Till mina elever
Jag berättade för er förra veckan att jag ska sluta på skolan och därför har jag inte skrivit nånting om min flytt. Det har inte känts definitivt förrän nu, när ni vet.
Att jag ska lämna Göteborg skiter jag i, men att lämna er känns oerhört tufft. Jag har trivts hur bra som helst och året som har gått har gett mig så mycket. Men tiden har gått alltför fort. Jag kan knappt inse att det snart är över.
Ni är underbara och det har varit fantastiskt att få jobba med er. Men hur tråkigt det än känns att jag inte kommer få träffa er varje dag och hur mycket jag kommer sakna er så har jag ju många minnen att leva på, länge. Ni blir inte av med mig helt heller, jag tänker komma och hälsa på.
Jag önskar er all lycka i framtiden, kanske vi rent av ses igen någon gång, någonstans. Jag önskar verkligen att jag inte behövde flytta, men varför förklarar jag i ett annat inlägg. Kunde jag ta med mig er så skulle jag göra det.
Tack för den här tiden.
Jag kommer aldrig glömma er.
All kärlek,
J
Periodpausen varar inte för evigt
Jag börjar kunna släppa Göteborg bit för bit.
Lägenheten står tom, urstädad, utan särskilt många spår kvar efter mig. Snart kommer det kännas som jag aldrig bott där, precis som det gjort med mina gamla lägenheter.
Jag är inte särskilt sentimental när det gäller bostäder. Hus och städer är inte sådant jag fäster mig vid, jag är alldeles för otålig och rastlös. Man flyttar in sina grejer, äter, sover, flyttar ut och går vidare i livet. Ingen idé att haka upp sig på de tomma skal av betong som kallas hus. Jag har tillräckligt att haka upp mig på ändå.
Den här gången går flyttlasset tillbaka till det som jag hela tiden kallat för "hemma". Pendlande, för höga ambitioner, separation, ensamhet och annat har rivit och slitit för länge och håller på att knäcka mig. Det är dags att svälja stoltheten och allt dumdryga snack om att jag aldrig skulle kunna bo i Kungsör igen och inse att det är det bästa just nu. Jag behöver min älskade familj som alltid finns där för mig. Jag behöver tryggheten. Och framförallt behöver jag smälta allt som hänt i lugn och ro för att kunna komma tillbaka, förhoppningsvis starkare.
Jag tvingar mig själv att inte se det som ett nederlag. Som att jag skulle vara vekare än jag trodde. Istället tänka att "alla kan behöva en paus ibland, Johanna. Du har aldrig tillåtit dig det förut." Nej, visst. Samtidigt gnager sanningen om att alla har det jobbigt på något sätt, och de verkar fixa det. Jag hatar att inte jag kan fixa det så som jag vill. Att jag blir tvungen att be om hjälp och inte bara kan köra på som om ingenting har hänt.
Men saker och ting är sällan exakt som man vill att de ska vara, och jag kan inte påverka precis allt, även fast jag bra gärna skulle vilja. Jag får börja se framåt istället. Tänka på allt jag har därhemma.
Till att börja med ska jag ta tag i mitt NHL-intresse. Eftersom alla matcher går på natten svensk tid så har jag inte kunnat se någon nu på hösten, det funkar inte när jag måste vara pigg på jobbet dagtid och speciellt inte nu när jag har varit tröttare och mer sliten än någonsin. Men det är jättetrist att bara kunna läsa om matcherna, speciellt Capitals förstås, och avundas alla på Bäckisbloggen som har tid och ork att sitta uppe. Så när jag kommer hem och kan lägga upp mina dygn som jag vill ska jag missbruka Canal+ och ESPN.
Jag ska göra massa annat också. Ta en juridikkurs, jobba extra hos mina gamlingar (som jag saknat), spela gitarr, engagera mig i miljöpartiet igen, läsa alla böcker jag har köpt, vara med folk som jag tycker om. Jag ser fram emot det.
Det är en annan slags dröm än den som jag trodde jag var på väg att förverkliga. Man tror man har allting klart och upplagt framför sig men så händer det som lägger dimma över ögonen och tvingar en att tänka om och försöka se de möjligheter som man inte trodde existerade.
"Därute finns en värld av långa nätter"
Jag har tänkt börja ta vara på dem. Periodpausen varar inte för evigt. Snart kan jag ta mig ut på isen.
