Innan mörkret faller

Äntligen piggare, fast har missat flera dagar med viktig träning. Det har inte varit någon bra vecka, inte. Det var i och för sig roligt när vi hade redovisning i måndags och vi var första gruppen och vår handledare sa att en fotograf var där för att ta bilder som skulle marknadsföra SMIL. Jag tittade ner på min piratutstyrsel, som tydligen kommer att bli representativt för mitt program. Klockrent.

Sen var det ju förstås bra att vi vann mot Mora i fredags och gjorde serieledningen stabil. Och det var kul att se Robbins första innebandymatch. Och jag har faktiskt hunnit sova för en gångs skull och är redo att ta tag i en ny måndag.

Den kanske inte var så tokig den här veckan ändå.

Avrundar kvällen med textpåläsning inför morgondagens föreläsning och del 3 av I en annan del av Köping och längtar till sommaren.

Det finns inte mycket som är dåligt med Fysiken. De har många och varierande pass, bra ledare, bra pris och betydligt mindre folk än Friskis. Men det finns en klar nackdel, förutom att det är långt dit för mig, nämligen att det också funkar som idrottshall för vissa skolklasser i Göteborg. Det betyder alltså att man får dela omklädningsrum med 14-15åringar om man kommer dit tidigt på dagen. Detta är definitivt ingen höjdare. De spelar sin jävla fjortismusik så det hörs till Alingsås, de pratar högt och gällt som fan, sprayar ett ton ozonnedbrytande hårspray och deras kommentarer får hjärnan att skrumpna.

Jag måste verkligen vara gammal nu, för nog betedde jag mig också sådär när jag var i deras ålder, det betvivlar jag inte. Och därför vill jag verkligen be om ursäkt till er med större förstånd som hade oturen att befinna sig i min närvaro under denna period. Hade jag haft en aning om hur irriterande det var så hade jag förmodligen... fortsatt på samma sätt. För bryr man sig om vad okänt folk, lärare och föräldrar tycker? Inte ett skit. Men kompisarnas åsikt, de betyder minsann mer än allt annat i hela världen. Det är en underlig tid i livet. Mycket underlig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Jag bara håller tyst, byter om snabbt som fan, skakar överlägset på huvudet och försvinner upp till aerobicssalen.

Faan, vad fel det blev inatt. Visst, USA är jävligt bra men det är så typiskt att vi inte når upp till vår riktiga nivå i den match som betyder mest av alla. Det är så typiskt att i just den matchen är domaren köpt och det är just i den matchen som kapten Johansson får matchstraff för att jänkarfjollan åkte på hans armbåge och i just den matchen som Markström, vår fina, duktiga Markström, gör sitt enda misstag i hela turneringen. Klockan var 05.30 så man kunde inte ge utlopp för alla känslor. Men skrek gjorde jag, fast väldigt tyst.

Jag tycker så jävla synd om grabbarna. De har kämpat och slitit och verkligen visat vad de går för under två veckor, och sen ren tortyr efter 50:e matchminuten. Det finns ingen rättvisa i världen.

Men man ska inte hänga läpp för krossat plexiglas. Snart är det ju OS, ffs. Och det är ändå jävligt bra av dem att komma så långt som till semi. Bronsmatchen blir förhoppningsvis en lite trevligare upplevelse än den vi upplevde inatt. Finalen mellan fucking USA och Canada vet jag inte ens om jag kan se. Jag är nog för bitter.



p.s. Jag måste verkligen köpa en ny plånbok. Döskalle och "piratpengar" säger liksom inte cool längre.

- Göra saker som jag blir glad av, som jag gör för min egen skull och inte för andras
- Bli en bättre bloggare
- Lära mig spela gitarr
- Se precis så mycket av OS i Vancouver som jag har lust till (och inte bry mig om vad andra tycker om det)


Började inte det där med att bli en bra bloggare särskilt bra, skyller på den jävla förkylningen som däckat mig i tre dagar. Börjar se ljuset nu iallafall. Och inatt är det semifinal mot USA! Det går inte av för hackor, det.