Innan mörkret faller

Det finns inte mycket som är dåligt med Fysiken. De har många och varierande pass, bra ledare, bra pris och betydligt mindre folk än Friskis. Men det finns en klar nackdel, förutom att det är långt dit för mig, nämligen att det också funkar som idrottshall för vissa skolklasser i Göteborg. Det betyder alltså att man får dela omklädningsrum med 14-15åringar om man kommer dit tidigt på dagen. Detta är definitivt ingen höjdare. De spelar sin jävla fjortismusik så det hörs till Alingsås, de pratar högt och gällt som fan, sprayar ett ton ozonnedbrytande hårspray och deras kommentarer får hjärnan att skrumpna.

Jag måste verkligen vara gammal nu, för nog betedde jag mig också sådär när jag var i deras ålder, det betvivlar jag inte. Och därför vill jag verkligen be om ursäkt till er med större förstånd som hade oturen att befinna sig i min närvaro under denna period. Hade jag haft en aning om hur irriterande det var så hade jag förmodligen... fortsatt på samma sätt. För bryr man sig om vad okänt folk, lärare och föräldrar tycker? Inte ett skit. Men kompisarnas åsikt, de betyder minsann mer än allt annat i hela världen. Det är en underlig tid i livet. Mycket underlig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Jag bara håller tyst, byter om snabbt som fan, skakar överlägset på huvudet och försvinner upp till aerobicssalen.

- Göra saker som jag blir glad av, som jag gör för min egen skull och inte för andras
- Bli en bättre bloggare
- Lära mig spela gitarr
- Se precis så mycket av OS i Vancouver som jag har lust till (och inte bry mig om vad andra tycker om det)


Började inte det där med att bli en bra bloggare särskilt bra, skyller på den jävla förkylningen som däckat mig i tre dagar. Börjar se ljuset nu iallafall. Och inatt är det semifinal mot USA! Det går inte av för hackor, det.

Dans på lördag på Handels med Mistlåhren! Tre danser av fyra ska jag vara med på, kom och titta! Världens show blir det!
Det är bara lite meckigt med en av danserna som vi lärde oss först i tisdags, och jag har tänkt att det verkligen inte går men nu sitter jag här svettig och det börjar faktiskt likna nåt. Ingenting är fan omöjligt, det är bara att öva och öva och öva.

Och på kvällen efter uppvisningen en efterlängtad födelsedags/anniversarymiddag med min favoritkille. Grekiskt och en öl till det, sen biofilm! Vad mer kan man begära?


Nehe, nu blir det att lägga sig, det blir en lång dag imorgon med träning och föreläsning och Utblicksmöte och miljöpub och allt möjligt. Dessutom måste jag läsa den där GMO-boken tills jag somnar. Kul att drömma om DNA-strängar. Kul.

Shit, vad skulle jag inte ge för att få vara nära dig just nu? Min egen Lidas!<3 Det värker i mig när jag är borta från dig längre än en föreläsningsdag.

Men det är bra här med, det är ändå i mina två hem som jag är riktigt lycklig. Shopping, middag, Idol och SingStar med min älskade familj. Glad!

Och så har jag impulshandlat ett par glasögon. Men fan så snygg jag blev!

Jag gläds som fan åt att NHL börjar på torsdag och det kommer bli Viasat Hockey för hela slanten i höst. Hoppas på många eftermiddagsföreläsningar, men något säger mig att universitetet inte lägger schemat efter Capitals matcher i första hand. Vilket ju såklart makes no sense.

Men som sagt, det är det jag tröstar mig med lite just idag, när jag grämer mig lite över det senaste nederlaget. Det är som så att varje år sätter Handelshögskolan upp ett spex, ungefär som en musikal, och nu i början av terminen kan man söka till olika områden att delta i inom spexet. Den grupp som tilltalade mig mest var självklart manus, och jag skrev ihop ett arbetsprov lite snabbt och skickade in, men kom inte med.

