Senaste filmerna
Broarna i Madison County
Det var min kärleksfilmssvaga pappa som rekommenderade den här, och om jag ska se sånt gulligull så ska det vara riktigt speciellt, eftersom dessa filmer har en tendens att vara likadana år ut och år in. Men Broarna är en såndär film som man ska ha sett, och jag ska inte säga att jag blev besviken, även fast den var lite annorlunda än jag trodde. Det är konstigt hur en film om hur en medelålders kvinna träffar en medelålders man som hon har ett fyradagars förhållande med när hennes make är borta kan bli ganska intressant och speciell. Men det är klart - Meryl Streep och Clintan går aldrig av för hackor. Det är faktiskt de som lyfter en ganska trist historia och gör den riktigt sevärd. Men jag vet inte, jag har lite underlig filmsmak. Andra, som liksom jag är av äckelkomedi-actionrulle-Jackass-generationen tycker nog bara att den är långtråkig. Jag själv vill ju gå emot det här kommersiella slöseriet och slå ett slag för djupa Oscar-filmer.
De ger så mycket mer än American Pie och Bourne Identity.
Gudfadern I
Jag har fått min beskärda del av maffiafilmer vilka liksom kärleksfilmerna alltid tycks köra i samma spår.
Gudfadern är undantaget.
Det går lite långsamt i början, och man hinner bli ganska irriterad på alla italienare överallt, men det är omöjligt att inte uppfyllas av det häftiga soundtracket, och när man väl blivit insatt i historien så blir det riktigt spännande, och fast jag är pacifist hör jag mig själv mumla: Men vafan, skjut honom då!
Kanske för att det är det som är tjusningen i maffiafilmer: Skjuta eller skjutas. Och naturligtvis nån som kan konsten att verkligen leverera den obligatoriska repliken: What's the matter with you?
Marlon Brando besitter den talangen, kan jag meddela. Jag är ledsen De Niro, Nicholson och Pacino, trots att ni alla är duktiga bossar så har Marlon Brando, god rest his soul, en pondus som är en klass för sig.
Ännu ett exempel på en skådespelare som lyfter en hel film.
Se den. Om inte annat för att det är en riktigt klassisk ska-ha-sett-film.
Jag hatar att svenskar kan vara så elaka
"Stav skulle passa henne bättre än längd"
"Jag kan inte förstå varför hon ska hoppa tresteg"
Alla är uttalanden från så kallade experter, citat från lördagens Aftonbladet. Lasse Anrell skriver:
"Klüft har avtal med SOK och med flera olika sponsorer, plus ett stort skoföretag. Jag kan ju föreställa mig hur måttligt roade de är av att se sitt affischnamn förvandlas till någon vars namn man knappt ens kan sälja Rishultskorv på."
"Jag tycker att alla borde lyssna till sina hjärtan. Kanske allra mest skyttar och sportjournalister. Men det är inte det som är problemet. Inte för Klüft. Problemet är att den här satsningen är så urbota dum att den får mig att må illa."
Vet du vad som får MIG att må illa, Anrell? Som får mig att vilja kräkas över Tv-apparaten där jag ser detta svenskmediokra OS avslutas så oerhört onödigt påkostat?
Du, och alla andra vidriga svenskar som verkligen inte har fattat någonting överhuvudtaget.
Nej, det gick inte så jävla bra för Carolina i OS men det finns ändå ingen anledning att hälla elaka ord över henne som stinker som en tunna skit. Hon är nybörjare i tresteg och även fast hon har hållit på med längd länge så kan man ändå inte vänta sig att hon ska hålla samma klass som tjejerna som har specialiserat sig på grenen från början.
It's ridiculous.
Om vi ska börja med Carolinas sponsorer, så har du ingenting att oroa dig för, Anrell. Hon har blivit erbjuden nya miljonkontrakt med Reebok som sträcker sig över flera år. Men det är egentligen skitsamma, för hon har själv sagt att hon inte bryr sig om pengarna. Hon har så hon klarar sig, även om kontrakterbjudandet skulle tas tillbaka nu efter resultatet i längdhoppet. Men om ni inte visste det så handlar inte sponsring enbart om prestation, och Reebok har stöttat Carro i hennes beslut. Till skillnad från er.