Men inte än.
Lägenheten står tom, urstädad, utan särskilt många spår kvar efter mig. Snart kommer det kännas som jag aldrig bott där, precis som det gjort med mina gamla lägenheter.
Jag är inte särskilt sentimental när det gäller bostäder. Hus och städer är inte sådant jag fäster mig vid, jag är alldeles för otålig och rastlös. Man flyttar in sina grejer, äter, sover, flyttar ut och går vidare i livet. Ingen idé att haka upp sig på de tomma skal av betong som kallas hus. Jag har tillräckligt att haka upp mig på ändå.
Den här gången går flyttlasset tillbaka till det som jag hela tiden kallat för "hemma". Pendlande, för höga ambitioner, separation, ensamhet och annat har rivit och slitit för länge och håller på att knäcka mig. Det är dags att svälja stoltheten och allt dumdryga snack om att jag aldrig skulle kunna bo i Kungsör igen och inse att det är det bästa just nu. Jag behöver min älskade familj som alltid finns där för mig. Jag behöver tryggheten. Och framförallt behöver jag smälta allt som hänt i lugn och ro för att kunna komma tillbaka, förhoppningsvis starkare.
Jag tvingar mig själv att inte se det som ett nederlag. Som att jag skulle vara vekare än jag trodde. Istället tänka att "alla kan behöva en paus ibland, Johanna. Du har aldrig tillåtit dig det förut." Nej, visst. Samtidigt gnager sanningen om att alla har det jobbigt på något sätt, och de verkar fixa det. Jag hatar att inte jag kan fixa det så som jag vill. Att jag blir tvungen att be om hjälp och inte bara kan köra på som om ingenting har hänt.
Men saker och ting är sällan exakt som man vill att de ska vara, och jag kan inte påverka precis allt, även fast jag bra gärna skulle vilja. Jag får börja se framåt istället. Tänka på allt jag har därhemma.
Till att börja med ska jag ta tag i mitt NHL-intresse. Eftersom alla matcher går på natten svensk tid så har jag inte kunnat se någon nu på hösten, det funkar inte när jag måste vara pigg på jobbet dagtid och speciellt inte nu när jag har varit tröttare och mer sliten än någonsin. Men det är jättetrist att bara kunna läsa om matcherna, speciellt Capitals förstås, och avundas alla på Bäckisbloggen som har tid och ork att sitta uppe. Så när jag kommer hem och kan lägga upp mina dygn som jag vill ska jag missbruka Canal+ och ESPN.
Jag ska göra massa annat också. Ta en juridikkurs, jobba extra hos mina gamlingar (som jag saknat), spela gitarr, engagera mig i miljöpartiet igen, läsa alla böcker jag har köpt, vara med folk som jag tycker om. Jag ser fram emot det.
Det är en annan slags dröm än den som jag trodde jag var på väg att förverkliga. Man tror man har allting klart och upplagt framför sig men så händer det som lägger dimma över ögonen och tvingar en att tänka om och försöka se de möjligheter som man inte trodde existerade.
"Därute finns en värld av långa nätter"
Jag har tänkt börja ta vara på dem. Periodpausen varar inte för evigt. Snart kan jag ta mig ut på isen.
Men inte än.
Här finns jag kvar
Lidas,
När du står ensam kvar på tå, och ytan inte går och nå
när du träffat botten, kom ihåg mig då
När du tagit första bästa tåg, och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön, kom ihåg mig då
När vintern gömmer dina spår, så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
Och när du står på toppen och tittar ner, och det är ljust vartän du ser
När du har vunnit, kom ihåg mig då
När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen
Och när du är i luften, kom ihåg mig då
När våren öppnar sina dörrar, och du tar den långa vägen hem
När du sitter på uteserveringen där vi satt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan
Och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår, och du har testat allt som går,
och när du tröttnat, kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då...
När du står ensam kvar på tå, och ytan inte går och nå
när du träffat botten, kom ihåg mig då
När du tagit första bästa tåg, och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön, kom ihåg mig då
När vintern gömmer dina spår, så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
Och när du står på toppen och tittar ner, och det är ljust vartän du ser
När du har vunnit, kom ihåg mig då
När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen
Och när du är i luften, kom ihåg mig då
När våren öppnar sina dörrar, och du tar den långa vägen hem
När du sitter på uteserveringen där vi satt igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar
När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan
Och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår, och du har testat allt som går,
och när du tröttnat, kom ihåg mig då
När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då...