Och det är väl inte riktigt själva grejen att inte få vara med i spexet som jag bryr mig om, det är ju faktiskt inte min prio nummer ett att skriva humor på det sättet och i vilket fall kan jag söka nästa år igen, utan det är mer att få ett nej, att "ha förlorat" som gnager i mig.

Tävlingsmänniskan i mig kan inte ta det riktigt, hur mycket jag än ler och försäkrar alla om att det inte bekommer mig alls. För det gör det, jag gillar inte att erkänna det bara. Att inte lyckas suger! Dessutom fick jag lite ångesttankar om att jag egentligen borde göra nåt med mitt skrivande och synas lite för att ha nån chans att kunna hålla på med det när jag blir vuxen. Tänk att få skriva för WWF Eko tillexempel. Men hur kommer det gå isåfall, om jag ska börja satsa? Jag lär ju garanterat få många nej eftersom det finns så många duktiga som skriver.
Kanske är lika bra att låta bli.

Håhåjaja. Imorgon ska jag vara som vanligt igen. Men idag får jag lov att vara bitter.

Tyvärr, tyvärr, jättetyvärr lyckades vi inte vinna nollkampen. Språk tog hem det med väldigt liten marginal, och vi kom tvåa.

Jag kan inte hjälpa att jag är lite, lite dålig förlorare. Självklart var tanken att vi skulle ha roligt och lära känna varandra och det har vi lyckats med, det har varit fantastiska veckor, men det var en del av mig som väldigt gärna ville vinna, särskilt eftersom SMIL alltid har prenumererat på sista - och nästsistaplatsen. Jag ville väldigt gärna höra glädjeskriken från alla man har umgåtts så mycket med den här tiden och se faddrarnas glädjetårar över att vårat lilla program som egentligen ingen på Handels vill ha ÄNTLIGEN har jobbat så bra att vi gick hela vägen.

Vi sa hela tiden att vi är så nöjda med att ha vunnit ett par deltävlingar så vi egentligen skiter i vem som vinner hela klabbet, och att det är skitbra om vi bara slår ekonomerna, men allt det där var för mig ändå bara ord, tills vi stod inne på dansgolvet efter middagen i lördags i en stor ring med armarna runt varandra och väntade på resultatet. Då fattade jag änligen hur lite den här tävlingen egentligen betydde. Vi har kämpat tillsammans och blivit ett sammansvetsat lag (ja, jag vill faktiskt kalla oss för det) som kommer att ha minst lika roligt de kommande tre åren som vi haft dessa tre veckor. Puss till alla mina klasskamrater, ni är grymma!

(Det gick bra på banketten, för övrigt. Vi hade jättetrevligt och jag uppförde mig nog ungefär som man ska. Drack till och med halva glaset med rödvin fastän rödvin är snusk.)

Nu mår jag lite bättre. Är fortfarande snorig och lite valross-liknande i hostningarna men jag var i skolan igår. Det är lite konstigt, sitta och lyssna på en lärare igen och anteckna. Men väldigt kul.

Vi ska ha nollningsfinal och bankett idag, och när det är bankett så ska man vara tjusigt klädd, så mycket har jag förstått. Och det är naturligtvis inte helt problemfritt. Jag är väldigt väldigt sällan klädd på det viset, allra minst i klänning, och fram till i torsdags trodde jag att jag skulle få ha trasiga Converse på mig. Endast. Jag har ju inte ens nån klänning som passar sig. Så igår var jag och letade, och jag var mycket inställd på vad jag skulle ha för något. En svart, ENKEL, lagom fin klänning i min prisklass.

Då kommer nästa problem upp. Det säljs nämligen inga svarta, enkla, lagom fina klänningar i min prisklass i Göteborg. Nejdå, de envisas med att slänga på rosetter och glitter och pärlor och sån skit, eller göra dem så jag ser ut som en fylld oliv i dem, eller göra dragkedjan konstig och ful. Det vore trevligt om man bara kunde beställa en klänning, exakt som man vill ha den. "En utan skit, tack".

