Innan mörkret faller

Jag var och tränade och tog sedan en överfull 11 mot Bergsjön för att lyssna på Marcus Birro tillsammans med pensionärer, bohemer och palestinasjalstjejer som mig (tyckte mig tillochmed känna igen en av dem, antagligen från en Lasse-kö nånstans), i en mörk poetisk bibliotekshörna. Han är alltid jävligt bra och det han säger är alltid jävligt sant. Han signerade sin senaste bok åt mig och jag fick berätta hur bra det var att han hade skrivit den. Han log och tackade.

När jag sen gick över Kortedala torg mot spårvagnarna lyssnade jag på Hugger i sten och tänkte att jag snart korsar Atlanten. Och att jag är ganska glad ändå.

Så det kanske dröjer innan ni hör från mig igen. Ni kan tänka på mig innan ni går och lägger er på kvällen, att kanske är vi pretentiösa och går på museum och memorials som vanligt turistfolk, eller kanske sitter jag och Axel bara i en park och dricker öl, lyssnar på Lasse, pratar om livet och tycker att vi är jävligt coola. Vi, som inte är som alla andra. Vi som trotsar vanligt folks åsikt om att det är konstigt att åka utomlands med en annan person än sin partner, framförallt med en som ens övriga vänner inte känner och som man inte har träffat i verkliga livet särskilt många gånger för en sån kan man ju inte åka iväg så långt med i TVÅ HELA VECKOR.

Jag ÄR ju konstig. Vad trodde ni? Att jag skulle stanna hemma och hålla käft som normala människor? Ha!

I vilket fall ska jag komma bort från vardagen ett slag. Och förstås ha goda, nostalgiska tankar om Sverige, sådär som man har när man är utomlands. Jag ska ha en trevlig resa.

Jag och Emil firade treårsanniversary igår och firade med att se Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street. Jag har nåt starkt emot musikaler annars, i synnerhet filmatiserade sådana. Grease går an, men annars tycker jag det blir enbart rörigt när alla plötsligt börjar sjunga och dansa, mitt i en dialog. Ofta blir det ganska snabbt långtråkigt också.

Jag hade med andra ord aldrig sett musikalen Sweeney Todd  i sitt original, men min vana trogen ser jag allt av både Depp och Burton och dem tillsammans har aldrig varit ett ickevinnande koncept. Denna var inget undantag.
Sen gillar jag mörka, mörka filmer i 1800-talets London, och det är alltid coolt när blodet sprutar sådär lite ironiskt, på nåt sätt. När det inte är meningen att man ska bli rädd, mest bara höja på ögonbrynen.

Utmärkt klippning också. Bra jobbat, Chris Lebenzon.

Men det som allra mest slår mig är naturligtvis hur briljant Johnny Depp är och hur få jag tror det är som fattar det. Jag menar fattar fattar. På riktigt.

Ändock, grejen är att många nog skulle säga att Depp är en av deras favoritskådespelare. Men Johnny Depp är ingen hollywoodprodukt, och vilka filmer kan ni ha sett honom i? Pirates of the Caribbean, självklart. Möjligen Secret Window. Och kanske Once upon a time in Mexico. Filmer där inte direkt hans kompetens är det man i första hand tänker på utan spektakulära actionsscener och makabra bilder. Och vad är det då ni baserar er åsikt på? Det faktum att han är en av världens snyggaste, hans fina uttal och den knäppa karaktär han spelar?

Sorgligt, isåfall. För det berättar ju inte alls vad han egentligen handlar om. Man kan liksom inte uttala sig innan man vet vad man snackar om. Se några av hans äldre filmer istället. Det coola med Johnny Depp är ju att han alltid väljer sina roller med så stor omsorg, att han mest har spelat i udda filmer som aldrig blivit någon publiksuccé. Och att han är så mångsidig. Han gör aldrig en roll på samma sätt som den förra. Edward Scissorhands, Donnie Brasco, Before night falls, From Hell, Gilbert Grape... Osv osv. Han har så oerhört många kvalitéer. Ni kanske inte tycker att filmen är nån höjdare, men skit i det och titta på honom. Titta på vad han gör. Det är fascinerande.

Jag råkar tro att Johnny har en mening med allt han gör och jag kan med gott samvete säga att han var en av mina absoluta favoriter innan chokladfabriken och the curse of the Black Pearl. Kan ni? För väldigt få förstår Johnny Depp. Och väldigt få förstår hans storhet.

Jag har ju förkastat bloggar om mode och dagens tånagelfärg och pussbilder och sån skit tidigare. Och jag står fast vid det. Men nånstans måste man ju ändå acceptera att folk är intresserade av det och vill gärna delge världen sitt yttre. Det är föredömligt att skita i vad såna som jag tycker och skriva om det man känner för. Att inte rätta in sig i rädda-världen-ledet jämt och ständigt. "Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den." En av de smartare replikerna Voltaire kläckte ur sig.

En replik som skulle vara nyttig för mig att höra oftare är "Jag tror såhär Johanna att sköter du ditt så sköter jag mitt." Varsågoda, folk. Jag tar det inte personligt.

Jag saknar Agnes och Jenny speciellt mycket när jag är på Friskis. En period gick jag och Agnes jämt på Lindas pass kl 17 på torsdagar. Det var tider det.

Nu skulle jag gärna vilja ha nån att prata med i omklädningsrummet och när man väntar på att få komma in i salen. Man hinner tänka alldeles för mycket under de ca 6 min man står där, utan musik eller nånting att läsa. Jag får sätta upp en kontaktannons.

Har landat lite nu, efter allt som varit, och börjar ladda inför resan över Atlanten på lördag. Kan knappt fatta att jag ska se Nicklas och gänget live på söndag... Vi ska krossa Boston. KROSSA!

Skapligt imponerad av svenska idrottares framgångar under helgen. Stefans guld
(jävlar vilken tävlingsmänniska), Wissmans silver, Anjas historiska världscupsseger. Och Anders Södergren vann naturligtvis femmilen, det enda året jag inte tittat utan var ute och lantisade mig och grillade korv med fint besök från Norge. Annars brukar han jämt komma typ på 19:e plats. Ironi.

Jag hissar medaljer, och måste samtidigt dissa skador. För alltid, alltid kommer de oväntat och alltid, alltid vid fel tillfälle. "Nej Jonas, du har fel!" skrek jag åt TV:n när de annonserade att Susannas lår brustit och hon strök sig från tävlingen. Guldet som var vikt åt henne, som det stod FALUN på, gick istället till dumma LoLo Jones. Det gick väl för bra helt enkelt. Nån gång måste tåget spåra ur. Eller iallafall stanna vid en station ett tag.

Sen är Foppa skadad igen, den här gången är det ljumskarna. Igen. Vad ska man egentligen säga? Det är väldigt tråkigt för honom. Men han är en av de personer i världen jag beundrar mest, för att han aldrig ger upp. "Lägg av nån gång" säger alla sportkrönikörer. Fuck them. Foppa kommer spela hockey tills han stupar, vilket inte är riktigt än. Det är ju så det ska vara! Fotbollsskademesighet hör knappast hemma på isen.

Såhär blev min tatuering förresten.