Innan mörkret faller

Nu var det jävligt längesen jag hörde av mig, men blixten bestämde sig för att slå ner just här och skrämma vettet ur mig, Robbin och Lasse och dessutom paja internet och TV:n. Jag känner dock att jag redan har beklagat mig färdigt över det här, blixtar happens liksom. Nu har vi iallafall, efter mycket om och men och vilja spola ner Telia i toaletten fått en gateway som funkar. Lagom till flytten. På torsdag ska vi kånka grejer och städa ur. Och det känns så SKÖNT! Det blir ju visserligen nästan två veckor till med jobb här när vi kommer tillbaka på onsdag, men bara att få dit alla prylar och få börja möblera ska bli skitkul. Vi har en lägenhet, jag har kommit in på SMIL, jag har fått studielån beviljat... Det börjar ta sig.

Och så fruktansvärt mycket har faktiskt inte hänt sen Peace&Love. Jag har jobbat mest hela tiden, åkt och badat nån enstaka gång bara, för det är ju tamejfan ALLTID regn när jag är ledig, myst med min man och firat syrrans födelsedag. Planerat flytt såklart, vilket tar mycket mer energi än man tror med alla arrangements som måste göras. Men jag tror definitivt att det kommer vara värt det.

I oktober kunde jag inte drömma om att jag skulle längta tillbaka till Göteborg efter mindre än ett år.
Men det är uppenbarligen sant som alla sa. Det går över. Och nu är jag lyckligare än på väldigt länge.

Vi stannade till vid Kupolen och såg Abalone Dots, fick deras skiva signerad och som tur var hann vi med att träffa Robbins bror och hans tjej innan vi drog in på festivalområdet på lördagen, precis i tid för att höra lite Melody Club och sen vackra Miss Li. Hon är så otroligt mycket mer än "Om du lämnade mig nu" så skriv in henne på Spotify alla! Vad hade vi mer? Mitt avundsjuke-objekt Anna Ternheim. Jag vill också se lika cool och snygg ut som hon och kunna skriva lika bra låtar och sjunga dem med lika vacker och innerlig röst!

Sen då Moneybrother, Laakso (som bjöd på den intensivaste och svettigaste spelningen och Worst Case Scenario var bättre än nånsin) och sen älskade Lasse igen, nu på den största scenen men det största bandet, betydligt mer avslappnad än på den akustiska spelningen i torsdags och bjöd till och med på en helt ny låt, det hade jag aldrig kunnat drömma om att han skulle göra. Nu grämer jag mig bara för att jag missar återföreningen med Snoddas på Hultsfred. Men, man kan inte få allt.

....ett faktum som jag inte bekymrade mig över alls efter att ha upplevt Håkan i två timmar, Håkan när han är som allra mest storslagen. Jag hade gåshud precis hela tiden, nästan som Lasse-eufori. Det finns inget som liknar en spelning med Håkan Hellström, det finns ingen artist i Sverige på vars spelning man står så långt bak som jag gjorde bland 30 000 andra och alla ändå kan texterna och dansar och ler. Jag blev tvungen att lägga mig ner  i gräset efteråt, totalt knockad. Jag förstår inte hur en enda människa kan förmedla så mycket kärlek och energi.  

Bäst med festivalhelgen - Kom ihåg mig och Kom igen Lena på scenen Utopia natten till söndag. Så fantastiskt förlösande.

Sämst med festivalhelgen - Att jag var klumpigare än vanligt och råkade backa på en bil när vi var på väg in till Borlänge på lördagen. Naturligtvis valde jag ut den finaste och dyraste bilen på campingparkeringen också, en svart BMW cab. Duktigt, Johanna! Där rök min nya dator.

Men man får inse att värre saker har hänt, och överlag var vi mycket, mycket nöjda med festivalen. Visst, det var många fjortisar som drog ner stämningen men det var faktiskt större blandning på åldrar än jag kunnat tänka mig. Många över sextio och många under tolv. Faktiskt.
Och vi lär åka dit nästa år igen, jag kan inte tänka mig att det kan bli sämre bokningar än i år, men i och för sig - hur ska de kunna toppa 2009? Det var en fantastisk känsla att få vara med om Sveriges största musikfestival någonsin.

Tack för att jag fick dela det med dig, älskling.









