Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Nej, det här duger inte.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
Fred & Kärlek - episode 3 (Då var det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till oss)
Vi stannade till vid Kupolen och såg Abalone Dots, fick deras skiva signerad och som tur var hann vi med att träffa Robbins bror och hans tjej innan vi drog in på festivalområdet på lördagen, precis i tid för att höra lite Melody Club och sen vackra Miss Li. Hon är så otroligt mycket mer än "Om du lämnade mig nu" så skriv in henne på Spotify alla! Vad hade vi mer? Mitt avundsjuke-objekt Anna Ternheim. Jag vill också se lika cool och snygg ut som hon och kunna skriva lika bra låtar och sjunga dem med lika vacker och innerlig röst!
Sen då Moneybrother, Laakso (som bjöd på den intensivaste och svettigaste spelningen och Worst Case Scenario var bättre än nånsin) och sen älskade Lasse igen, nu på den största scenen men det största bandet, betydligt mer avslappnad än på den akustiska spelningen i torsdags och bjöd till och med på en helt ny låt, det hade jag aldrig kunnat drömma om att han skulle göra. Nu grämer jag mig bara för att jag missar återföreningen med Snoddas på Hultsfred. Men, man kan inte få allt.
....ett faktum som jag inte bekymrade mig över alls efter att ha upplevt Håkan i två timmar, Håkan när han är som allra mest storslagen. Jag hade gåshud precis hela tiden, nästan som Lasse-eufori. Det finns inget som liknar en spelning med Håkan Hellström, det finns ingen artist i Sverige på vars spelning man står så långt bak som jag gjorde bland 30 000 andra och alla ändå kan texterna och dansar och ler. Jag blev tvungen att lägga mig ner i gräset efteråt, totalt knockad. Jag förstår inte hur en enda människa kan förmedla så mycket kärlek och energi.
Bäst med festivalhelgen - Kom ihåg mig och Kom igen Lena på scenen Utopia natten till söndag. Så fantastiskt förlösande.
Sämst med festivalhelgen - Att jag var klumpigare än vanligt och råkade backa på en bil när vi var på väg in till Borlänge på lördagen. Naturligtvis valde jag ut den finaste och dyraste bilen på campingparkeringen också, en svart BMW cab. Duktigt, Johanna! Där rök min nya dator.
Men man får inse att värre saker har hänt, och överlag var vi mycket, mycket nöjda med festivalen. Visst, det var många fjortisar som drog ner stämningen men det var faktiskt större blandning på åldrar än jag kunnat tänka mig. Många över sextio och många under tolv. Faktiskt.
Och vi lär åka dit nästa år igen, jag kan inte tänka mig att det kan bli sämre bokningar än i år, men i och för sig - hur ska de kunna toppa 2009? Det var en fantastisk känsla att få vara med om Sveriges största musikfestival någonsin.
Tack för att jag fick dela det med dig, älskling.
Vad jag bryr mig om, är att höra dig andas
Veta att du är nära
Sen då Moneybrother, Laakso (som bjöd på den intensivaste och svettigaste spelningen och Worst Case Scenario var bättre än nånsin) och sen älskade Lasse igen, nu på den största scenen men det största bandet, betydligt mer avslappnad än på den akustiska spelningen i torsdags och bjöd till och med på en helt ny låt, det hade jag aldrig kunnat drömma om att han skulle göra. Nu grämer jag mig bara för att jag missar återföreningen med Snoddas på Hultsfred. Men, man kan inte få allt.
....ett faktum som jag inte bekymrade mig över alls efter att ha upplevt Håkan i två timmar, Håkan när han är som allra mest storslagen. Jag hade gåshud precis hela tiden, nästan som Lasse-eufori. Det finns inget som liknar en spelning med Håkan Hellström, det finns ingen artist i Sverige på vars spelning man står så långt bak som jag gjorde bland 30 000 andra och alla ändå kan texterna och dansar och ler. Jag blev tvungen att lägga mig ner i gräset efteråt, totalt knockad. Jag förstår inte hur en enda människa kan förmedla så mycket kärlek och energi.
Bäst med festivalhelgen - Kom ihåg mig och Kom igen Lena på scenen Utopia natten till söndag. Så fantastiskt förlösande.
Sämst med festivalhelgen - Att jag var klumpigare än vanligt och råkade backa på en bil när vi var på väg in till Borlänge på lördagen. Naturligtvis valde jag ut den finaste och dyraste bilen på campingparkeringen också, en svart BMW cab. Duktigt, Johanna! Där rök min nya dator.
Men man får inse att värre saker har hänt, och överlag var vi mycket, mycket nöjda med festivalen. Visst, det var många fjortisar som drog ner stämningen men det var faktiskt större blandning på åldrar än jag kunnat tänka mig. Många över sextio och många under tolv. Faktiskt.
Och vi lär åka dit nästa år igen, jag kan inte tänka mig att det kan bli sämre bokningar än i år, men i och för sig - hur ska de kunna toppa 2009? Det var en fantastisk känsla att få vara med om Sveriges största musikfestival någonsin.