Hon förklarar om och om igen och ändå går det inte in i era huvuden. HON. HAR. TRÖTTNAT. Det var precis likadant för Kajsa Bergqvist, men ingen hade några synpunkter när hon slutade. Nu tycker folk att det är pinsamt, att hon inte ska få tävla mer om hon inte är bättre än såhär, att vi skulle skickat Robert Kronberg till OS istället. Är det någon som skämmer ut oss så är det väl ändå han, som inte ens kan komma till semifinal i EM.
En insändare skriver till och med såhär: "Hon är inget föredöme. Föredömen vinner. Svenskar behöver vinnare som föredömen och inte folk som bara tävlar för att det är kul."
Jag kan inte ens med ord uttrycka hur arg den här killen gör mig. Så vi ska lära våra idrottande barn och ungdomar att det viktigaste är inte att ha kul, utan att vinna, att vara bäst? Utbildningsminister Jan Björklund försöker redan göra vår skola gammaldags och elitistisk, gör inte samma sak med svensk idrott, som ska få oss att må bra och inte vara ännu en faktor som ger oss stressmage.
Och alla dessa journalister, som är så korkade att de tillochmed skulle flyta en decimeter ovanför vattenytan om man slängde dem i sjön, (vilket nån för övrigt verkligen borde göra), som ställer frågor som: Vad hade hänt om du börjat satsningen tidigare, hade det gått bättre i längd då? Ni kan ju försöka svara mig på hur fan hon ska kunna veta det. Det är ju som att be om en exakt redogörelse för hur jag skulle varit om jag inte hade haft de föräldrar jag har.
Inte konstigt alls att hon sa: "Gud, vad jobbiga ni är", att hon äntligen uttryckte hur less hon är på alla värdelösa frågor.
Anrell, du säger att det gör dig ont att se vilken medelmåtta hon blivit. Det gör MIG ont att se inkompetente Peter Jonsson ena dan fråga Sanna Kallur hur det känns att ha rivit första häcken när en ettåring kunde svarat på hur man vanligtvis brukar känna det när tittar ner i marken med tårar i ögonen, och andra dan ställa ännu mer osannolikt dumma frågor till en Carolina som precis åkt ur längdhoppsfinalen efter ett hopp som är långt ifrån det hon väntade sig, men som bara fortsätter le och håller masken och svarar artigt på varje fråga och säger att det ändå har varit kul och att hon har lärt sig av det här. Det går inte så bra för henne just nu, men hon säger att det bara gör revanschlusten ännu större och självklart är det så, det är så för alla idrottare för alla idrottares karriärer går upp och ner. Jag vet ingen som har varit så överlägsen som hon, som har skämt bort sitt folk så med medaljer och framgångar. Men ingenting varar för evigt, vilket alla borde veta. Särskilt sportjournalister, som ska vara proffs på idrottare. Tro mig, jag skulle göra ett fan så mycket bättre jobb än de där idioterna på Aftonbladet och SVT.
"Ingenting varar för evigt" gäller även Carolina Klüft. Hon är ingen superkvinna, hon är inte gjord av stål. Hon är en människa, precis som du och jag, som har känslor och ett hjärta att följa. Hon ångrar ingenting, hon har beslutat sig. För hon har rätt att må bra.
Om ni inte klarar av att unna henne det så lämna henne åtminstone i fred. Skaffa ett eget liv att kritisera.
Jag vill inte behöva skriva fler blogginlägg i det här ärendet.
Vi är lördagens änglar och söndagens knott
Det var helt obeskrivligt underbart i lördags kväll.
Sandra grät, Lina grät, Miss Li grät, Lasse grät nästan... Känslorna vällde över för alla, skulle jag vilja säga. Alla 10.000 som hade tagit sig till Stångebro i Linköping för att frälsas av stadens kung. Det är nåt väldigt speciellt med att se honom på hemmaplan. Det var något väldigt speciellt med att se honom så rörd.
Han spelade Kom änglar, vilket han inte har gjort på hela turnén, och jag trodde verkligen jag skulle tjuta men jag tror inte det kom över mig vad som just hade hänt förrän när låten var slut och de började med "Du hade tid" istället. Då rann det över för mig med. Jeez, vilken kväll. Vilken publik. Vilken gud. Jag... jag saknar, precis som alla andra, Lasses förmåga att sätta vackra ord på verkligen allt, att beskriva allting så rätt. Ibland så sant att det gör ont. Sanningen är ju, som ni vet, inte alltid vacker.