Jag var ju dessutom förkyld och jävlig och inte på humör att shoppa så jag gick in i en sista affär och tänkte att jag skiter i det här om jag inte hittar nånting nu, men det gjorde jag. Två perfekta klänningar på rea, så då kunde jag inte välja istället. Men skitsamma, nu har jag iallafall nånting att ta på mig ikväll. Hur det sen går för lantisen i de fina salongerna, det blir ett annat bekymmer.

Och det är nu dags att klä sig i nolltröjan och ta sig in till klassen i stan där vi ska kläs och målas som de vikingar vi är. Nu jävlar, språkare... Nu är det krig!

Jag glömde ju nästan, jag måste verkligen lovsjunga vår pub lite innan jag somnar, och Sexmästeriet som sköter den. Det har ju spenderats GANSKA mycket tid där på sistone och det är inget slump att man alltid har lika trevligt. Billig öl (visserligen i plastglas, men vi SMIL:are har infört återanvändning när man ska köpa mer dricka), schysst musik och alla glada Handelsstudenter, vad mer kan man begära?

Då gör det liksom inget att man faktiskt konsumerar mer alkohol den här nollningstiden än man egentligen borde göra på ett halvår ungefär. På Handelspuben glöms alla tävlingar och poäng bort, då är vi en enda stor lycklig familj. Låter det inte ljuvligt?

Nu var det jävligt längesen jag hörde av mig, men blixten bestämde sig för att slå ner just här och skrämma vettet ur mig, Robbin och Lasse och dessutom paja internet och TV:n. Jag känner dock att jag redan har beklagat mig färdigt över det här, blixtar happens liksom. Nu har vi iallafall, efter mycket om och men och vilja spola ner Telia i toaletten fått en gateway som funkar. Lagom till flytten. På torsdag ska vi kånka grejer och städa ur. Och det känns så SKÖNT! Det blir ju visserligen nästan två veckor till med jobb här när vi kommer tillbaka på onsdag, men bara att få dit alla prylar och få börja möblera ska bli skitkul. Vi har en lägenhet, jag har kommit in på SMIL, jag har fått studielån beviljat... Det börjar ta sig.

Och så fruktansvärt mycket har faktiskt inte hänt sen Peace&Love. Jag har jobbat mest hela tiden, åkt och badat nån enstaka gång bara, för det är ju tamejfan ALLTID regn när jag är ledig, myst med min man och firat syrrans födelsedag. Planerat flytt såklart, vilket tar mycket mer energi än man tror med alla arrangements som måste göras. Men jag tror definitivt att det kommer vara värt det.

I oktober kunde jag inte drömma om att jag skulle längta tillbaka till Göteborg efter mindre än ett år.
Men det är uppenbarligen sant som alla sa. Det går över. Och nu är jag lyckligare än på väldigt länge.

Just nu är det inte mycket mer än jobb. Fast kul hade vi i lördags! Ja, jävlar i min lilla låda...

Det är iallafall skönt att vara tillbaka på Södergården, där man känner igen ruljangsen. Det är en lika trevlig stämning som vanligt och jag trivs verkligen bra med mina gamlingar.

Men nu är vi nästan framme vid Peace&Love, kan inte fatta att vi äntligen ska åka dit. Det känns som nyss vi köpte biljetter fast det var i februari, och sen fick vi ju ändå sälja dem eftersom vi blev funktionärer. På fredag ska vi bära grejor åt artisterna och ställa iordning scener. Jävligt spännande faktiskt! Och jag som haft Lasse-abstinens sen oktober can't wait till torsdag och hans första spelning.

Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll!
Du och jag, Robbin.

Just nu, i reklampausen under Shrek, började Marit Paulsen tjata igen. Hon säger att hon vill ha ett helt fossilfritt jordbruk.

Robbin: Men om hon är kvar så blir det ju ändå fossil där.

(Vem Marit Paulsen är? Googla folkpartiet.)