Tack för att jag fick dela det med dig, älskling.
Vad jag bryr mig om, är att höra dig andas
Veta att du är nära
Fred & Kärlek - episode 2
Så var det dags att jobba lite för att ha gjort sig förtjänt av festivalbiljetten. Både jag och Robbin fick jobb som stagehands, på samma scen och samma dag (fredag) från början, men sen ändrades det av någon anledning och det slutade med att vi fick olika scener men på samma dag iallafall. Men det var ändå kul att träffa folk och lära sig lite om hur man jobbar på en scen. Framförallt var det riktigt coolt att få vara backstage och uppe på scenen och fixa. Vårt jobb var främst att bära instrument m.m fram och tillbaka, både när artisterna anlände och mellan gigen. Trodde det skulle bli skitstressigt men det var faktiskt ganska mycket dötid. Framåt midnatt verkade tiden snigla sig fram, man bläddrade i samma Aftonbladet och Metro som man läst hela dagen, försökte hitta ett ogjort korsord, åt en till ostmacka eller stod och tittade lite på spelningen (från sidan av scenen). Allt för att hålla sig vaken. Dessutom försökte man desperat ignorera det faktum att Lasse spelade på en annan scen långt bort, och att jag själv satt och lyssnade på ett enda utdraget skrik. På min scen spelade nämligen tyvärr ingalunda några band som jag lyssnar på. Dagen inleddes i och för sig med proggiga Perssons Pack som är riktigt coola (det häftigaste var dock att Lasse stod på andra sidan om scenen och kollade), men resten av dagen var bara dödsmetall, med undantag för The Stranglers. Seriöst, det är inte musik. Bara bas som får marken att skaka och onödigt farliga moshpits. Inte ens Opeth, som tydligen är ett av Sveriges bästa metal-band, eller Satyricon, som hade jävligt stor publik, föll mig i smaken. Det lät bara som en enda lång låt. "Musik" att få huvudet insparkat till.
Förutom det så var det ändå fräckt att jobba som stagehand, och det var nog tur att det inte var några band man älskade, så man kunde vara normal hela tiden. De första banden på dagen var inte så värst kända, så artisterna hade inte hunnit bli divor än utan fixade ofta med sina egna grejor och var trevliga även mot oss vanliga dödliga. Jag pratade med en kille i Bring Me The Horizon och mitt engelska hjärta fladdrade. Deras uttal är beyond underbart!
Vid tre var vi iallafall klara, och trötta men nöjda åkte vi tillbaka till stugan. Vi hade ju ändå den bästa dagen kvar.
Förutom det så var det ändå fräckt att jobba som stagehand, och det var nog tur att det inte var några band man älskade, så man kunde vara normal hela tiden. De första banden på dagen var inte så värst kända, så artisterna hade inte hunnit bli divor än utan fixade ofta med sina egna grejor och var trevliga även mot oss vanliga dödliga. Jag pratade med en kille i Bring Me The Horizon och mitt engelska hjärta fladdrade. Deras uttal är beyond underbart!
Vid tre var vi iallafall klara, och trötta men nöjda åkte vi tillbaka till stugan. Vi hade ju ändå den bästa dagen kvar.
Fred & Kärlek - episode 1
Helgen som gick kräver en rejäl utvärdering, och jag vet redan nu att den kommer sträcka sig över flera blogginlägg. Så här är första delen.
I torsdags tog vi en tur förbi Avesta innan vi fortsatte till Borlänge, och Robbin kunde visa mig sina hemtrakter vilket såklart var väldigt roligt. Vi skrev ut våra funktionärsavtal på biblioteket och köpte världens största macka och det var väl ungefär då som jag insåg att vi inte skulle hinna till Promoe kl tre. Tyvärr, tyvärr!
Men fram kom vi, så småningom, efter att ha checkat in i en pytteliten stuga på Tyllsnäs camping och sen åkt in i Borlänge och följt den tveksamma skyltningen till en provisorisk parkering och storögt konstaterat hur mycket folk det var, ÖVERALLT, och hur många öl-och ciderburkar som var i omlopp redan klockan halv fyra på eftermiddagen. Vi är ju än så länge ganska novisa som festivalbesökare.
Vi fick efter många om och men tag på funktionärsincheckningen och sen på ett festivalprogram (dålig information överhuvudtaget) och lyckades pricka in Sofia Karlsson, Backyard Babies, Lasse förstås, Johnossi, Thåström och Volbeat. Tyvärr fick vi rata Mötley Crüe till förmån för Keane, men det ångrade vi definitivt inte. Vad är Mötley egentligen, en samling nerknarkade Playboysdreglande gamla gubbar? Keane var fantastiskt bra live, precis som Volbeat, som jag väl normalt inte skulle lyssna på så mycket men de var riktigt grymma. Rekommenderas till alla Metallica-fans.
