Sunday, bloody sunday
Jag är så galet omotiverad på att plugga just nu. Och det är nu jag behöver det mest, eftersom det är tenta nästa helg och jag har försummat den här kursen nåt fruktansvärt. Jag har haft så mycket annat med allt jag engagerar mig i som ju ändå ger mig energi och är så kul och inspirerande. Själva pluggandet hamnar lätt i skymundan, trots att det är intressanta grejer jag läser. Men som sagt, just nu är inte pluggkonditionen på topp. Dagens ursäkt är att Lasse har lekt bort min highlighterpenna och jag kan inte hitta den.
Intressant helg, må jag säga. I fredags var Hanna här och vi jobbade med vårt uppdrag åt Göteborg Energi, sen gjorde oss snygga(re) och drog på förfest på en turkisk restaurang innan vidare mot Handelspuben där brandlarmet redan hade gått klockan 19.15. Lyckad start! Vi hade iallafall fantastiskt kul sen, massa gamla Misstag var där, till och med några som grundat föreningen för 18 år sen. Vi i Mistlåhren hyllade dem med en specialkomponerad dans och stämningen var i allmänhet på topp. Dock finns puben tyvärr inte kvar längre, för jag drack upp den.
Alla som varit på sittning vet nämligen hur mycket alkohol det intas, det är ju sånger i ett och till alla ska det skålas. Öl, vin, snaps, punsch etc etc. Jag är imponerad över mig själv att jag tog mig hemåt med alla kroppsdelar i behåll framåt fyratiden, tyvärr väckte jag Robbin med mitt kräks. Det blev en jäkligt slapp bakislördag, låg bara i sängen och tittade på Vänner hela dagen. Fräschade upp mig så gott det gick på kvällen och så gick vi ut och tog det firande som vi skulle haft förra lördagen, då vi inte hann. God grekisk mat och Flickan som lekte med elden. Min älskling är den bästa!
Idag var förstås planen att ta igen massa pluggande, men jag har bara delvis lyckats. Jag fattar inte hur jag som brukar vara självdisciplinen personifierad kan vara så lat. Det är inte alls bra, det här. Jag behöver ett mirakel för att klara tentan. Men de händer ju, sägs det.
Trevlig första advent på er! Jag längtar hem till julmys med min familj. Göteborg suger på "vintern". SUGER!
Intressant helg, må jag säga. I fredags var Hanna här och vi jobbade med vårt uppdrag åt Göteborg Energi, sen gjorde oss snygga(re) och drog på förfest på en turkisk restaurang innan vidare mot Handelspuben där brandlarmet redan hade gått klockan 19.15. Lyckad start! Vi hade iallafall fantastiskt kul sen, massa gamla Misstag var där, till och med några som grundat föreningen för 18 år sen. Vi i Mistlåhren hyllade dem med en specialkomponerad dans och stämningen var i allmänhet på topp. Dock finns puben tyvärr inte kvar längre, för jag drack upp den.
Alla som varit på sittning vet nämligen hur mycket alkohol det intas, det är ju sånger i ett och till alla ska det skålas. Öl, vin, snaps, punsch etc etc. Jag är imponerad över mig själv att jag tog mig hemåt med alla kroppsdelar i behåll framåt fyratiden, tyvärr väckte jag Robbin med mitt kräks. Det blev en jäkligt slapp bakislördag, låg bara i sängen och tittade på Vänner hela dagen. Fräschade upp mig så gott det gick på kvällen och så gick vi ut och tog det firande som vi skulle haft förra lördagen, då vi inte hann. God grekisk mat och Flickan som lekte med elden. Min älskling är den bästa!
Idag var förstås planen att ta igen massa pluggande, men jag har bara delvis lyckats. Jag fattar inte hur jag som brukar vara självdisciplinen personifierad kan vara så lat. Det är inte alls bra, det här. Jag behöver ett mirakel för att klara tentan. Men de händer ju, sägs det.
Trevlig första advent på er! Jag längtar hem till julmys med min familj. Göteborg suger på "vintern". SUGER!
Vinna över sydstatskoreografin
Dans på lördag på Handels med Mistlåhren! Tre danser av fyra ska jag vara med på, kom och titta! Världens show blir det!
Det är bara lite meckigt med en av danserna som vi lärde oss först i tisdags, och jag har tänkt att det verkligen inte går men nu sitter jag här svettig och det börjar faktiskt likna nåt. Ingenting är fan omöjligt, det är bara att öva och öva och öva.
Och på kvällen efter uppvisningen en efterlängtad födelsedags/anniversarymiddag med min favoritkille. Grekiskt och en öl till det, sen biofilm! Vad mer kan man begära?