Hur roligt det än har varit och argumentera fram och tillbaka om Twilight så är det kanske är dags att lägga ner den här diskussionen nu och fokusera på lite viktigare saker. Ibland får man liksom inse att man inte tycker lika. Fast jag lär ta upp det igen när jag har läst de andra böckerna!
Jag är för övrigt hemskt ledsen om någon tog illa upp för att jag möjligtvis råkade dra alla över en "kant", men vad tråkigt livet skulle vara om man inte fick generalisera lite ibland, eller hur?

På tal om viktigare saker så är det faktiskt lite intressant att Piratpartiet nu har växt så mycket och får så många röster till parlamentsvalet. Det var en komiker (som jag tyvärr har glömt namnet på) på "Snacka om nyheter" som kläckte ur sig en jävla klockren kommentar om det. Miljöpartiet snackar om klimathotet, vänstern om jämställdhet, moderaterna om internationellt samarbete. Piratpartiet, de tycker att det är viktigt att kunna ladda ner den senaste Bondfilmen gratis.

Okej, nu drog jag det till sin spets en liten aning och jag vet att Robbin blir arg på mig när jag säger sådär. Men även fast jag fullkomligt håller med PP om tillgång till information, ett internet som är fritt för alla och det sjuka i att staten har insyn i vårt privatliv, osv osv, så får man faktiskt ha lite perspektiv också. I mitt huvud så finns det saker som är viktigare än det som PP står för, vår planets överlevnad tillexempel. Så därför röstar jag inte på Piratpartiet på söndag, jag röstar på ett annat parti som även de slåss mot övervakningssamhället, men jag hoppas ändå som fan att PP får mandat i EU, inte minst för att våran regering ska få sig en ordentlig tankeställare. "Hm, svenska folket kanske inte vill vara slavar under IPRED after all."

p.s. Andreas, mina argument räcker till mer än dina alla dagar i veckan. Jag har iallafall åsikter med egna ord.

Jag tvingade Robbin att se Eurovision Song Contest igår. Han tyckte att det var tråkigt och svensson, och visst, man känner sig som en rad i Svennebanan, men jag tycker ändå det är lite kul att se vad alla länder har att komma med. Det är kul att sitta och klaga på danser och skratta åt kläder, undra vad länderna egentligen röstade UT, och bidragen igår var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Tjejen från Portugal hade en låt man blev glad av, annars sög det faktiskt. Speciellt norrmannen som vann, tydligen med störst marginal nånsin. Vad är det för fel på folk? HAN VAR INTE BRA!

Överhuvudtaget, ska man skratta eller gråta åt det här spektaklet? Det är ju nästan exakt samma visa år ut och år in, bokstavligt talat. Och programledarna var som vanligt äckligt hurtiga och dåliga på engelska, och det ligger en påklistrad merry-stämning över alltihop. Det känns aldrig särskilt äkta, fasaden är alltid det viktigaste för de här människorna. Jag märkte ingen skillnad på Rysslands version av tävlingen och tidigare länders, ändå hade de lagt ner 240 miljoner på kalaset, mest i ESCs historia. Yeah, money well spent.

Jobb imorgon och det ser jag fram emot. Gäller att ta vara på den sista tiden nu innan jag slutar, för som jag kommer sakna alla fantastiskt härliga elever! Den här våren har varit jättetrevlig, verkligen. Ändå längtar jag som sagt till hösten och till framtiden med dig!

Robbin <3

Kom hem idag efter ett efterlängtat och välbehövligt besök på östgötaslätten.

Det är inte klokt hur skönt det känns att landa där då och då. När jag kommer tillbaka till Norrköping är det inget utom de positiva minnena från staden som far genom huvudet. Jag tänker inte så mycket på söndagsångesten när Swebus Express från Göteborg rullade in på resecentrum vid sådär en halv åtta på kvällen och det ofta regnade när jag väntade på bussen hem till Nelinsgatan. Jag tänker inte så mycket på kraven jag hade på mig att visa att jag faktiskt hörde hemma på Naturhum, eller på hur trång staden kändes runt studentveckan när det började dra ihop sig mot flytt igen. Jag blir faktiskt enbart glad och nostalgisk.