Vad som mer hände i torsdags har jag nog inte fattat riktigt än, även fast det väl är dags att försöka inse och gå vidare i livet. Jag kommer alltid att komma ihåg var jag befann mig när jag fick dödsbudet och chockades över att en av tidernas störste är borta. Jag satt bredvid finast i gräset i vid en parkeringsplats Borlänge och åt pasta, det var en förkrossande vacker kväll i juni, klockan var ungefär halv tolv och på Eldorado-scenen sjöng Thåström "Fan fan fan".
Vila i frid, Michael.
I torsdags tog vi en tur förbi Avesta innan vi fortsatte till Borlänge, och Robbin kunde visa mig sina hemtrakter vilket såklart var väldigt roligt. Vi skrev ut våra funktionärsavtal på biblioteket och köpte världens största macka och det var väl ungefär då som jag insåg att vi inte skulle hinna till Promoe kl tre. Tyvärr, tyvärr!
Men fram kom vi, så småningom, efter att ha checkat in i en pytteliten stuga på Tyllsnäs camping och sen åkt in i Borlänge och följt den tveksamma skyltningen till en provisorisk parkering och storögt konstaterat hur mycket folk det var, ÖVERALLT, och hur många öl-och ciderburkar som var i omlopp redan klockan halv fyra på eftermiddagen. Vi är ju än så länge ganska novisa som festivalbesökare.
Vi fick efter många om och men tag på funktionärsincheckningen och sen på ett festivalprogram (dålig information överhuvudtaget) och lyckades pricka in Sofia Karlsson, Backyard Babies, Lasse förstås, Johnossi, Thåström och Volbeat. Tyvärr fick vi rata Mötley Crüe till förmån för Keane, men det ångrade vi definitivt inte. Vad är Mötley egentligen, en samling nerknarkade Playboysdreglande gamla gubbar? Keane var fantastiskt bra live, precis som Volbeat, som jag väl normalt inte skulle lyssna på så mycket men de var riktigt grymma. Rekommenderas till alla Metallica-fans.
Vad som mer hände i torsdags har jag nog inte fattat riktigt än, även fast det väl är dags att försöka inse och gå vidare i livet. Jag kommer alltid att komma ihåg var jag befann mig när jag fick dödsbudet och chockades över att en av tidernas störste är borta. Jag satt bredvid finast i gräset i vid en parkeringsplats Borlänge och åt pasta, det var en förkrossande vacker kväll i juni, klockan var ungefär halv tolv och på Eldorado-scenen sjöng Thåström "Fan fan fan".
Vila i frid, Michael.
Where the rain was
Jag skrev för ett litet tag sen att jag hade vunnit två biljetter till Where the action is i Stockholm, och för några timmar sen kom vi hem.
Trots att det har regnat konstant i tre dagar och att Robbin och jag åkt på en rejäl förkylning var och att det kostade oss en mindre förmögenhet att åka tunnelbana och att det var väldigt långt att gå från närmaste station ut till festivalområdet på Stora Skuggan så skulle jag nog ändå beskriva helgen som lyckad. Vi har trots allt haft väldigt mysigt, både på fint hotellrum och under våra "vattentäta" luvor med lera upp till knäna, lyssnandes till ljuv musik. Vi orkade inte se alla vi hade tänkt men jag tyckte ändå att vi fick med de viktigaste, däribland Miss Li, som man ju bara vill äta upp, Markus Krunegård = kungen och Duffy, som var oerhört bra live och oerhört snygg dessutom. Hon hade ett coolt band också men tyvärr även två tvillingdoatjejer som såg ut att komma direkt från en överklassfest i Orange County och mest drog ner seriositeten på framträdandet. Men ja, det var en upplevelse.
Det fantastiska med festivaler är att man ofta upptäcker nya artister/band, och den som jag verkligen upptäckte den här gången var Joshua Radin, en singer-songwriter från USA som hade underbara låtar och en störtskön röst. Lägg det namnet på minnet och kom ihåg att det var jag som tipsade om honom.
Vi hade ju dessutom VIP-biljetter, men de var lite av en besvikelse då vi hade hoppats på backstage och chans till snack med artisterna. Verkligheten var en särskild inhängnad där man kunde köpa mat och öl, och där bara de med VIP fick vistas. Robbin ville hem direkt efter Duffy igår kväll, men jag kände mig tvungen att ta chansen och känna mig lite speciell och viktig. Så jag tog ett varv därinne och kollade in hur VIP-folk ser ut. Och jag kan säga att om ni hade varit med därinne så hade ni också fått se Markus Krunegård på riktigt nära håll! Nu stod han och pratade med folk så jag vågade inte säga något, och vad säger man för övrigt till Markus Krunegård??? Flakrngmgm, typ.
En annan trevlig sak var att vi tog en fika med Emma innan vi åkte ut igår. Jag saknar henne.
So to sum up, en bra helg var det. Vi hoppas bara att inte Peace&Love regnar bort på samma sätt. Det blir som inte samma känsla när man måste frysa hela tiden.