Förvirrat
Jag tänkte jag skulle uppdatera er på läget med jag vet ärligt talat inte hur jag ska formulera mig.
Det mesta är kaos just nu, i flytt och huvud och lådor och avslut och början och upp och ner och jag hatar att det finns saker jag inte kan bestämma över, utan som bara är.
Jag ska fundera över det och försöka återkomma imorgon när ett delmål är avklarat - att alla mina miljoner prylar är ute ur lägenheten. Hoppas kunna släppa Tycho Brahes gata helt imorgon kväll och försöka fokusera lite på det som ska komma och på att hålla ut några dagar till.
Men ni vet hur det är. Jag har svårt att släppa saker. Jag tänker och analyserar sönder. Just nu orkar jag inte försöka sluta med det.
Almtuna - Leksand ikväll kl 19.
Och fast vi båda vill, mer än någonting annat,
så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest
när man släcker en annan.
Melissa Horn
Det mesta är kaos just nu, i flytt och huvud och lådor och avslut och början och upp och ner och jag hatar att det finns saker jag inte kan bestämma över, utan som bara är.
Jag ska fundera över det och försöka återkomma imorgon när ett delmål är avklarat - att alla mina miljoner prylar är ute ur lägenheten. Hoppas kunna släppa Tycho Brahes gata helt imorgon kväll och försöka fokusera lite på det som ska komma och på att hålla ut några dagar till.
Men ni vet hur det är. Jag har svårt att släppa saker. Jag tänker och analyserar sönder. Just nu orkar jag inte försöka sluta med det.
Almtuna - Leksand ikväll kl 19.
Och fast vi båda vill, mer än någonting annat,
så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest
när man släcker en annan.
Melissa Horn
Unikt
Det är väldigt synd när någonting så oemotståndligt hastigt efterföljs av den klump i magen och karusell i huvudet som man som tur är inte ofta upplever men som inte är lättare att bära för det.
Men det är värt det ändå, även fast det blir svårt efteråt.
Speciellt inte när lukten, smaken och känslan av det kommer finnas kvar ett bra tag till, förhoppningsvis till nästa gång.
Det är annorlunda.
Och man blir smärtsamt påmind om att ingenting är för evigt.
Men det är värt det ändå, även fast det blir svårt efteråt.
Speciellt inte när lukten, smaken och känslan av det kommer finnas kvar ett bra tag till, förhoppningsvis till nästa gång.
Det är annorlunda.
Och man blir smärtsamt påmind om att ingenting är för evigt.
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Som du sa, det kan vara svårt att bli riktigt nöjd.
Det är så lätt att fantisera.
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen,
men mycket, ja mycket vill ha mera.
Och jag har kvar av sommarn om du behagar,
om du behagar komma hem från England.
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist,
nej inte jag,
men dina ord ligger och gnager här, dag efter dag.
(Ta bort mig)
Det är så lätt att fantisera.
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen,
men mycket, ja mycket vill ha mera.
Och jag har kvar av sommarn om du behagar,
om du behagar komma hem från England.
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist,
nej inte jag,
men dina ord ligger och gnager här, dag efter dag.
(Ta bort mig)
Helgen igen
Jag tänker fortfarande hela tiden på helgen och hur roligt vi hade. Det gör inget att jag har varit lite sliten idag för jag ni gav mig massa positiv energi också. Jag insåg verkligen hur mycket jag saknar er alla. Och det var så sjukt kul att alla var med ut och dansade och hade roligt. Vicky - jag är grymt imponerad. Vi ska gå ut fler gånger=)
Vi ska göra om den här helgen fler gånger också.
Carro ser ut att hålla med mig...
Vi ska göra om den här helgen fler gånger också.
Carro ser ut att hålla med mig...
En übergod gärning
Ni vet redan hur förvirrad jag kan vara.
Och för några inlägg sen skrev jag att jag inte kunde leva utan mina hörlurar för jag blev så irriterad på alla ljud omkring mig när jag inte har dom. Det är verkligen sant, jag känner mig mycket lugnare och mer tillfreds när jag bara hör musiken och ingenting annat. Men idag hände nåt som fick mig att fundera på om jag kanske ska ta ur dem då och då.