Och så Linköping då, som (enligt både mig och Lasse) är så ordentlig och välplanerad med alla sina rondeller och sitt tjusiga universitet och korrekt matchande pendeltågs-och busstider. Jag gillar det, jag har haft trevligt de få gånger jag varit ute i stan. Nu var jag hemma hos Gustav och Agnes och de gav mig precis vad jag ville ha - god mat och dryck och film som inte anstränger hjärnan och hockeysnack som får lov att ta en stund. Det är alltid så avslappnande och skönt att vara hos dem.

Det blev en lyckad lördag med, mycket trevlig lunch med mormor och morbror, och konsert med bland andra Jennys Martins band Limiteds (lägg det namnet på minnet). De är sjukt grymma, alldeles för länge sen jag såg dem sist.

Och sen eskorterade Gustav, gentleman som han är, sin sambos väninnor ut på krogen. Jag diggar Gustav, han är en sköning utan dess like och vi hade riktigt kul hemma hos Jenny och sen på Hugo. Jag skrattade och skrattade och skrattade lite till.

Man är så upptagen med sin vardag och jag hör av mig till er alldeles för sällan. Jag hoppas att ni ändå förstår hur mycket ni fortfarande betyder för mig och hur jag önskar att vi kunde ses oftare. Jag saknar er så mycket, det blir tydligt vid såna här besök. Jenny och Agnes, ni är mina flickor! <3

Robbin ska flytta in här på måndag!

Shut up, I'm happy.

Och så galet kär.

Jag borde vila mig efter gruppdiskussionen och innan spinningen men det känns som att jag har ord som vill ut.

Var i stugan i Onsala med familjen och älsklingen över helgen, och det var jättemysigt förstås. Man får som känna på ett annat sätt att leva, utan dator och TV och med spindlar, utedass och bara kallvatten. Det har sin charm det med, fast bara i tre dagar eller så.

Planerna inför hösten ändrades också, snabbare än hönan skiter eller som en HIF:are på väg från en GAIS-slakt till Centralstationen.
Det må så vara, men jag är grymt nöjd med förändringen. Från Umeå till Göteborg. Från miljö-och hälsoskyddsprogrammet till samhällsvetenskapliga miljövetarprogrammet, som ju faktiskt är det jag har velat gå hela tiden. Jag läser programplaneringen och det är idel Johanna-kurser. Kunde inte vara mer perfekt faktiskt, så jag är eld och lågor inför att få börja läsa. Även fast jag återigen måste flytta härifrån och även fast Göteborg är pissigt på vintern och även fast de tror att fotboll är bättre än hockey så gör jag vågen för det som komma skall.
Och vilka hinder jag än stöter på har jag min Robbin vid min sida, och vilka adjektiv räcker till för att beskriva den känslan?

Tvivlar på att ens Jocke Berg skulle kunna hitta dem.

Jag var med mina kollegor på konferens i Färna från igår till idag. Vi fick lyssna på en duktig kille som pratade om kommunikation och teambuilding och delta mycket själva, det var väldigt roligt. Idag diskuterade vi också frågor om skolan i arbetslagen, och hela dygnet har vi fått jättemycket god mat så jag tror inte jag behöver äta mer den här veckan.

En jättebra övning var när vi fick plocka ihop fem kort med positiva egenskaper på, som vi tyckte passade in på oss själva. Jag tog bland annat engagerad, självständig och ansvarsfull. Sen fick man förklara varför, och även ge alla andra i ens grupp ett kort med tillhörande positiv feedback. Jag älskar att få beröm, vem gör inte det iofs, så man blev väldigt glad av alla snälla kommentarer. Jag har inga problem med att se mina brister heller, jag vet precis varför jag är en pain in the ass ibland, men världen skulle se mycket bättre ut om man inte vältrade sig i allt negativt hela tiden utan försökte lyfta det som är bra över det som är dåligt. Det är inte pinsamt att klappa sig själv på axeln ibland. Man ska vara medveten om hur duktig man är! Ta upp striden mot jantelagen!