Nehe, nu blir det att lägga sig, det blir en lång dag imorgon med träning och föreläsning och Utblicksmöte och miljöpub och allt möjligt. Dessutom måste jag läsa den där GMO-boken tills jag somnar. Kul att drömma om DNA-strängar. Kul.
Det är bara lite meckigt med en av danserna som vi lärde oss först i tisdags, och jag har tänkt att det verkligen inte går men nu sitter jag här svettig och det börjar faktiskt likna nåt. Ingenting är fan omöjligt, det är bara att öva och öva och öva.
Och på kvällen efter uppvisningen en efterlängtad födelsedags/anniversarymiddag med min favoritkille. Grekiskt och en öl till det, sen biofilm! Vad mer kan man begära?
Nehe, nu blir det att lägga sig, det blir en lång dag imorgon med träning och föreläsning och Utblicksmöte och miljöpub och allt möjligt. Dessutom måste jag läsa den där GMO-boken tills jag somnar. Kul att drömma om DNA-strängar. Kul.
Ljus, stanna kvar
Det har varit en förjävlig helg.
Eller, så ska man inte säga. Men jag har haft bättre. Hade en tuff men jäkligt bra vecka med bland annat jobb hos mina barn i Lindome, men i fredags kände jag influensasymptomen och hann knappt hem innan jag stupade. Helt underbart, givetvis, att ligga och frysa så man skakar samtidigt som svetten rinner och bara hosta och hosta.
Om det är svinis vet jag inte, det är omöjligt att skilja den från vanlig influensa men det gör egentligen detsamma vad det heter för jag mår inte bättre av att veta. Har alltså legat däckad lördag-söndag och känner mig visserligen något bättre idag, men för säkerhets skull blir jag hemma imorgon med. Det känns inte schysst mot alla andra att gå ut och vara en vandrande, slemmande smittohärd. Folk i den här stan stirrar på en värre än vanligt när man råkar hosta till, Göteborg är Paranoid City.
Imorgon ska jag dock på allvar försöka få något pluggande gjort, behöver skriva om biologisk bekämpning men har tills nu knappt orkat hålla uppe en Potter-bok tillräckligt länge för att läsa hela uppslaget, än mindre koncentrera mig på något vettigt. Men man måste, måste, måste.
Och min Cutie McPretty, mitt ljus i mörkret, har jag lyckats smitta. Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt vi skulle spendera vår ettårsdag, den ena snorigare och miserablare än den andra. Det blir till att kompensera senare.
Jag är iallafall så enormt lycklig med dig, och det här gången ska jag inte till Thailand. Jag ska aldrig lämna dig.
Eller, så ska man inte säga. Men jag har haft bättre. Hade en tuff men jäkligt bra vecka med bland annat jobb hos mina barn i Lindome, men i fredags kände jag influensasymptomen och hann knappt hem innan jag stupade. Helt underbart, givetvis, att ligga och frysa så man skakar samtidigt som svetten rinner och bara hosta och hosta.
Om det är svinis vet jag inte, det är omöjligt att skilja den från vanlig influensa men det gör egentligen detsamma vad det heter för jag mår inte bättre av att veta. Har alltså legat däckad lördag-söndag och känner mig visserligen något bättre idag, men för säkerhets skull blir jag hemma imorgon med. Det känns inte schysst mot alla andra att gå ut och vara en vandrande, slemmande smittohärd. Folk i den här stan stirrar på en värre än vanligt när man råkar hosta till, Göteborg är Paranoid City.
Imorgon ska jag dock på allvar försöka få något pluggande gjort, behöver skriva om biologisk bekämpning men har tills nu knappt orkat hålla uppe en Potter-bok tillräckligt länge för att läsa hela uppslaget, än mindre koncentrera mig på något vettigt. Men man måste, måste, måste.
Och min Cutie McPretty, mitt ljus i mörkret, har jag lyckats smitta. Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt vi skulle spendera vår ettårsdag, den ena snorigare och miserablare än den andra. Det blir till att kompensera senare.
Jag är iallafall så enormt lycklig med dig, och det här gången ska jag inte till Thailand. Jag ska aldrig lämna dig.
...och framtiden ljus
Glömt vantarna hemma och fått ångra det bittert, hällt ut halva matlådan i träningsväskan, haft ont i magen över tentaresultat nummer 2, blivit glad i magen över tentaresultat nummer 2, skrivit, skrivit, skrivit, hoppat upp och ner på en step-bräda, läst, läst, läst, förstört kvällen för älskade som snart ska gottgöras, kört en hisnande resa (bland annat genom Dödens Rondell vid Korsvägen) i lånad bil men blev en fin liten hurts rikare, fixat veggieravioli, inte fattat någonting, fattat allt.
Fan, man hinner mycket på en dag ändå.
Fan, man hinner mycket på en dag ändå.
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Nej, det här duger inte.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