Oerhört sorgligt att det var sista giget för sommaren.
Men vi lever på minnena, och musiken.
Tills det är dags för nästa rus.
Ljusare OS-dagar
Idag har jag sett gamlingen Jörgen Persson ta sig till kvartsfinal i Asien-dominerade bordtennisen. Han var liksom med i OS samma år som jag föddes. Och nu är han en av de åtta bästa i världen. Schysst.
Idag har jag sett LaShawn Merritt överraska och göra ett fantastiskt 400 m-lopp. Jag trodde det bara var att ge guldmedaljen till Jeremy Wariner utan att ens behöva köra loppet, men icke. Johan sprang inte lika bra som på semin, men han hade otur och fick en innerbana och det passar inte honom så bra. Ändå väldigt stort att han var i OS-final.
Fotbollen, då. Jag tycker mer synd om Brasilien än jag är glad för USA:s skulle idag, måste jag säga. De är de eviga tvåorna, känns det som. Så screw you, Sundhage, I love Marta.
Två lite anonyma medaljer tog vi idag. Brons i segling och silver i hästhoppning. Stort, stort grattis. Det är det här som är så roligt med OS, man upptäcker sporter som man inte brukar följa annars. Allt är liksom inte bara friidrott. Det finns så mycket mer.
Missa inte Klüftan imorgon tio över ett!
Carro idrottar inte för din och min skull
Det finns en tjej som är en av Sveriges största idrottare någonsin, som har dominerat sin idrott ända sen hon slog igenom för sju år sen, när hon fortfarande var en tonåring. Hon heter Carolina Klüft och vi har älskat henne under hela hennes fantastiska karriär.
Eller är det hennes medaljer vi har älskat?
Förra året meddelade Carolina att hon slutar med sjukampen för att satsa på specialgrenarna längdhopp och tresteg istället. Obegripligt, tyckte många. Men hon har snällt, gång på gång, trots att hon inte är skyldig oss det, förklarat varför.
"Jag älskar sjukampen fortfarande. Det var därför jag slutade innan den stod mig upp i halsen. Jag orkade inte mer. Jag hade ingen energi kvar."
"Det handlar om att följa sin tro och vara den människa man vill vara. Jag var trött på sjukampen på flera plan. Både mentalt och fysiskt. Nu blev lockelsen att satsa på en individuell gren starkare än sjukampen."
"Jag bytte inte för att jag var trött på att vinna, utan för att jag vill vinna över mig själv."
Ursäkta uttrycket, men vad fan är det i de citaten som svenska folket inte fattar? Vad är det som är otydligt? Handlar det helt enkelt om att ni inte kan se människan bakom idrottaren?
I Metro förra veckan skrev den så kallade sportjournalisten Claes Runheim:
"Just nu tror jag inte att Carro går sin egen väg, utan Agne (Bergvall, tränaren)s väg. Framförallt går hon inte den vägen som är bäst. Att bli historisk med ett nytt OS-guld i sjukamp hade varit den rätta vägen."
Det här gör mig givetvis så grymt upprörd. Vem fan är han att bestämma vad som är bäst för Carolina? Och vad är det för spekulationer om att Agne Bergvall skulle ha påverkat henne att sluta? Det är helt befängt, taget ut luften. Jag blir så lack på folk som häver ur sig anklagelser helt utan substans.
Carolina tävlar inte för våran skull, för att vi ska bli glada när hon tar guld och slår rekord. Hon tävlar för att hon älskar det och vill nå nya mål, och när motivationen inte finns längre och all press och förväntan blivit för mycket är det bara naturligt att hon lägger av. Ingen klagar på er när ni vill vidare mot nya utmaningar, eller hur?
Jag törs slå vad om att inte en enda av er som muttrade när hon inte räckte till trestegsfinal skulle ha stått ut med det hon har gjort ens ett år. Carro har gjort det i sju, och vi kan inte ens föreställa oss hur tufft det har varit för henne. Och nu, när hon för en enda gångs skull säger nej, då sviker ni henne när ni borde stötta henne. När ni borde visa att ni gillar henne även utan medaljerna och uppskattar allt hon har gjort för svensk friidrott.
