Innan mörkret faller

Jag gläds som fan åt att NHL börjar på torsdag och det kommer bli Viasat Hockey för hela slanten i höst. Hoppas på många eftermiddagsföreläsningar, men något säger mig att universitetet inte lägger schemat efter Capitals matcher i första hand. Vilket ju såklart makes no sense.

Men som sagt, det är det jag tröstar mig med lite just idag, när jag grämer mig lite över det senaste nederlaget. Det är som så att varje år sätter Handelshögskolan upp ett spex, ungefär som en musikal, och nu i början av terminen kan man söka till olika områden att delta i inom spexet. Den grupp som tilltalade mig mest var självklart manus, och jag skrev ihop ett arbetsprov lite snabbt och skickade in, men kom inte med.

Och det är väl inte riktigt själva grejen att inte få vara med i spexet som jag bryr mig om, det är ju faktiskt inte min prio nummer ett att skriva humor på det sättet och i vilket fall kan jag söka nästa år igen, utan det är mer att få ett nej, att "ha förlorat" som gnager i mig.

Tävlingsmänniskan i mig kan inte ta det riktigt, hur mycket jag än ler och försäkrar alla om att det inte bekommer mig alls. För det gör det, jag gillar inte att erkänna det bara. Att inte lyckas suger! Dessutom fick jag lite ångesttankar om att jag egentligen borde göra nåt med mitt skrivande och synas lite för att ha nån chans att kunna hålla på med det när jag blir vuxen. Tänk att få skriva för WWF Eko tillexempel. Men hur kommer det gå isåfall, om jag ska börja satsa? Jag lär ju garanterat få många nej eftersom det finns så många duktiga som skriver.
Kanske är lika bra att låta bli.

Håhåjaja. Imorgon ska jag vara som vanligt igen. Men idag får jag lov att vara bitter.

Jag tänkte precis gå och lägga mig och få min tentasömn men gjorde ett andra besök på vitanegern.blogg.se, en liten trevlig sida som några av mina vänner i Kungsör suttit och fibblat ihop, och nu kan jag verkligen inte sova utan att kommentera det.

För det första, bra jobb måste jag säga! Det är inte alla som är så seriöst oseriösa så de kan starta en sån blogg men om någon ska vara det så är det väl Pontus och Melek. I allmänhet så stör de sig ungefär på samma saker som mig, ytliga bloggflickor och konstiga moden och liknande, och språket är ungefär som en punkbandslåt från sent 70-tal, "vi hatar inget speciellt utan mer för hatandets skull och vi tänker fan inte klä det i några fina formuleringar. För helvete."

Fascinerande. Fast det roligaste var att JAG stod högst upp på hatlistan! Det är helt sant att jag stod med på samma lista som Linda Rosing, Carola, Blondinbella och Gud. Och hur har det gått till på detta viset?

Jag ringde Kärve för att höra vad jag ställt till med den här gången, men det hade räckt med min reaktion när jag var inne på bloggen första gången, vilket var att skribenterna har alldeles för mycket fritid, vilket i sin tur faktiskt från början om man ska vara petnoga är ett Vänner-citat och mer som ett lite rycka-på-axlarna-konstaterande. Det vill säga ungefär lika seriöst som bloggen i sig, och något jag visste att de skulle ta på rätt sätt om jag valde att inte hålla det för mig själv, vilket jag självklart inte gjorde (för det gör jag ungefär inte med nåt) och det var alltså därför jag hamnade på den där listan.

Jag tycker det är så fantastiskt! Jag som alltid varit så helylle och brytt mig så mycket om vad folk tycker, jag hade förmodligen brutit ihop om det här hade hänt för sex år sen, oavsett hur seriöst eller oseriöst det hade varit. Nu för tiden vet jag ju att ni vet att jag visst gillar er och att ni gillar mig med, och jag känner mig hedrad över att få vara med på eran blogg för den där listan är ju definitivt inte speciellt svår att fylla. Det krävs nåt extra för att få vara med, iallafall tänker jag tro det!

Pontus, Melek, Kärve, Vicky, Carro... Om två veckor är det jag som bjuder på lakritsshotsen.

Det är en jävla tur att Lasses nya platta har kommit just nu för det är den jag tröstar mig med uppe i allt pluggpluggplugg och tentaångest och snurr i skallen. Den, och kärlek från min baby.

Det är väl så det ska vara.

Jag använde min sista fribiljett på Friskis idag på en anläggning där jag inte varit tidigare, ute i rikemans-Eriksberg, och jag insåg en grej om mig själv.

Jag stretchar nästan alltid i min egen takt och går sen alltid tidigare från passen än de andra, för att jag inte har ro att vara med på avslappningen i två minuter. Men det har jag ju vetat länge. Det jag insåg idag var att jag KAN INTE sitta ner och bara vänta, utan att ha någonting alls att göra. Jag var nämligen i så god tid innan passet att det bara var jag i omklädningsrummet, och efter att man har bytt om på ca 2 sekunder så var det ju ypperligt att läsa igenom anteckningarna från dagens föreläsning. Men när man har gjort det fem gånger så är man liksom lite trött på det, och då var det en kvart kvar och tanterna hade börjat välla in och tjattrade så jävla högt och jag tänkte att jag kan ju gå upp till salen, det brukar alltid finnas nån tidning att läsa.