Jag och älsklingen väntar på att Duffy ska börja spela
Och när hon gjorde det så var det värt alla regndroppar och frusna tår
Trots att det har regnat konstant i tre dagar och att Robbin och jag åkt på en rejäl förkylning var och att det kostade oss en mindre förmögenhet att åka tunnelbana och att det var väldigt långt att gå från närmaste station ut till festivalområdet på Stora Skuggan så skulle jag nog ändå beskriva helgen som lyckad. Vi har trots allt haft väldigt mysigt, både på fint hotellrum och under våra "vattentäta" luvor med lera upp till knäna, lyssnandes till ljuv musik. Vi orkade inte se alla vi hade tänkt men jag tyckte ändå att vi fick med de viktigaste, däribland Miss Li, som man ju bara vill äta upp, Markus Krunegård = kungen och Duffy, som var oerhört bra live och oerhört snygg dessutom. Hon hade ett coolt band också men tyvärr även två tvillingdoatjejer som såg ut att komma direkt från en överklassfest i Orange County och mest drog ner seriositeten på framträdandet. Men ja, det var en upplevelse.
Det fantastiska med festivaler är att man ofta upptäcker nya artister/band, och den som jag verkligen upptäckte den här gången var Joshua Radin, en singer-songwriter från USA som hade underbara låtar och en störtskön röst. Lägg det namnet på minnet och kom ihåg att det var jag som tipsade om honom.
Vi hade ju dessutom VIP-biljetter, men de var lite av en besvikelse då vi hade hoppats på backstage och chans till snack med artisterna. Verkligheten var en särskild inhängnad där man kunde köpa mat och öl, och där bara de med VIP fick vistas. Robbin ville hem direkt efter Duffy igår kväll, men jag kände mig tvungen att ta chansen och känna mig lite speciell och viktig. Så jag tog ett varv därinne och kollade in hur VIP-folk ser ut. Och jag kan säga att om ni hade varit med därinne så hade ni också fått se Markus Krunegård på riktigt nära håll! Nu stod han och pratade med folk så jag vågade inte säga något, och vad säger man för övrigt till Markus Krunegård??? Flakrngmgm, typ.
En annan trevlig sak var att vi tog en fika med Emma innan vi åkte ut igår. Jag saknar henne.
So to sum up, en bra helg var det. Vi hoppas bara att inte Peace&Love regnar bort på samma sätt. Det blir som inte samma känsla när man måste frysa hela tiden.
Jag och älsklingen väntar på att Duffy ska börja spela
Och när hon gjorde det så var det värt alla regndroppar och frusna tår
Tack som fan Promoe
Äntligen har vi någon som blottlägger den fulltständiga, ocensurerade,
skitiga sanningen om svenskarna. Varje ord är ofrånkomligt klockrent.
Tack som fan, kap kun kap
Koh Pangan, Koh Tao, Khao Lak
Fuck it i Phuket, pingpong show,
kalla folket för tjingtjonghoes
Trekant i Grekland leka stekarn
bakfull, redan fredag?
Mallis, Kanarieholmarna
Mickey Dee’s, ha barn i bollhavet
En riktig stilikon med silikon
bor i samma stad som du vill ifrån
Kvinnomisshandel, solariebrännna
fixa mat, vad fan har vi hemma
Soppatorsk och foppatofflor
barnen nersjunkna i tv-soffor
Ordning och reda, lådvin på fredag
kunskap från Wikipedia
Tonårsgraviditet,
ångesten ingen vet
Minnesluckor, barn med syrran
vill alltid vara kvar i fyllan
Dansa bugg, lyssna på Carola
manikyr, permanenta håret
Återträff med högstadieklassen
avundsjuka på överklassen
Och gilla kungafamiljen
spyr utav dagen-efter-piller
Skvaller och Hänt i veckan
grannen, hembränt och bläckan
Nätpoker, karaoke
man kan ju inte bara ha tråkigt
Finlandsfärja, Bon Jovi-covers
Living on a prayer, looptroop rockers
Raggarbilar, powermeet
gällivarehäng, fan va fint
Fyllebråk på McDonalds
gå hem och bli rånad ungefär en gång i månan
Lönehelg, försök och svälj
stoltheten ur en ölbutelj
En stor stark och hotshot
hur länge har det pågått
skit i det godnatt och sov gott
Så får du mig ändå
Emil Jensen får trösta och muntra upp medan jag väntar på att finast kommer tillbaka.
Du ler mig i ögonen
Vad är det som bländar dig?
Ljuset är släckt
Det har knappt börjat gry
Din mun är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Ditt blod är så varmt mot min arm
Är du sjuk?
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
ROBBIN LIDSTRÖM
F Y I
Vill bara förtydliga att nedanstående inlägg skrevs i onsdags.
Blogg.se är lite sega med publiceringen.
Blogg.se är lite sega med publiceringen.
Huvudet fullt av Robbin
Viskar till dig: Stanna
Jag tror att jag blir galen om du går
Jag lovar, jag ska inte vara densamma,
den dåren som jag varit i alla år.
Jag tror att jag blir galen om du går
Jag lovar, jag ska inte vara densamma,
den dåren som jag varit i alla år.
