Innan mörkret faller

Jag börjar kunna släppa Göteborg bit för bit.
Lägenheten står tom, urstädad, utan särskilt många spår kvar efter mig. Snart kommer det kännas som jag aldrig bott där, precis som det gjort med mina gamla lägenheter.
Jag är inte särskilt sentimental när det gäller bostäder. Hus och städer är inte sådant jag fäster mig vid, jag är alldeles för otålig och rastlös. Man flyttar in sina grejer, äter, sover, flyttar ut och går vidare i livet. Ingen idé att haka upp sig på de tomma skal av betong som kallas hus. Jag har tillräckligt att haka upp mig på ändå.

Den här gången går flyttlasset tillbaka till det som jag hela tiden kallat för "hemma". Pendlande, för höga ambitioner, separation, ensamhet och annat har rivit och slitit för länge och håller på att knäcka mig. Det är dags att svälja stoltheten och allt dumdryga snack om att jag aldrig skulle kunna bo i Kungsör igen och inse att det är det bästa just nu. Jag behöver min älskade familj som alltid finns där för mig. Jag behöver tryggheten. Och framförallt behöver jag smälta allt som hänt i lugn och ro för att kunna komma tillbaka, förhoppningsvis starkare.

Jag tvingar mig själv att inte se det som ett nederlag. Som att jag skulle vara vekare än jag trodde. Istället tänka att "alla kan behöva en paus ibland, Johanna. Du har aldrig tillåtit dig det förut." Nej, visst. Samtidigt gnager sanningen om att alla har det jobbigt på något sätt, och de verkar fixa det. Jag hatar att inte jag kan fixa det så som jag vill. Att jag blir tvungen att be om hjälp och inte bara kan köra på som om ingenting har hänt.

Men saker och ting är sällan exakt som man vill att de ska vara, och jag kan inte påverka precis allt, även fast jag bra gärna skulle vilja. Jag får börja se framåt istället. Tänka på allt jag har därhemma.

Till att börja med ska jag ta tag i mitt NHL-intresse. Eftersom alla matcher går på natten svensk tid så har jag inte kunnat se någon nu på hösten, det funkar inte när jag måste vara pigg på jobbet dagtid och speciellt inte nu när jag har varit tröttare och mer sliten än någonsin. Men det är jättetrist att bara kunna läsa om matcherna, speciellt Capitals förstås, och avundas alla på Bäckisbloggen som har tid och ork att sitta uppe. Så när jag kommer hem och kan lägga upp mina dygn som jag vill ska jag missbruka Canal+ och ESPN.

Jag ska göra massa annat också. Ta en juridikkurs, jobba extra hos mina gamlingar (som jag saknat), spela gitarr, engagera mig i miljöpartiet igen, läsa alla böcker jag har köpt, vara med folk som jag tycker om. Jag ser fram emot det. 
Det är en annan slags dröm än den som jag trodde jag var på väg att förverkliga. Man tror man har allting klart och upplagt framför sig men så händer det som lägger dimma över ögonen och tvingar en att tänka om och försöka se de möjligheter som man inte trodde existerade.

"Därute finns en värld av långa nätter"

Jag har tänkt börja ta vara på dem. Periodpausen varar inte för evigt. Snart kan jag ta mig ut på isen.
Men inte än.