En strålande sol och Ferrytales
Det har varit två helt crazy dagar, som Charlottis skulle sagt.
Först hennes eget guld, efter ett lopp hon la upp precis så som hon hade tänkt och ledde hela vägen.
Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad.
Den här tjejen har visat oss förut vilken vilja hon har, hur stark hon är och sugen hon alltid är på att vinna.
Men det är stort att ta ett guld i sin OS-debut, det är jävligt stort.
Jag kände en skön lättnad efter det guldet också, OS har ju inte börjat sådär fantastiskt bra och en liten, liten känsla av att det kunde sluta i fiasko har ändå gnagt i mig. Men hur det än skulle gå efter det där loppet så har vi ändå ett guld, och jag tror Charlotte känner samma. Nu kan hon köra sådär avslappnat och utan stress som är den optimala känslan, men hon är ändå inte nöjd utan kommer ge järnet för att ta fler medaljer. Det kan faktiskt bli så att hon är ostoppbar nu efter det här guldet. Vilken tjej!
Och så Ferry då. Jag brukar ha en förmåga att vilja tippa medaljer som ingen tror på men inte ens jag förväntade mig stordåd av Björn Ferry. Åttondeplatsen i sprinten kändes typiskt Ferryisk, att det skulle bli bättre än så trodde man inte, och medaljer hade man inte ens vågat drömma om.
Och det är då det blir så överjävligt underbart när han faktiskt slår till och överraskar hela bunten med journalister, som bara pratat om Helena och Anna-Carin, och hela svenska folket. Håller huvudet kallt som ingen annan och lyckas faktiskt sätta det sista skottet. Nä, det trodde jag väl aldrig. Vilken kille!
Trots glädjen över dessa två guld kan jag ändå inte låta bli att känna mig en liten smula bitter för Marcus Hellners skull. Killen kör så han blöder ända in i mål och behöver få hjälp med att ta av sig skidorna, och så missar han pallen med 1,5 sekund. Så jävla orättvist. Han var förmodligen den som slet mest av alla i det loppet, han gick för guld och gav sig inte en tum. Hade han då fått med sig en medalj hade det ju iallafall känts som att det var värt det. Men vi kommer ändå aldrig glömma det där loppet. Vilken fighter!
Jag är trött efter en sen natt med damcurling, Sverige-Danmark. Som tur var fick vi med oss en seger därifrån. Jag tror dock jag måste sova lite middag sen. Men nu väntar Krafttag med Karin, sen laddar vi för superonsdag med Anja, skidfolket, curlinglaget och alla hockeysar. Det blir grymt!
Och i slutändan är det alltid värt det.
Först hennes eget guld, efter ett lopp hon la upp precis så som hon hade tänkt och ledde hela vägen.
Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad.
Den här tjejen har visat oss förut vilken vilja hon har, hur stark hon är och sugen hon alltid är på att vinna.
Men det är stort att ta ett guld i sin OS-debut, det är jävligt stort.
Jag kände en skön lättnad efter det guldet också, OS har ju inte börjat sådär fantastiskt bra och en liten, liten känsla av att det kunde sluta i fiasko har ändå gnagt i mig. Men hur det än skulle gå efter det där loppet så har vi ändå ett guld, och jag tror Charlotte känner samma. Nu kan hon köra sådär avslappnat och utan stress som är den optimala känslan, men hon är ändå inte nöjd utan kommer ge järnet för att ta fler medaljer. Det kan faktiskt bli så att hon är ostoppbar nu efter det här guldet. Vilken tjej!
Och så Ferry då. Jag brukar ha en förmåga att vilja tippa medaljer som ingen tror på men inte ens jag förväntade mig stordåd av Björn Ferry. Åttondeplatsen i sprinten kändes typiskt Ferryisk, att det skulle bli bättre än så trodde man inte, och medaljer hade man inte ens vågat drömma om.
Och det är då det blir så överjävligt underbart när han faktiskt slår till och överraskar hela bunten med journalister, som bara pratat om Helena och Anna-Carin, och hela svenska folket. Håller huvudet kallt som ingen annan och lyckas faktiskt sätta det sista skottet. Nä, det trodde jag väl aldrig. Vilken kille!
Trots glädjen över dessa två guld kan jag ändå inte låta bli att känna mig en liten smula bitter för Marcus Hellners skull. Killen kör så han blöder ända in i mål och behöver få hjälp med att ta av sig skidorna, och så missar han pallen med 1,5 sekund. Så jävla orättvist. Han var förmodligen den som slet mest av alla i det loppet, han gick för guld och gav sig inte en tum. Hade han då fått med sig en medalj hade det ju iallafall känts som att det var värt det. Men vi kommer ändå aldrig glömma det där loppet. Vilken fighter!
Jag är trött efter en sen natt med damcurling, Sverige-Danmark. Som tur var fick vi med oss en seger därifrån. Jag tror dock jag måste sova lite middag sen. Men nu väntar Krafttag med Karin, sen laddar vi för superonsdag med Anja, skidfolket, curlinglaget och alla hockeysar. Det blir grymt!
Och i slutändan är det alltid värt det.
Omvänd helg
Helena Jonsson på 12:e plats efter fullt skytte, Anna-Carin på 20:e och Anna-Maria Nilsson på 16:e(!) plats igår. Vincent Jay på förstaplats och Ole-Einar på 17:e idag. Och jag har lyssnat på Lady Gaga hela dagen. Upp är ner och ner är upp den här helgen.