Vi måste inte hålla tankarna klara
Du och jag är inget vidare bra,
men jag kan inte säga nej
Jag kanske rent av behöver dig
Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i världen
Vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans
Håll min hand i vimlet,
människor som tror har en chans,
Människor som tror har en chans
Du och jag i strimmorna
Vi är sargade människor som tror
Vänd dig inte om
Du och jag för att nån var full, och
du och jag för våran skull, och
du och jag för stämningen, för den mjuka bedårande skymningen,
för isen som äntligen spruckit loss, och
du och jag för oss
men jag kan inte säga nej
Jag kanske rent av behöver dig
Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i världen
Vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans
Håll min hand i vimlet,
människor som tror har en chans,
Människor som tror har en chans
Du och jag i strimmorna
Vi är sargade människor som tror
Vänd dig inte om
Du och jag för att nån var full, och
du och jag för våran skull, och
du och jag för stämningen, för den mjuka bedårande skymningen,
för isen som äntligen spruckit loss, och
du och jag för oss
Det gick så sakta
Jag kan inte sova.
Det blir det här istället.
Det blir det här istället.
Lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen
Upplyst mellan träden, ödsligt belägen
Om hösten, om våren, i en tyst blå natt
Som en fackla, som ett ljus, kom du fram till mig, där jag satt
Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess
Jag hade nästan gett upp, det var så grått tills dess
Men du sa att du hörde mig på radion idag
Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa, men
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar
Om tiden vill ifatt
Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år
Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
Tills jag sa: "Väntar du på nån eller vill du bli min?"
Du sa: "Vad svarar man på sånt?"
Jag sa: "Man svarar nog ingenting"
Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har och,
gräv i det dunkla men sök inga svar
För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar,
Om tiden vill ifatt
Du sa: "Vänta lite grann, behåll poserna på,
vart ska vi komma nånstans? Vart ska vi gå, vart ska vi gå?"
Jag sa: "Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit,
vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"
Det var natt, det var natt, det var äntligen natt
Våren var på väg, jag var rusig och matt
Vi var på gång, vi var VIP, det var nån efterfest för Kent
Och allt var lite eftertraktat, allt var lite känt, och
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja, jag väntar
Om tiden vill ifatt
Mellan Tumba och Järna finns en kyrka vid sjön
Vi tar oss dit i oktober, strax före snön
Den här vinden är så kraftig, hela världen är på spänn
Den mörka natten är så mörk, jag måste se honom igen
Jag fattar ingenting
Fan, det värker, det ilar då och då
Det känns ibland som alla har förstått utom jag
Att världen står och pekar: Stackars hon som tror att livet är en dröm
Hon borde ta ett jobb
Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma
Steg som måste tas och mina hyllor för mig själv
Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb
Väntar jag på frälsning och förståelse
Jag fattar ingenting.
Det känns ibland som alla har förstått utom jag
Att världen står och pekar: Stackars hon som tror att livet är en dröm
Hon borde ta ett jobb
Ett land jag aldrig känt med nya smaker att förnimma
Steg som måste tas och mina hyllor för mig själv
Stolt som en bödel som bara gör sitt jobb
Väntar jag på frälsning och förståelse
Jag fattar ingenting.
Don't let the devil ruin it all
Can you honestly say we're no good for one another?
I know I can't, so why bother?
And did you really mean every word that slipped through your sweet mouth?
I sure as hell didn't.
Last night might well have been pure hell.
But we both know it's not like that.
So come on.
Let's not let just one night fuck it all up.
Don't let the devil ruin it all.
Can't you honestly see that it's not the words, only the memory that's putting us down?
And can't you truly see that I want you and you want me,
so what the hell are we so scared of?
Last night might well have been pure hell.
But as we're both half crazy we'll treat it with laughs.
So come on.
Let's not let just one night fuck it all up.
Don't let the devil ruin it all.
Timo Räisänen
Jag kan få dig när du vill
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan, och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Och än fanns det tusentals tårar kvar
Och de var dina att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen, äntligen,
passerar vi deras gränser
Här finns jag kvar
Lidas,
När du står ensam kvar på tå, och ytan inte går och nå
när du träffat botten, kom ihåg mig då
När du tagit första bästa tåg, och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön, kom ihåg mig då
När vintern gömmer dina spår, så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
Och när du står på toppen och tittar ner, och det är ljust vartän du ser
När du har vunnit, kom ihåg mig då
När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen
Och när du är i luften, kom ihåg mig då
När våren öppnar sina dörrar, och du tar den långa vägen hem
När du sitter på uteserveringen där vi satt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan
Och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår, och du har testat allt som går,
och när du tröttnat, kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då...
När du står ensam kvar på tå, och ytan inte går och nå
när du träffat botten, kom ihåg mig då
När du tagit första bästa tåg, och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön, kom ihåg mig då
När vintern gömmer dina spår, så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
Och när du står på toppen och tittar ner, och det är ljust vartän du ser
När du har vunnit, kom ihåg mig då
När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen
Och när du är i luften, kom ihåg mig då
När våren öppnar sina dörrar, och du tar den långa vägen hem
När du sitter på uteserveringen där vi satt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan
Och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår, och du har testat allt som går,
och när du tröttnat, kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då...