Sen tror jag vi behöver bli mycket bättre på att ge komplimanger till varandra och tala om när vi tycker att en annan person gjort något bra. Det spelar mycket större roll än man kan tro. Sahar gjorde hela min dag igår när hon sa att hon hade hört många elever som gillade mig. En så enkel och liten grej för henne, en så stor och viktig grej för mig. 

Varför är jag då så trött, det skulle jag ju förklara. Jag kom visserligen hem före två idag men har i princip sovit fram till nu. Det blev ganska sent igår, och sen upp tidigt igen imorse, plus jättemycket nya intryck och väckta tankar och inputs. Jag har kommit underfund med hur mycket idéer jag faktiskt har om olika saker som rör eleverna, framförallt de som har lite svårt för sig. Tyvärr är jag fortfarande lite för blyg för att uttrycka dem alla inför folk. Men jag kan säga att jag nog skulle kunna göra väldigt mycket om jag vidareutbildade mig till tex specialpedagog. Oturligt nog för skolan så väger fortfarande miljöbiten lite tyngre för mig.

Det är intressant, tycker kanske ni, att jag inte orkar plugga men jag orkar sitta och skriva doktorsavhandlingar till blogginlägg och dessutom gå och träna om en kvart. Vad kan jag säga? Ibland känner inte heller jag mig så disciplinerad. Och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det ovanför men nu måste jag alldeles strax byta om.

Jag ser i vilket fall fram emot helgen. TV4Sport visar Rögle-SSK imorgon men Vicky är ju hemma över helgen så det är klart man vill träffa henne. Och Carro med=) På lördag ska jag klippa mig och förhoppningsvis plugga, och sen på kvällen kommer älsklingen hit efter sitt högskoleprov och då ska jag ta hand om honom för han lär vara helt slut. Längtar efter dig, min Lidas!


I have been complimented many times and they always embarrass me;
I always feel that they have not said enough. 
                                                                                                           Mark Twain

Idag är det fredag igen och pappas "kurs" i Norrköping är äntligen slut. Vi har inte fått ha kontakt med honom på hela veckan eftersom att de tycker att det är bra att stänga av allt när man ska jobba med sig själv. Det är det säkert, men det har varit jobbigt, jag har ju hela tiden gått och undrat hur han har det och saknat honom. Dessutom blir jag lite skeptisk till ställen som skärmar av sig från omvärlden, pratar om "det kosmiska" och låter deltagarna äta en gång om dagen bara. Men vad som än får honom att må bättre är värt att prova.

Veckan har iallafall gått fort och imorgon borde han vara hemma igen. Pappa behövs för att allt ska vara i sin ordning.

Jag är i stor sorg just nu och vill tillägna Alexandra det här inlägget.

Alexandra är en nära väns lillasyster som för en vecka sedan inte orkade leva längre. Hon skulle fylla 18 år.

För mig är det oerhört svårt att acceptera att en ung människa tar ett sådant beslut. Att man kan må så dåligt så man inte ser någon annan utväg är så hemskt att inse. Ett annat dödsfall, som en olycka, sjukdom eller liknande är på något sätt annorlunda, det lämnar inte lika många frågor. Nu är det bara så fruktansvärt tragiskt och jag kan bara försöka föreställa mig hur jag skulle reagera om jag förlorade ett av mina syskon. Jag vet iallafall att jag själv inte skulle vilja finnas mer, men beundrar alla de anhöriga som lyckats leva vidare efter tragedier som den här. Det om något är styrka.

Det finns inte ord för hur ledsen jag är för hennes familjs skull och hur jag önskar att de inte anklagar sig själva utan lyckas hitta den där styrkan. Jag ska göra allt jag kan för att alltid finnas där och hjälpa Annelie. 

Och var du än är, Alexandra, så hoppas jag av hela mitt hjärta att du inte har ont längre.