Jag hade tränat och handlat och var på väg via Centralen till spårvagnen, och såg att 11:an precis rullade in, så jag tog förstås sats och sprang för att hinna dit. Jag hann, och hade precis satt mig och börjat pusta ut när jag ser att en kvinna bankar på dörren för att komma in. Det gör folk jämt, så jag tänkte inte mer på det, men när dörren öppnades så tittade hon på mig och flämtade fram: Var det du som sprang? och höll fram min plånbok och alla mina miljoner kort. Då har hon sett att jag tappat plånboken, tagit upp den och sprungit efter mig mot en spårvagn hon inte ens ska åka med själv, eftersom att jag haft Shout out louds på högsta volym i öronen och inte hört att hon har ropat. Jag blev alldeles paff och kunde knappt säga tack, men när jag funderade på det efteråt ångrade jag att jag inte hade kastat mig över henne och gett henne en jättekram. För det var verkligen hur snällt som helst. Hon kunde bara ha tagit den, liksom. Hon sa till och med att hon hoppades att allt var med, och det verkade det vara, även pengarna. Vilken ängel.
När man undrar vad som händer med världen så är det skönt att få veta att det fortfarande finns bra människor kvar.
Bästa helgen på mycket länge
Jag är gladare än jag varit på många söndagkvällar.
På senaste tiden har söndagkvällar varit lika med att simma på havets botten, ungefär. Man har liksom hållt sig någorlunda över ytan hela helgen men avslutar med att tvingas ta emot de stenar man skjutit ifrån sig och sjunka x antal meter och behöva kämpa rätt hårt för att ta sig uppåt igen.
Men idag är det inte så. Idag håller helgens event mig fortfarande flytande.
Det började väldigt trevligt i torsdags med att Emma kom hit och vi först umgicks med Kärve, sen åkte hit och åt massor med tacos och delade en flaska rött ekologiskt och snackade om allt möjligt, mycket som har hänt som vi inte hunnit reflektera över innan. Jag saknar verkligen Emma. Hon är bra att prata med. Jag har bestämt mig för att besöka henne ofta i framtiden.
Och fredagkvällen blev lika bra, med mys hemma, alla nio. Kom på mig själv med att glömma det som varit jobbigt nu ett tag och ersätta det med det jag kände för att alla var samlade i mitt vardagsrum. Jag kan inte ens komma ihåg senast vi umgicks precis allihop.
Höjdpunkten var förstås lördagen, med besök på stan och handla kläder och annat. Och sen chilla här hemma innan duschar och uppiffining och matlagning och sånt, innan vi gick ut och slog runt. Väldigt roligt var det, alla var med och vi dansade Markus ispimlingsdans och jag bara skrattade hela tiden.
Och idag har vi bara softat. Allting har varit över förväntan och jag är så glad att det blev av. Trist såklart att helgen är över, nu har jag inte kvar den att se fram emot. Men jag kommer kunna leva på den ett bra tag.
Tack ska ni ha.
På senaste tiden har söndagkvällar varit lika med att simma på havets botten, ungefär. Man har liksom hållt sig någorlunda över ytan hela helgen men avslutar med att tvingas ta emot de stenar man skjutit ifrån sig och sjunka x antal meter och behöva kämpa rätt hårt för att ta sig uppåt igen.
Men idag är det inte så. Idag håller helgens event mig fortfarande flytande.
Det började väldigt trevligt i torsdags med att Emma kom hit och vi först umgicks med Kärve, sen åkte hit och åt massor med tacos och delade en flaska rött ekologiskt och snackade om allt möjligt, mycket som har hänt som vi inte hunnit reflektera över innan. Jag saknar verkligen Emma. Hon är bra att prata med. Jag har bestämt mig för att besöka henne ofta i framtiden.
Och fredagkvällen blev lika bra, med mys hemma, alla nio. Kom på mig själv med att glömma det som varit jobbigt nu ett tag och ersätta det med det jag kände för att alla var samlade i mitt vardagsrum. Jag kan inte ens komma ihåg senast vi umgicks precis allihop.