Ni är inte vackrast i världen
Knarkar Emil Jensen, rätt bra mot ångest. Han är ett geni.
Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant.
Och det som är som det är inte måste vara konstant.
Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det,
gör det ni gör och aldrig får nåt för det,
låter ni bli finns ingen annan där som gör det.
Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner,
gömmer och hjälper människor ni inte känner.
Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.
Och det inte i era ögon, det är i vad ni ser.
Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta,
som vågar vara sneda och defekta.
Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon, det är i vad ni ser.
Och, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera.
Utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera.
Och, hur ni lyckas exaltera.
Får mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster, det lyser i era ögon när man ser er.
Så ni är vackrast i världen, världen är vackrast i er.
Och jag ser det i era ögon, jag ser vad ni ser.
Vi är lördagens änglar och söndagens knott
Det var helt obeskrivligt underbart i lördags kväll.
Sandra grät, Lina grät, Miss Li grät, Lasse grät nästan... Känslorna vällde över för alla, skulle jag vilja säga. Alla 10.000 som hade tagit sig till Stångebro i Linköping för att frälsas av stadens kung. Det är nåt väldigt speciellt med att se honom på hemmaplan. Det var något väldigt speciellt med att se honom så rörd.
Han spelade Kom änglar, vilket han inte har gjort på hela turnén, och jag trodde verkligen jag skulle tjuta men jag tror inte det kom över mig vad som just hade hänt förrän när låten var slut och de började med "Du hade tid" istället. Då rann det över för mig med. Jeez, vilken kväll. Vilken publik. Vilken gud. Jag... jag saknar, precis som alla andra, Lasses förmåga att sätta vackra ord på verkligen allt, att beskriva allting så rätt. Ibland så sant att det gör ont. Sanningen är ju, som ni vet, inte alltid vacker.
Oerhört sorgligt att det var sista giget för sommaren.
Men vi lever på minnena, och musiken.
Tills det är dags för nästa rus.
Winnerbäck i Örebro
Det var som vanligt underbart.
Det regnade när vi köade, som vanligt, men vi fick stå längst fram, som vanligt, och insupa allt det ljuvliga som bara kan uppstå när Lars Winnerbäck står mitt framför en och spelar.
Han har ett nytt band, bara snygg-Johan från Hovet är kvar, och jag gillar dem verkligen. Det är riktigt schysst med fioler och kontrabas.
Markus Krunegård var förband, han är... Ja, precis. Han är.
Obeskrivlig.
Jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och re-publicera den text som var det sista jag skrev på Lunarstorm, det var ungefär ett år sen jag la ner den sidan och riktade in mig på att skaffa ett liv.
Det handlar om när vi såg Lasse i Göteborg i oktober.
"Vet du vad lycka är så säg det nu. Vet du vad priset är för den?"
Jag vet. Iallafall en definition av lycka. Och det är väntan. Inte vilken väntan som helst, utan väntan i säg, 9 eller 12 timmar, på asfalt som förvandlar rumpan till en pannkaka som blivit stekt för länge och nu smakar sten, med för lite kläder för att hålla sig varm i göteborgska vindar och hällande regn, utan att äta något ordentligt på hela dagen, ihopträngd som en sardin mot staketet de sista timmarna, nervös för att de skyhöga förväntningarna någon har som har väntat på något så länge inte ska infrias på grund av att äckliga fjortisar och idiotkillar som väntat högst en halvtimme tränger sig tusen meter före och inte låter mig och de andra goda stå på de platser vi är berättigade till, nämligen mitt framför Gud och hans änglar. Men då, när rättvisa skipas och Farväl Jupiter drar igång så finns det inget man inte skulle gjort för att få stå där, just då, just sådär. Med den man älskar, med musiken som betyder allra mest.
Jag tappade en av mina LW-tröjor, men vad gör det när man har fått hälsa på Gud flera gånger om, kramat strålande, vackra, underbara hovdamen Anna Stadling, och fått ett plektrum från scenen. Jag köper en ny tröja. Och fuck alla negativa människor som kallar sig musikrecensenter. Ni fattar ingenting. Precis som jag och Lasse. Skillnaden är att vi fattar vad som är värt att fatta. Vi fattar vad lycka är, tillexempel.
"Från vägarnas lyktor och städernas ljus, från skogarnas väsande, viskande sus. Från åkrarnas jord och från strändernas brus, kom hem nu."
Det är såna rader som är värda varje dag man lägger ner på den där asfalten och blir stirrad på som en apa i bur. För vi som sitter där tillsammans och sjunger hans sånger och delar chips och Lasse-erfarenheter och kakor och värme och försöker trycka ihop oss under paraplyet är en del av Lars Winnerbäcks armé som älskar allt han gör. Det är lycka.
Det regnade när vi köade, som vanligt, men vi fick stå längst fram, som vanligt, och insupa allt det ljuvliga som bara kan uppstå när Lars Winnerbäck står mitt framför en och spelar.