Inte vända henne ryggen för att hon gör det hon mår bra av.
The good girl
Vilken jävla bra film. Den ska ni se. Oerhört tänkvärd.
Jennifer Aniston och Jake Gyllenhaal. Dom är så fina!
Jag vill bara vara ensam igen. Tystnad och utrymme - I want that. Klagomål på mitt hem - I don't want that.
Fast jag ser fram emot att du kommer hit imorgon, Kärve. Vi ska äntligen få chans att prata ordentligt.
Imorgon ställer vi klockan på 03.40 och kollar när Carro tar sig till final i längdhopp.
Sen laddar vi för att handbollsdamerna slår Norge i kvarten, att Stefan försvarar guldet höjd och kan sluta sin karriär med flaggan i topp, och att Wissman tar den plats i 400 m-finalen som han är värd.
När allting bara faller
Men själklart är det jättetufft att spela final dagen efter en 5-timmarsmatch. Så det blev silver, lite surt, men vi är nöjda ändå.
Höjdhoppskvalet så. Linus, Linus, Linus. Vad sysslade du med egentligen? Men det var inte bara ditt fel. I höjdhopp måste man ha marginalerna på sin sida och det hade du inte i söndags. Det är bara jävligt synd. Du har varit med ett bra tag nu och har lämnat rookie-stadiet. Du ska ha utvecklats till den svenske höjdhoppare som ska ta över efter Holm. Shame.
Och idag då. Det värsta av allt.
Jag såg i Sannas ögon hur hon var mer taggad än någonsin, och förmodligen var det det som var problemet. Övertändning. Hon ville för mycket. Och då bara rasar det.
Hon brukar aldrig riva häckar förut men nu stod för mycket på spel och det var över direkt. Det borde inte finnas att det händer.
Sen gick det inget bra för MussePusse heller. Han faller oftast på slutet. Sprang jättebra resten av loppet. Men kenyanerna är djävulska och han orkade inte stå emot utan föll placering efter placering.
Vad man kan säga om dessa idrottare, dessa förebilder, är att de inte kan göra annat än att bryta ihop och komma igen. Sån här är sportvärlden och oftast brukar vi bara kunna rycka på axlarna åt de andra som snubblar och faller, för så länge det inte händer svenskarna är det okej.
Men när det väl gör det blir vi plågsamt påminda om hur orättvist det kan vara. Hur den som är bäst inte alltid vinner, hur de ibland inte får de framgångar de förtjänar.
Men det kommer alltid en ny chans, även fast det inte känns så just idag. De är fortfarande våra hopp.
En sån här helg i augusti
Ännu en underbar Winnerbäck-kväll i lördags, den här gången i Huskvarna. Träffade trevliga flickor, fick en av mina
LW-t-shirts signerad... Hugger i sten var grym. Egentligen är allting bara ett enda euforiskt rus när man ser honom live.
Och man vill bara äta upp Sofia Karlsson för hon är så hiskeligt söt. Hon sjunger så vackert också. En ängel, helt enkelt.
Och det var en stor dag också för att det var första gången en människa sprang 100 m på under 9,70. Jag är mäkta imponerad av Usain Bolt. Han är bara två år äldre än mig och har redan uppnått så mycket. Starkt.
Sportårets mest bittra ögonblick
Det finns en person som jag just nu lider med, mer än någon annan. Han heter Ara Abrahamian och är en av världens bästa brottare.
Ara gick upp på mattan för semifinal i 84-kilosklassen, romersk-grekisk stil, mot italienaren Andrea Minguzzi. Han gjorde en bra match och 2 ronder avlöpte utan bekymmer för honom.
Men i tredje dömde domaren Ara för mattflykt, vilket innebär att hans kropp skulle varit utanför den röda ringen på mattan, och därmed vann italienaren semifinalen.
Det var bara det att Aras kropp aldrig var utanför ringen. Det var ett solklart domarfel och utvecklades till en praktskandal.
Det här är inte som en fotbollsmatch där ett lag råkar få ett mål på en felbedömd straff. Det här är ett domarfel i en klass för sig. Dessutom skrattade domaren Ara rätt upp i ansiktet när han försökte protestera, och gick bara därifrån när förbundskaptenen försökte likadant. En skriftlig protest inlämnades direkt men togs inte emot eftersom det "stred mot brottningsförbundets regelverk".