Höjdpunkten var förstås lördagen, med besök på stan och handla kläder och annat. Och sen chilla här hemma innan duschar och uppiffining och matlagning och sånt, innan vi gick ut och slog runt. Väldigt roligt var det, alla var med och vi dansade Markus ispimlingsdans och jag bara skrattade hela tiden.
Och idag har vi bara softat. Allting har varit över förväntan och jag är så glad att det blev av. Trist såklart att helgen är över, nu har jag inte kvar den att se fram emot. Men jag kommer kunna leva på den ett bra tag.
Tack ska ni ha.
Jag är inte så dum som jag ser ut
Jag har kommit på ett sätt att komma in på alla pass jag vill på Friskis. Jag tänker inte säga hur, men jag kan avslöja att det handlar om att jag inte längre är snäll och ordentlig jämt. No more miss Nice... jympare. Jag skrattar Faran, och alla gråa, laglydiga, mellanmjölkssvenskar som tränar med mig rätt upp i ansiktet. Moahahahahaha!
Schysst när man har sin egen dag
Det är trevligt att fylla år, faktiskt.
Även fast jag inte ville göra så stor grej av det. Det blev det ändå, och än är det inte slut.
Blev väldigt rörd när jag kom till jobbet eftersom mina kollegor hade köpt tårta som vi åt på morgonen. Jag hade köpt en jag med, som jag bjöd eleverna och lärarna på sen.
Och det är så grymt roligt med alla sms man får. Hela tin vibrerade det i fickan. Jag är barnsligt förtjust i att få sms. Tack alla som tänkte på mig.
Var på systemet såklart. Det måste man ju. Fast det var nästan mer läskigt än roligt för alla som var där var ju... vuxna. Kändes inte alls som jag hörde dit. Men dom lät mig köpa min flaska mousserande, känt från Gävle, som vi sen drack till tårtan på kvällen. Det blev mycket tårta... Och pizza med öl. Så ska det vara på födelsedan.
20 känns så gammalt, så mycket äldre än 19. Jag känner mig liksom som 15 fortfarande. Ålder är ju ändå bara en siffra. Jag blir inte stor flicka än på ett tag.
Och det är faktiskt ingen big deal med ett troll i soffan.
Även fast jag inte ville göra så stor grej av det. Det blev det ändå, och än är det inte slut.
Blev väldigt rörd när jag kom till jobbet eftersom mina kollegor hade köpt tårta som vi åt på morgonen. Jag hade köpt en jag med, som jag bjöd eleverna och lärarna på sen.
Och det är så grymt roligt med alla sms man får. Hela tin vibrerade det i fickan. Jag är barnsligt förtjust i att få sms. Tack alla som tänkte på mig.
Var på systemet såklart. Det måste man ju. Fast det var nästan mer läskigt än roligt för alla som var där var ju... vuxna. Kändes inte alls som jag hörde dit. Men dom lät mig köpa min flaska mousserande, känt från Gävle, som vi sen drack till tårtan på kvällen. Det blev mycket tårta... Och pizza med öl. Så ska det vara på födelsedan.
20 känns så gammalt, så mycket äldre än 19. Jag känner mig liksom som 15 fortfarande. Ålder är ju ändå bara en siffra. Jag blir inte stor flicka än på ett tag.
Och det är faktiskt ingen big deal med ett troll i soffan.
NHL-premiär i Globen
För en tid sen fick jag veta att pappa skulle ta med mig på NHL-premiären mellan Ottawa och Pittsburgh och när jag började tänka på det på kvällarna efter det så kunde jag inte sova, så nu hoppas jag att jag äntligen ska få komma till ro. Är lite trött, om man så säger.
Vi åkte upp i lördags iallafall. Hann bli lite nervös eftersom det tog ca fyrtiofem minuter att byta glödlampa till ett av framljusen och tydligen så skulle Sahara Hotnights spela innan matchen, vilket senare visade sig vara Hardcore Superstar. Whatever. Jag skulle få se Sidney Crosby live, for crazy.
