Innan mörkret faller

Det var oerhört roligt att höra honom prata så länge. Lasse är väldigt fåordig på konserter, han fäller bara någon kort kommentar efter att ha vunnit en ny Grammis och han gör nästan aldrig intervjuer. Klart att hans låtar talar sitt tydliga språk, men de säger ändå väldigt lite om vem han verkligen är och vad som finns i hans huvud.

Han höll sig inte till något speciellt ämne utan pratade om allt möjligt; uppväxten i Linköping, anekdoter från turnéer, prestationsångest och vemodet som genomsyrar det mesta när det gäller honom. Han har humor dock, det märks. Jag tror att han är en väldigt rolig person när man lär känna honom.

Och han väljer så vackra ord och formuleringar, jag som lyssnar så mycket på hans musik känner så väl igen mig när han pratar, för vissa saker skulle lätt kunna vara tagna direkt ur en Lasse-låt. "Jag bär på melankolin som en fuktig gympapåse över axeln" tyckte jag var årets citat.

Kanske för att det beskrev mig väldigt bra. Men jag skulle nog ha lagt till pretentionen.  Jag har ju förut pratat om min ovilja till lättsamma blogginlägg och att jag vill ha en djupare mening med allt. Skriver väldigt pretentiöst ibland. Tar ofta livet och mig själv på stort allvar. Vänder mig till vemodet.

Läs mer om det i mitt nästa inlägg.