Boxning är en så kallad bedömningssport, vilket innebär att utövarnas resultat inte går att mäta i tid, meter eller antal mål. Det är domarens uppgift att bedöma vem som ska ha poäng. Men frågan är om inte just brottningen behöver mer utförliga, tydliga regler, för idag kan domarna mycket väl vara korrupta, vilket naturligtvis är helt åt helvete. Det är ett hån mot sporten. Du ska inte vinna för att domaren är på bra humör just den dagen eller gillar dig lite mer och känner för att låta dig vinna. Du ska vinna för att du är bäst. Ara var bäst, han förtjänade att vinna. Han dammsög ju banan med fransmannen som han efter mycket om och men ställde upp mot i bronsmatchen, det säger en del.
Det finns inte många svenskar i OS i år jag unnar ett olympiskt guld lika mycket som Ara Abrahamian. Han var så besviken efter silvret i Athen och har jobbat så hårt och offrat så mycket. Det finns ingen av oss som kan föreställa sig hur mycket han har laddat och slitit för det som betydde mest för honom - Att vinna i OS.
Det är skamligt att allt hans arbete kastas bort på grund av en korrupt man som ger uttrycket "domarjävel" en helt ny innebörd.
Tyvärr lät Ara sin besvikelse och ilska gå ut över prisutdelningen. Han tog emot bronset men gick direkt därefter ner från pallen, slängde medaljen på mattan och gick ut. Jag förstår att han vill protestera, just nu känns ingen protest grov nog, men han framstod tyvärr i väldigt dålig dager och IOK ska bestämma imorgon om han får behålla sitt brons eller ej.
Ärligt talat tror jag inte Ara bryr sig ett dyft om vilket det blir. Det där bronset betyder inget för honom. Självklart så är alltid en OS-medalj en OS-medalj och ska behandlas med yttersta respekt, men ett brons är ingenting när man skulle haft ett guld. Man måste säga ifrån och markera när sådana här orättvisor inträffar, men det är också viktigt att Ara kan komma över det här och gå vidare mot nya mål. Han får inte låta det bryta ner honom fullständigt.
För vi kommer aldrig glömma, eller förlåta.
Ara, för oss är du störst.
Rix FM Festival
Anyway.
Liten sammanfattning:
Sötast: Amy Diamond. Lite roligt att jag gillar henne så mycket nu. För tre år sen hatade jag henne verkligen. Ytterligare ett bevis på att även jag, som har rätt starka principer och tydliga åsikter, kan ändra mig.
Frääääschast: MÅNS ZELMERLÖW. Han körde mina två favvo-Måns-låtar.
Och om inte annat så är han riktigt sexig.
Mest otippade: E-types vita BOSS-piké. Kändes inte riktigt rock'n'roll. Och att killen har mer hår än mig, trots elden, är fascinerande.
Tjusigast: Sonja Aldén. "För att du finns" fick faktiskt regnmolnen att åka tillbaka hem till Borås.
Skönast röst: Kurt Nielsen. Äntligen en norrman jag kan ta på allvar.
Mest skämtar-han-med-oss?: Ola. Det är inget ovanligt iochförsig, vi har fått oss goda skratt åt Ola "Är det Bodström?!?" Svensson förut, men jag vet inte om han hade pissat på ett elstängsel eller nåt, för ikväll såg han ut som han hade en permanentad pudel i huvet. Hilarious.
Coolast: Bröderna Rongedal. Fast jag kan inte förklara varför.
Pinsammast: Kate Ryan. Hennes playback, med färdigfejkad röst och allt, hackade sådär som en skiva kan göra när det är en repa i den. Men hon iallafall fin att titta på.
Fräsigast: Linda Bengtzing. Jag gillar ju henne. Hon var speedad som bara den ikväll.
Kvällens besvikelse: Att Alexander Bards brallor räckte ända ner till knäna. BWO var i övrigt på hugget. Riktigt bra.
BÄST: Roger, Titti och Fylking Sverige. Naturligtvis. De är obetalbara. Gert strippade faktiskt till E-types nummer. Ingen vacker syn med 60-årig gubbmage visserligen, men man kan bara garva.