Jag fattade redan på uppvärmningen att Globen aldrig kunde framkalla den fest som det är på en riktig NHL-match i riktiga Amerika, trots en sorglig skallig stockholmares patetiska "Make some noise!!!" en gång i timmen ungefär. Det var precis som när vi såg Annika Sörenstam för allra sista gången på svensk mark och folk liksom på sin höjd applåderade lite när hon sänkte en bra putt. Fattar inte folk vilken stjärna de hade framför sig? Damgolfens största någonsin, förtjänar inte hon lite mer än en eller två försiktig klappar från sin hemmapublik det sista framträdandet? Likadant i Globen, det är inte varje dag vi sitter och tittar på en NHL-MATCH med killar som Crosby, Evgeni Malkin, Dany Heatley och framförallt Daniel Alfredsson som sätter Sverige på Canadas världskartor, och folk jublar sådär mellanmjölkslagom som bara svenskar kan. De hade iallafall vett att hylla Mats Sundin ordentligt när han kom in för att singla slant.
Det känns ändå bra att medelsvensken vet lite mer om sin hockey än medelamerikanen som verkar ta stadsjeepen till arenan endast för ölen och sångerna och festen. Jag skrev om det efter min resa till Washington så jag behöver inte upprepa alltihop nu. Hockeyn är viktigast men lite tryck på läktarna har in...te så många dött av.
Hursomhelst.
Matchen var en ganska typisk första-för-säsongen, lite avvaktande och snäll, liksom. Tydligen hade spelarna skyllt den låga nivån på den dåliga isen. I wouldn't know about that, men det kan säkert stämma.
Men trots att det var dålig fart och att Crosby inte visade upp sin bästa sida och att Pittsburgh vann när det var 20 sekunder kvar till straffläggning så var det förstås grymt att vara där. Och nu har jag bestämt mig, jag MÅSTE till Washington i vår igen. Allra helst under slutspelet, det hade ju varit fräscht att mysa omkring i ett majsolsvarmt DC och snacka med folk och dricka öl och sova i Brookland och leva på Subwaymackor och hockeysvett.
Sounds like a plan. Vem ska med?
Vi åkte upp i lördags iallafall. Hann bli lite nervös eftersom det tog ca fyrtiofem minuter att byta glödlampa till ett av framljusen och tydligen så skulle Sahara Hotnights spela innan matchen, vilket senare visade sig vara Hardcore Superstar. Whatever. Jag skulle få se Sidney Crosby live, for crazy.
Jag fattade redan på uppvärmningen att Globen aldrig kunde framkalla den fest som det är på en riktig NHL-match i riktiga Amerika, trots en sorglig skallig stockholmares patetiska "Make some noise!!!" en gång i timmen ungefär. Det var precis som när vi såg Annika Sörenstam för allra sista gången på svensk mark och folk liksom på sin höjd applåderade lite när hon sänkte en bra putt. Fattar inte folk vilken stjärna de hade framför sig? Damgolfens största någonsin, förtjänar inte hon lite mer än en eller två försiktig klappar från sin hemmapublik det sista framträdandet? Likadant i Globen, det är inte varje dag vi sitter och tittar på en NHL-MATCH med killar som Crosby, Evgeni Malkin, Dany Heatley och framförallt Daniel Alfredsson som sätter Sverige på Canadas världskartor, och folk jublar sådär mellanmjölkslagom som bara svenskar kan. De hade iallafall vett att hylla Mats Sundin ordentligt när han kom in för att singla slant.
Det känns ändå bra att medelsvensken vet lite mer om sin hockey än medelamerikanen som verkar ta stadsjeepen till arenan endast för ölen och sångerna och festen. Jag skrev om det efter min resa till Washington så jag behöver inte upprepa alltihop nu. Hockeyn är viktigast men lite tryck på läktarna har in...te så många dött av.
Hursomhelst.
Matchen var en ganska typisk första-för-säsongen, lite avvaktande och snäll, liksom. Tydligen hade spelarna skyllt den låga nivån på den dåliga isen. I wouldn't know about that, men det kan säkert stämma.
Men trots att det var dålig fart och att Crosby inte visade upp sin bästa sida och att Pittsburgh vann när det var 20 sekunder kvar till straffläggning så var det förstås grymt att vara där. Och nu har jag bestämt mig, jag MÅSTE till Washington i vår igen. Allra helst under slutspelet, det hade ju varit fräscht att mysa omkring i ett majsolsvarmt DC och snacka med folk och dricka öl och sova i Brookland och leva på Subwaymackor och hockeysvett.
Sounds like a plan. Vem ska med?