Han har ett nytt band, bara snygg-Johan från Hovet är kvar, och jag gillar dem verkligen. Det är riktigt schysst med fioler och kontrabas.
Markus Krunegård var förband, han är... Ja, precis. Han är.
Obeskrivlig.
Jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och re-publicera den text som var det sista jag skrev på Lunarstorm, det var ungefär ett år sen jag la ner den sidan och riktade in mig på att skaffa ett liv.
Det handlar om när vi såg Lasse i Göteborg i oktober.
"Vet du vad lycka är så säg det nu. Vet du vad priset är för den?"
Jag vet. Iallafall en definition av lycka. Och det är väntan. Inte vilken väntan som helst, utan väntan i säg, 9 eller 12 timmar, på asfalt som förvandlar rumpan till en pannkaka som blivit stekt för länge och nu smakar sten, med för lite kläder för att hålla sig varm i göteborgska vindar och hällande regn, utan att äta något ordentligt på hela dagen, ihopträngd som en sardin mot staketet de sista timmarna, nervös för att de skyhöga förväntningarna någon har som har väntat på något så länge inte ska infrias på grund av att äckliga fjortisar och idiotkillar som väntat högst en halvtimme tränger sig tusen meter före och inte låter mig och de andra goda stå på de platser vi är berättigade till, nämligen mitt framför Gud och hans änglar. Men då, när rättvisa skipas och Farväl Jupiter drar igång så finns det inget man inte skulle gjort för att få stå där, just då, just sådär. Med den man älskar, med musiken som betyder allra mest.
Jag tappade en av mina LW-tröjor, men vad gör det när man har fått hälsa på Gud flera gånger om, kramat strålande, vackra, underbara hovdamen Anna Stadling, och fått ett plektrum från scenen. Jag köper en ny tröja. Och fuck alla negativa människor som kallar sig musikrecensenter. Ni fattar ingenting. Precis som jag och Lasse. Skillnaden är att vi fattar vad som är värt att fatta. Vi fattar vad lycka är, tillexempel.
"Från vägarnas lyktor och städernas ljus, från skogarnas väsande, viskande sus. Från åkrarnas jord och från strändernas brus, kom hem nu."
Det är såna rader som är värda varje dag man lägger ner på den där asfalten och blir stirrad på som en apa i bur. För vi som sitter där tillsammans och sjunger hans sånger och delar chips och Lasse-erfarenheter och kakor och värme och försöker trycka ihop oss under paraplyet är en del av Lars Winnerbäcks armé som älskar allt han gör. Det är lycka.
Dagens sommarpratare i P1 - Lars Winnerbäck
Det var oerhört roligt att höra honom prata så länge. Lasse är väldigt fåordig på konserter, han fäller bara någon kort kommentar efter att ha vunnit en ny Grammis och han gör nästan aldrig intervjuer. Klart att hans låtar talar sitt tydliga språk, men de säger ändå väldigt lite om vem han verkligen är och vad som finns i hans huvud.
Han höll sig inte till något speciellt ämne utan pratade om allt möjligt; uppväxten i Linköping, anekdoter från turnéer, prestationsångest och vemodet som genomsyrar det mesta när det gäller honom. Han har humor dock, det märks. Jag tror att han är en väldigt rolig person när man lär känna honom.
Och han väljer så vackra ord och formuleringar, jag som lyssnar så mycket på hans musik känner så väl igen mig när han pratar, för vissa saker skulle lätt kunna vara tagna direkt ur en Lasse-låt. "Jag bär på melankolin som en fuktig gympapåse över axeln" tyckte jag var årets citat.
Kanske för att det beskrev mig väldigt bra. Men jag skulle nog ha lagt till pretentionen. Jag har ju förut pratat om min ovilja till lättsamma blogginlägg och att jag vill ha en djupare mening med allt. Skriver väldigt pretentiöst ibland. Tar ofta livet och mig själv på stort allvar. Vänder mig till vemodet.
Läs mer om det i mitt nästa inlägg.
Han höll sig inte till något speciellt ämne utan pratade om allt möjligt; uppväxten i Linköping, anekdoter från turnéer, prestationsångest och vemodet som genomsyrar det mesta när det gäller honom. Han har humor dock, det märks. Jag tror att han är en väldigt rolig person när man lär känna honom.
Och han väljer så vackra ord och formuleringar, jag som lyssnar så mycket på hans musik känner så väl igen mig när han pratar, för vissa saker skulle lätt kunna vara tagna direkt ur en Lasse-låt. "Jag bär på melankolin som en fuktig gympapåse över axeln" tyckte jag var årets citat.
Kanske för att det beskrev mig väldigt bra. Men jag skulle nog ha lagt till pretentionen. Jag har ju förut pratat om min ovilja till lättsamma blogginlägg och att jag vill ha en djupare mening med allt. Skriver väldigt pretentiöst ibland. Tar ofta livet och mig själv på stort allvar. Vänder mig till vemodet.
Läs mer om det i mitt nästa inlägg.
Du och jag är inget vidare bra
En kommentar till föregående inlägg.