Äntligen har det börjat
Cyklisten Emma Johansson har stått för en riktig bragd och tagit Sveriges första medalj, vilket väger upp lite att det går så trögt för fotbolls-och handbollstjejerna.
Imorgon går vi upp kl fyra och ser Josefine Lillhage och Ida Marko-Varga i semifinal på 200 fritt.
Sen ska Stefan Nystrand simma 100 m fritt men det riktigt intressanta är ju matchen mellan Sveriges och Canadas fotbollsdamer.
Finns det nån mer därute som intresserar sig för OS? Kontakta mig isåfall. Jag känner att jag drar ett väldigt stort lass själv här.
Winnerbäck i Örebro
Det regnade när vi köade, som vanligt, men vi fick stå längst fram, som vanligt, och insupa allt det ljuvliga som bara kan uppstå när Lars Winnerbäck står mitt framför en och spelar.
Han har ett nytt band, bara snygg-Johan från Hovet är kvar, och jag gillar dem verkligen. Det är riktigt schysst med fioler och kontrabas.
Markus Krunegård var förband, han är... Ja, precis. Han är.
Obeskrivlig.
Jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och re-publicera den text som var det sista jag skrev på Lunarstorm, det var ungefär ett år sen jag la ner den sidan och riktade in mig på att skaffa ett liv.
Det handlar om när vi såg Lasse i Göteborg i oktober.
"Vet du vad lycka är så säg det nu. Vet du vad priset är för den?"
Jag vet. Iallafall en definition av lycka. Och det är väntan. Inte vilken väntan som helst, utan väntan i säg, 9 eller 12 timmar, på asfalt som förvandlar rumpan till en pannkaka som blivit stekt för länge och nu smakar sten, med för lite kläder för att hålla sig varm i göteborgska vindar och hällande regn, utan att äta något ordentligt på hela dagen, ihopträngd som en sardin mot staketet de sista timmarna, nervös för att de skyhöga förväntningarna någon har som har väntat på något så länge inte ska infrias på grund av att äckliga fjortisar och idiotkillar som väntat högst en halvtimme tränger sig tusen meter före och inte låter mig och de andra goda stå på de platser vi är berättigade till, nämligen mitt framför Gud och hans änglar. Men då, när rättvisa skipas och Farväl Jupiter drar igång så finns det inget man inte skulle gjort för att få stå där, just då, just sådär. Med den man älskar, med musiken som betyder allra mest.
Jag tappade en av mina LW-tröjor, men vad gör det när man har fått hälsa på Gud flera gånger om, kramat strålande, vackra, underbara hovdamen Anna Stadling, och fått ett plektrum från scenen. Jag köper en ny tröja. Och fuck alla negativa människor som kallar sig musikrecensenter. Ni fattar ingenting. Precis som jag och Lasse. Skillnaden är att vi fattar vad som är värt att fatta. Vi fattar vad lycka är, tillexempel.
"Från vägarnas lyktor och städernas ljus, från skogarnas väsande, viskande sus. Från åkrarnas jord och från strändernas brus, kom hem nu."
Det är såna rader som är värda varje dag man lägger ner på den där asfalten och blir stirrad på som en apa i bur. För vi som sitter där tillsammans och sjunger hans sånger och delar chips och Lasse-erfarenheter och kakor och värme och försöker trycka ihop oss under paraplyet är en del av Lars Winnerbäcks armé som älskar allt han gör. Det är lycka.
Wow
Och struntar man i det så är inte det bra heller.
Orkar fan inte bry mig längre. Vad är det för vits med att vara snäll?
Ego Girl ja
Jag läste ut Carolina Gynnings bok "Ego Girl" för ett tag sen, och kan ärligt säga att jag läste den med ett öppet, objektivt sinne och utan några förutfattade meningar. Jag insåg att det inte var slöseri med tid som jag tyckte ett tag (det tog faktiskt bara några timmar), utan klokt av mig att ge henne chans att förklara sig. För nu i efterhand kan jag ju lägga ihop min uppfattning av boken med resten av mina erfarenheter av henne, och få fram någon slags samlad slutsats. Jag tycker nämligen att det är viktigt att samla så mycket fakta man kan innan man gör ett uttalande om något. Det värsta som finns är ju folk som inte vet vad de snackar om.