Men jag fick nästan panik, ja, så illa var det, när jag insåg att så inte var fallet och det fortfarande var 14 långa minuter tills passet skulle börja. Jag förbannade mig själv för att jag inte tog en gratis Aftonblaska nere i receptionen, det fanns ju knappt en skyltjävel att läsa på. Jag satte mig ner i en minut eller så men kände verklige hur det kröp i mig, så jag gick ner till omklädningsrummet igen, öppnade skåpet, pillade lite med mobilen, suckade och gick upp igen. Satte mig på en bänk igen och suckade och suckade och trummade med fötterna mot golvet (ja, jag nådde faktiskt ner).

Det är inte det att jag har svårt att sitta ner per sé, jag tycker det tvärtom är jätteskönt. Men det är bara det att jag ALLTID har nåt att göra samtidigt. Det är inga problem att sitta ner i tre timmar på föreläsning, för då lyssnar man och skriver. På spårvagnen lyssnar jag på musik och/eller läser Metro, och hemma pluggar man eller kollar på TV eller nåt. Och innan träningspass brukar jag alltså läsa nånting alternativt (läs:oftast) komma in med andan i halsen precis när det börjar.

Killen som vi hade i studieteknik tyckte att man kunde sätta upp sina minneslappar nånstans där man ändå bara stirrade ut i luften, tillexempel när man äter frukost, men nåt sånt ställe finns inte för mig. Till och med när jag inte gör någonting gör jag nåt annat samtidigt.

Är det fel på mig? Kan alla andra konsten att göra ingenting eller finns det nån annan som också är såhär rastlös?


(Och grattis till Hanna och Vicky som har födelsedag idag!)

Tyvärr, tyvärr, jättetyvärr lyckades vi inte vinna nollkampen. Språk tog hem det med väldigt liten marginal, och vi kom tvåa.

Jag kan inte hjälpa att jag är lite, lite dålig förlorare. Självklart var tanken att vi skulle ha roligt och lära känna varandra och det har vi lyckats med, det har varit fantastiska veckor, men det var en del av mig som väldigt gärna ville vinna, särskilt eftersom SMIL alltid har prenumererat på sista - och nästsistaplatsen. Jag ville väldigt gärna höra glädjeskriken från alla man har umgåtts så mycket med den här tiden och se faddrarnas glädjetårar över att vårat lilla program som egentligen ingen på Handels vill ha ÄNTLIGEN har jobbat så bra att vi gick hela vägen.

Vi sa hela tiden att vi är så nöjda med att ha vunnit ett par deltävlingar så vi egentligen skiter i vem som vinner hela klabbet, och att det är skitbra om vi bara slår ekonomerna, men allt det där var för mig ändå bara ord, tills vi stod inne på dansgolvet efter middagen i lördags i en stor ring med armarna runt varandra och väntade på resultatet. Då fattade jag änligen hur lite den här tävlingen egentligen betydde. Vi har kämpat tillsammans och blivit ett sammansvetsat lag (ja, jag vill faktiskt kalla oss för det) som kommer att ha minst lika roligt de kommande tre åren som vi haft dessa tre veckor. Puss till alla mina klasskamrater, ni är grymma!

(Det gick bra på banketten, för övrigt. Vi hade jättetrevligt och jag uppförde mig nog ungefär som man ska. Drack till och med halva glaset med rödvin fastän rödvin är snusk.)

Nu mår jag lite bättre. Är fortfarande snorig och lite valross-liknande i hostningarna men jag var i skolan igår. Det är lite konstigt, sitta och lyssna på en lärare igen och anteckna. Men väldigt kul.

Vi ska ha nollningsfinal och bankett idag, och när det är bankett så ska man vara tjusigt klädd, så mycket har jag förstått. Och det är naturligtvis inte helt problemfritt. Jag är väldigt väldigt sällan klädd på det viset, allra minst i klänning, och fram till i torsdags trodde jag att jag skulle få ha trasiga Converse på mig. Endast. Jag har ju inte ens nån klänning som passar sig. Så igår var jag och letade, och jag var mycket inställd på vad jag skulle ha för något. En svart, ENKEL, lagom fin klänning i min prisklass.

Då kommer nästa problem upp. Det säljs nämligen inga svarta, enkla, lagom fina klänningar i min prisklass i Göteborg. Nejdå, de envisas med att slänga på rosetter och glitter och pärlor och sån skit, eller göra dem så jag ser ut som en fylld oliv i dem, eller göra dragkedjan konstig och ful. Det vore trevligt om man bara kunde beställa en klänning, exakt som man vill ha den. "En utan skit, tack".

Jag var ju dessutom förkyld och jävlig och inte på humör att shoppa så jag gick in i en sista affär och tänkte att jag skiter i det här om jag inte hittar nånting nu, men det gjorde jag. Två perfekta klänningar på rea, så då kunde jag inte välja istället. Men skitsamma, nu har jag iallafall nånting att ta på mig ikväll. Hur det sen går för lantisen i de fina salongerna, det blir ett annat bekymmer.

Och det är nu dags att klä sig i nolltröjan och ta sig in till klassen i stan där vi ska kläs och målas som de vikingar vi är. Nu jävlar, språkare... Nu är det krig!

Och så var jag sjuk. Igen. Det spelar ingen roll hur full jag än proppar mig med C-vitamin och te, jag missade ändå vår allra första föreläsning och jag kan inte vara med i gyckelfinalen ikväll. Jag bara snorar och hostar slem. Toppen. Jävla toppen.

En sak är dock säkert. Jag tänker INTE vara sjuk på finalen på lördag. Na-ha. Not gonna happen. Så därför tvingar jag mig att vila nu. Och min Robbin har bakad goda kakor till mig. Han är bäst!