På vad ska jag skylla att jag vill ha allting så djupt?
Jo, jag har kommit underfund med att jag nog är alldeles Lasse-skadad. Lyssnar man på honom så mycket som jag så känns de enkla, vardagliga göromålen och orden för att skriva om dem så futtiga. Man måste liksom hela tiden söka en djupare mening i tillvaron, även när det är en tisdag i oktober, tandläkarväder och hela vägen nyponbuskar.
Eller iallafall poetiska ord för att beskriva det.
För Lasse tar verkligen inte upp komplicerade ämnen i sina låtar, men han är så fantastiskt fenomenal på att få dem att betyda nåt. Och han har så underbara ord. Han skrev en låt för längesen som heter "Där älvorna dansar" som man blir varm och lyrisk i själen av, men egentligen handlar den om bakfylla. Det är bara han som kan sånt.
Anyway, jag har äntligen kunnat smälta glädjen över Lasses nya låt och verkligen LYSSNAT på den. Naturligtvis är den underbar. Även fast ni inte orkar läsa så får ni de vackraste raderna av mig.
Du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann.
Vi måste inte hålla tankarna klara.
Strimmor
Ett skitigt fönster mot världen,
och en vind som tar sig in.
Rymden är så lockande och len inatt,
och lika stark som en halva gin.
Du och jag är inget vidare bra,
men jag kan inte säga nej.
Jag kanske rentav behöver dig.
Det är bara strimmor,
ett litet kliv ut i världen.
Vartän vi kom ifrån,
vartän vi ska nånstans,
håll min hand i vimlet.
Människor som tror har en chans.
Människor som tror har en chans.
Strimmor
Ge mig en dröm att försaka.
Jag behöver en stilla hand.
Och ge mig ett fel som jag kan rätta till,
och ett annat efternamn.
Strimmor
Hur många gånger ska våren,
kunna drabba dig om igen?
Och ljuga de vackra historierna,
om den stora kärleken?
Du och jag i strimmorna,
vi är sargade människor som tror.
Vänd dig inte om.
Du och jag för att nån var full och,
du och jag för våran skull och,
du och jag för stämningen,
för den mjuka bedårande skymningen.
För isen som äntligen spruckit loss och,
du och jag för oss.
Den mannen har en sån onaturlig förmåga att sätta exakta ord på mina känslor.
Så ja, nog syftar jag på nånting med den här texten.
Men just nu föredrar jag att inte dra ut mina lik ur garderoben. Det är nämligen ingen vacker syn.
På vad ska jag skylla att jag vill ha allting så djupt?
Jo, jag har kommit underfund med att jag nog är alldeles Lasse-skadad. Lyssnar man på honom så mycket som jag så känns de enkla, vardagliga göromålen och orden för att skriva om dem så futtiga. Man måste liksom hela tiden söka en djupare mening i tillvaron, även när det är en tisdag i oktober, tandläkarväder och hela vägen nyponbuskar.
Eller iallafall poetiska ord för att beskriva det.
För Lasse tar verkligen inte upp komplicerade ämnen i sina låtar, men han är så fantastiskt fenomenal på att få dem att betyda nåt. Och han har så underbara ord. Han skrev en låt för längesen som heter "Där älvorna dansar" som man blir varm och lyrisk i själen av, men egentligen handlar den om bakfylla. Det är bara han som kan sånt.
Anyway, jag har äntligen kunnat smälta glädjen över Lasses nya låt och verkligen LYSSNAT på den. Naturligtvis är den underbar. Även fast ni inte orkar läsa så får ni de vackraste raderna av mig.
Du och jag har ingenting och vi kan inte knäcka varann.
Vi måste inte hålla tankarna klara.
Strimmor
Ett skitigt fönster mot världen,
och en vind som tar sig in.
Rymden är så lockande och len inatt,
och lika stark som en halva gin.
Du och jag är inget vidare bra,
men jag kan inte säga nej.
Jag kanske rentav behöver dig.
Det är bara strimmor,
ett litet kliv ut i världen.
Vartän vi kom ifrån,
vartän vi ska nånstans,
håll min hand i vimlet.
Människor som tror har en chans.
Människor som tror har en chans.
Strimmor
Ge mig en dröm att försaka.
Jag behöver en stilla hand.
Och ge mig ett fel som jag kan rätta till,
och ett annat efternamn.
Strimmor
Hur många gånger ska våren,
kunna drabba dig om igen?
Och ljuga de vackra historierna,
om den stora kärleken?
Du och jag i strimmorna,
vi är sargade människor som tror.
Vänd dig inte om.
Du och jag för att nån var full och,
du och jag för våran skull och,
du och jag för stämningen,
för den mjuka bedårande skymningen.
För isen som äntligen spruckit loss och,
du och jag för oss.
Den mannen har en sån onaturlig förmåga att sätta exakta ord på mina känslor.
Så ja, nog syftar jag på nånting med den här texten.
Men just nu föredrar jag att inte dra ut mina lik ur garderoben. Det är nämligen ingen vacker syn.