Hursomhelst.
Jag lägger ner enormt mycket av min tid på att försöka förstå folk som inte tycker, lever, och beter sig som jag, för det tycker jag är så oerhört viktigt. Det sista jag vill vara är någon slags inskränkt, fördomsfull surpuppa som tror att allt det hon själv gör är rätt och alla andra gör fel. Men jag tycker fortfarande jag har rätt att ha åsikter om folk, ge kritik som inte alltid är så positiv och ifrågasätta. Carolina Gynning har jag som bekant varit på ett antal gånger, vilket säkerligen beror på att hon och jag är så otroligt olika. Boken understryker verkligen det. Jag skulle aldrig sitta stupfull i Milano och snorta kokain med äckliga agentgubbar som rycker och sliter i sina sytrådar till modelltjejer som om de vore marionettdockor. Jag skulle inte offra så mycket som hon gjorde för att få visa upp mig naken för den sjuka och osannolikt kritiska modevärlden, där det är helt normalt att äta ett salladsblad om dagen och sen kräkas upp det. Jag skulle aldrig operera mina bröst fyra gånger och jag skulle aldrig överhuvudtaget ge mig in i en bransch där allting bara är fejk.
Jag skulle aldrig kunna leva i den där glamourösa världen och bara tänka på utseende, shopping och sex.
Men återigen, jag vill försöka förstå henne. För vad är det som säger att det livet är fel, bara för att jag tycker att det är förkastligt? Ingenting. Låt henne leva som hon vill och göra sitt skojsiga TV-program. Varför ska allting vara så Johanna-allvarligt?
Och helt ärligt, hon verkar vara en hyfsat smart tjej med riktigt stark vilja. Synd bara att hon hamnade på ett omslag till en porrfilm därför att hon inte orkade läsa igenom hela kontraktet, för det är sånt som får mig att sucka och undra hur dum man egentligen får vara.
Men det var intressant att läsa om den där världen, för jag har aldrig riktigt förstått hur det går till där. Carolina skäms inte utan berättar öppenhjärtligt och utan försköningar om hur hennes liv har varit. För det mesta är det roande men ibland blir jag lite trött på att det är samma sak hela tiden: sex, droger, plåtningar, sex, bad guys, sex...
Men faktum kvarstår: hon är en fascinerande person, och hon har åstadkommit mycket fastän hon bara är i 30-årsåldern.
Jag kommer alltid att tycka att nånting är fel om man frivilligt sätter sin fot i Big Brother-huset, men hon har övertygat mig om att hon har lite mer innanför sina extensions än jag trodde.
Även fast jag nog aldrig för mitt liv kommer begripa varför hon hellre visar tuttarna än sitt intellekt.
Äntligen uppkopplad
Så, nu har jag kontakt med världen igen. Fast det hade sitt pris.
Hittar ju inte alls i Bergsjön så jag cyklade vilse i jakt på mitt bredbandspaket. Det var ingen lek, kan jag meddela.
Här går vägarna upp och ner och upp och ner och upp och lite mer upp för säkerhets skull. Så jag har verkligen förtjänat mitt internet nu.
Sista supertisdagen för säsongen var det igår, känns vemodigt. Det är liksom en evighet till nästa sommar. Fast allsången har inte varit på topp i år. Igår skakade jag på huvudet åt de översatta Abba-låtarna, det känns som ett helgerån av riktigt stora mått. Dessutom sjunger inte Gunilla Backman tillräckligt bra för Donnas roll.
Jag var och såg Mamma Mia! - musikalen i lördags, tredje gången nu faktiskt. På engelska alltså. Det är på riktigt.
Och jag kunde knappt sova pga det läskigaste Morder i Midsomer - avsnittet någonsin. Övernaturligheter ger mig the creeps, plus att det sista mordet var det enda som Detective Chief Inspector Barnaby inte har löst. Jag darrar till och med nu när det är ljust.
Den serien har iaf hållt måttet som vanligt.
Det är skönt att vara tillbaka i någon slags vardag iallafall. Nyflyttad som jag är. Egentligen skulle jag behöva sova ett par dagar men det går ju inte.
"Håll ut, håll ut. Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till"