Dagens fråga
Det smakar rök i min mun fast jag inte har rökt.
Tobak i tepåsen istället för svartvinbärsextrakt? Lågor i magsäcken?
Har inte ens använt en snus på... en viss tid.
Min världens sötaste mamma kommer hit imorgon.
Det är jag glad för.
Tobak i tepåsen istället för svartvinbärsextrakt? Lågor i magsäcken?
Har inte ens använt en snus på... en viss tid.
Min världens sötaste mamma kommer hit imorgon.
Det är jag glad för.
Hon säger: ta aldrig nånting för givet
Man blir plågsamt medveten om sin omvärld när man glömmer hörlurarna till walkmantelefonen hemma.
Om hur det prasslar frustrerande när folket omkring en vänder sida i Metro.
Om hur fjortistjejerna spelar sin exakt-likadant-låtande r'n'b som får en att vilja dra av sig håret, ett strå i taget.
Om hur fjortiskillarna med brytning sitter precis i sätet bakom diskuterar what's hot & what's not rätt in i örat på en och luktar billig after shave över hela bussen.
Om hur ilsken min röst låter när jag inte kan fatta varför passet som jag sett fram emot hela veckan är fullt och tar ut min besvikelse på den lilla Friskisvärdtjejen vid inloggningen som såklart inte kan göra något åt det.
Om hur den inspelade, deprimerande monotona rösten ropar ut varenda tråkigt hållplatsnamn som har ca 50 meters mellanrum, hela den evighetslånga vägen ut till ensamheten i Bergsjön.
Wow. Vad negativt det blev. Finns tydligen inga bra ljud i vardagen... Iallafall inte bättre än min musik. Säg till om ni kommer på några. Imorgon tänker jag då stänga in mig i min bubbla, som vanligt, och skriva "fuck off" i pannan, som vanligt.
Och från och med nu tänker jag sluta stänga till, stänga av. Tänker andas. Andas med magen.
Andas.
För det är dags att ta tag i saker och ting.
Om hur det prasslar frustrerande när folket omkring en vänder sida i Metro.
Om hur fjortistjejerna spelar sin exakt-likadant-låtande r'n'b som får en att vilja dra av sig håret, ett strå i taget.
Om hur fjortiskillarna med brytning sitter precis i sätet bakom diskuterar what's hot & what's not rätt in i örat på en och luktar billig after shave över hela bussen.
Om hur ilsken min röst låter när jag inte kan fatta varför passet som jag sett fram emot hela veckan är fullt och tar ut min besvikelse på den lilla Friskisvärdtjejen vid inloggningen som såklart inte kan göra något åt det.
Om hur den inspelade, deprimerande monotona rösten ropar ut varenda tråkigt hållplatsnamn som har ca 50 meters mellanrum, hela den evighetslånga vägen ut till ensamheten i Bergsjön.
Wow. Vad negativt det blev. Finns tydligen inga bra ljud i vardagen... Iallafall inte bättre än min musik. Säg till om ni kommer på några. Imorgon tänker jag då stänga in mig i min bubbla, som vanligt, och skriva "fuck off" i pannan, som vanligt.
Och från och med nu tänker jag sluta stänga till, stänga av. Tänker andas. Andas med magen.
Andas.
För det är dags att ta tag i saker och ting.
Uppryckning
Återfick lite hopp när jag upptäckte att Bäckisbloggen kommer vara igång även denna säsongen.
Och vid det faktum att Capitals har vunnit de fyra första försäsongsmatcherna. Fyra av fyra. Precis som Leksand. 6-2 mot Växjö ikväll.
Tydligen så har Caps-spelarna varit med ESPN (störst på sport i USA, om nån har missat det...) och fotat president-och-så-vidare-bilder. Nicklas gjorde sig förstås klockrent som Secret Service-människa. Hett är bara förnamnet. Tydligen poserade han väldigt bra vid Air Force One men jag har dessvärre inte fått tag på den bilden. Känner att den är avgörande för min fortsatta överlevnad så om nån råkar befinna sig i USA och råkar ha köpt ESPN Magazine eller råkar veta nåt sätt att få tag på den på internet så ge mig. Ge mig.
(Ja, jag har googlat den.)
Dags att försöka sova nu för att sen försöka vakna imorgon igen.