Vad jag bryr mig om, är att höra dig andas
Veta att du är nära

Så var det dags att jobba lite för att ha gjort sig förtjänt av festivalbiljetten. Både jag och Robbin fick jobb som stagehands, på samma scen och samma dag (fredag) från början, men sen ändrades det av någon anledning och det slutade med att vi fick olika scener men på samma dag iallafall. Men det var ändå kul att träffa folk och lära sig lite om hur man jobbar på en scen. Framförallt var det riktigt coolt att få vara backstage och uppe på scenen och fixa. Vårt jobb var främst att bära instrument m.m fram och tillbaka, både när artisterna anlände och mellan gigen. Trodde det skulle bli skitstressigt men det var faktiskt ganska mycket dötid. Framåt midnatt verkade tiden snigla sig fram, man bläddrade i samma Aftonbladet och Metro som man läst hela dagen, försökte hitta ett ogjort korsord, åt en till ostmacka eller stod och tittade lite på spelningen (från sidan av scenen). Allt för att hålla sig vaken. Dessutom försökte man desperat ignorera det faktum att Lasse spelade på en annan scen långt bort, och att jag själv satt och lyssnade på ett enda utdraget skrik. På min scen spelade nämligen tyvärr ingalunda några band som jag lyssnar på. Dagen inleddes i och för sig med proggiga Perssons Pack som är riktigt coola (det häftigaste var dock att Lasse stod på andra sidan om scenen och kollade), men resten av dagen var bara dödsmetall, med undantag för The Stranglers. Seriöst, det är inte musik. Bara bas som får marken att skaka och onödigt farliga moshpits. Inte ens Opeth, som tydligen är ett av Sveriges bästa metal-band, eller Satyricon, som hade jävligt stor publik, föll mig i smaken. Det lät bara som en enda lång låt. "Musik" att få huvudet insparkat till.

Förutom det så var det ändå fräckt att jobba som stagehand, och det var nog tur att det inte var några band man älskade, så man kunde vara normal hela tiden. De första banden på dagen var inte så värst kända, så artisterna hade inte hunnit bli divor än utan fixade ofta med sina egna grejor och var trevliga även mot oss vanliga dödliga. Jag pratade med en kille i Bring Me The Horizon och mitt engelska hjärta fladdrade. Deras uttal är beyond underbart!

Vid tre var vi iallafall klara, och trötta men nöjda åkte vi tillbaka till stugan. Vi hade ju ändå den bästa dagen kvar.

Helgen som gick kräver en rejäl utvärdering, och jag vet redan nu att den kommer sträcka sig över flera blogginlägg. Så här är första delen.

I torsdags tog vi en tur förbi Avesta innan vi fortsatte till Borlänge, och Robbin kunde visa mig sina hemtrakter vilket såklart var väldigt roligt. Vi skrev ut våra funktionärsavtal på biblioteket och köpte världens största macka och det var väl ungefär då som jag insåg att vi inte skulle hinna till Promoe kl tre. Tyvärr, tyvärr!

Men fram kom vi, så småningom, efter att ha checkat in i en pytteliten stuga på Tyllsnäs camping och sen åkt in i Borlänge och följt den tveksamma skyltningen till en provisorisk parkering och storögt konstaterat hur mycket folk det var, ÖVERALLT, och hur många öl-och ciderburkar som var i omlopp redan klockan halv fyra på eftermiddagen. Vi är ju än så länge ganska novisa som festivalbesökare.

Vi fick efter många om och men tag på funktionärsincheckningen och sen på ett festivalprogram (dålig information överhuvudtaget) och lyckades pricka in Sofia Karlsson, Backyard Babies, Lasse förstås, Johnossi, Thåström och Volbeat. Tyvärr fick vi rata Mötley Crüe till förmån för Keane, men det ångrade vi definitivt inte. Vad är Mötley egentligen, en samling nerknarkade Playboysdreglande gamla gubbar? Keane var fantastiskt bra live, precis som Volbeat, som jag väl normalt inte skulle lyssna på så mycket men de var riktigt grymma. Rekommenderas till alla Metallica-fans.

Vad som mer hände i torsdags har jag nog inte fattat riktigt än, även fast det väl är dags att försöka inse och gå vidare i livet. Jag kommer alltid att komma ihåg var jag befann mig när jag fick dödsbudet och chockades över att en av tidernas störste är borta. Jag satt bredvid finast i gräset i vid en parkeringsplats Borlänge och åt pasta, det var en förkrossande vacker kväll i juni, klockan var ungefär halv tolv och på Eldorado-scenen sjöng Thåström "Fan fan fan".

Vila i frid, Michael.