roligt. Man vet ju hur det brukar gå till på såna här personalfester/kickoffer, men inga skandaler vad jag vet. Det är dock riktigt roligt att se sina kollegors oanade talanger när det gäller sång osv. Själv gjorde jag och en tjej till ett bejublat framträdande som doakör åt en kille i karaoken.
För oj vad mycket dricka som ska ha slunkit ner innan jag ställer mig där och sjunger solo. Så tråkig är jag. Men det blir kanske till nästa år när jag förmodligen ändå ska sluta...

Jag hör av mig senare idag, dags för frukost.
Puss och filmjölksskål.

Jag brukar tycka att det jag gör är min ensak.
Att jag är en stor flicka som kan ta ansvar för konsekvenserna av mitt handlande själv.
Det tycker jag fortfarande.

Men jag har anledningar att tro att vissa av mina handlingar sen en tid tillbaka har fått de jag bryr mig om att tvivla på mig.
Och det gör mig bekymrad, för ni vet att jag bryr mig om vad ni tycker.
Tro mig, ingen är mer besviken än jag.
Det är inte lätt att inse att man inte vill det man trodde.

Jag är ledsen om jag ibland gör bort mig och gör misstag.
Okej, det händer ganska ofta. Och jag skäms.
Men jag ber bara om att inte bli dömd förrän ni har hela sanningen. Och det har ingen, knappt jag själv.

Jag vill iallafall tro att man kan lära sig, och att man kan ställa saker och ting till rätta. Det är det jag har försökt göra nu.
Jag förklarar gärna hur det kommer bli framöver, för jag bryr mig om vad ni tror om mig. Jag vill att ni ska tro rätt.

Även fast ni redan vet att man trots allt bara är människa.

Kan ni fatta att jag har legat här sen förra söndagen?

Det är så sjukt tråkigt så det finns inte. I helgen fick jag ligga i en säng med febersvettiga lakan medan de andra i familjen spelade golf och var på stranden och gjorde andra roliga saker. Och inte nog med det, kunde inte jobba och träna efter helgen heller. Så mycket vatten och hostmedicin som har jag hällt i mig. Kan inte minnas sist jag låg död såhär länge. Eller sist jag beklagade mig så mycket. Så jag ska sluta nu.

Vad finns det att skriva om isåfall?

Kanske att matchen i söndags väl gick sådär? Seriously, guys. Not cool.
EM börjar på lördag, tisdag för Sveriges del, och det krävs lite mer än förlust mot Ukraina om det här ska leda dit det brukar leda. Svenska folket tror som vanligt att laget ska vinna guld och kommer som vanligt bli jättebesvikna när de som vanligt åker ut i kvarten, vilket är ungefär vad som motsvarar det här lagets nivå. Man ska inte envisas med att gräva guld där det inte finns något.

Dags för mat, och sen Desperate Housewives.

Och jag ser väldigt mycket fram emot helgen då vi ska fira studentvännerna. Botten upp!