Det är något skumt över sprintarna. ACO bommade bara en och borde i vilken normal världscupstävling som helst vara topp 5. Helena borde vid fullt skytte vara minst detsamma. Ändå blir det såhär. Kan så många tjejer verkligen varit så mycket snabbare helt utan anledning? Framförallt Kuzmina som vi inte har sett röken av under vinterns tävlingar? Jag gör som alla andra svenskar och skyller på skidorna, men det känns inte helt rätt. Sverige har ett av världens bästa vallateam och vi har i många, många tävlingar delvis haft dem att tacka för så fina placeringar. Så varför skulle det gå åt skogen så kopiöst nu, när det är som viktigast att det inte gör det?
Jag pratade med pappa och han funderade över om det kunde vara formen som inte var på topp, något jag inte ens velat reflektera över. Det finns som inte på kartan att de inte skulle vara på sin högstanivå nu när det är OS och det verkligen GÄLLER, jag litar för mycket på Wolfgang och på de världscupsresultat vi kan blicka tillbaka på. Det går inte ihop, allting pekar på att de ska ha toppat formen lagom till de här två veckorna.
Jag antar att man inte kan fundera över det som varit utan avvakta och se fram emot jaktstarten på tisdag. Tills dess tar vi nya tag med Kalla och gänget imorgon i fristilen. Det blir spännande utav bara tusan att se var de står någonstans! Förhoppningsvis är både vädret, föret och skidorna bättre klockan tio på morgonen i Whistler.
Det är något skumt över sprintarna. ACO bommade bara en och borde i vilken normal världscupstävling som helst vara topp 5. Helena borde vid fullt skytte vara minst detsamma. Ändå blir det såhär. Kan så många tjejer verkligen varit så mycket snabbare helt utan anledning? Framförallt Kuzmina som vi inte har sett röken av under vinterns tävlingar? Jag gör som alla andra svenskar och skyller på skidorna, men det känns inte helt rätt. Sverige har ett av världens bästa vallateam och vi har i många, många tävlingar delvis haft dem att tacka för så fina placeringar. Så varför skulle det gå åt skogen så kopiöst nu, när det är som viktigast att det inte gör det?
Jag pratade med pappa och han funderade över om det kunde vara formen som inte var på topp, något jag inte ens velat reflektera över. Det finns som inte på kartan att de inte skulle vara på sin högstanivå nu när det är OS och det verkligen GÄLLER, jag litar för mycket på Wolfgang och på de världscupsresultat vi kan blicka tillbaka på. Det går inte ihop, allting pekar på att de ska ha toppat formen lagom till de här två veckorna.
Jag antar att man inte kan fundera över det som varit utan avvakta och se fram emot jaktstarten på tisdag. Tills dess tar vi nya tag med Kalla och gänget imorgon i fristilen. Det blir spännande utav bara tusan att se var de står någonstans! Förhoppningsvis är både vädret, föret och skidorna bättre klockan tio på morgonen i Whistler.
De 21:a Vinterspelen
Härmed inviger jag min OS-blogg.
Jag har sett The Great One tända facklan, Foppa bära in den svenska fanan, nu känns det i hela kroppen att det är något stort på gång, något jag har längtat efter i fyra år.
Jag såg nyss gamla klipp från Turin, de medaljer vi tåg då, och blir helt tårögd. Man minns ju liksom hur det var att sitta där och hojta och bli alldeles tyst av nervositet och sen kom glädjetjuten. Det är bland det största jag har varit med om, när vi tog två skidguld på samma dag eller Anja och ACO fick sina efterlängtade OS-guld eller curlingtjejerna visade var skåpet ska stå eller det allra finaste: När Tre kronor vann över Finland. Så känslosamt och viktigt är sport för mig, i synnerhet vintersport.
På medaljsidan lär det här tyvärr inte nå upp till 2006 års standard då vi fick fjorton, men jag tror ändå vi kan skrapa ihop tio medaljer. Jag tror att Helena tar två guld och att det blir Sverige-Canada i en ultimat hockeyfinal och att Canada sen inte pallar för hemmatrycket. Charlotte Kalla lever upp till förväntningarna och vi försvarar vårt curlingguld.
Så optimistisk och förväntansfull är jag! För nu är de två fantastiska veckorna äntligen här.
Så nu jävlar. Nu blir det åka av.
Jag har sett The Great One tända facklan, Foppa bära in den svenska fanan, nu känns det i hela kroppen att det är något stort på gång, något jag har längtat efter i fyra år.
Jag såg nyss gamla klipp från Turin, de medaljer vi tåg då, och blir helt tårögd. Man minns ju liksom hur det var att sitta där och hojta och bli alldeles tyst av nervositet och sen kom glädjetjuten. Det är bland det största jag har varit med om, när vi tog två skidguld på samma dag eller Anja och ACO fick sina efterlängtade OS-guld eller curlingtjejerna visade var skåpet ska stå eller det allra finaste: När Tre kronor vann över Finland. Så känslosamt och viktigt är sport för mig, i synnerhet vintersport.
På medaljsidan lär det här tyvärr inte nå upp till 2006 års standard då vi fick fjorton, men jag tror ändå vi kan skrapa ihop tio medaljer. Jag tror att Helena tar två guld och att det blir Sverige-Canada i en ultimat hockeyfinal och att Canada sen inte pallar för hemmatrycket. Charlotte Kalla lever upp till förväntningarna och vi försvarar vårt curlingguld.
Så optimistisk och förväntansfull är jag! För nu är de två fantastiska veckorna äntligen här.
Så nu jävlar. Nu blir det åka av.
