Innan mörkret faller

Min föredetta arbetsgivare gjorde en ganska klockren analys av mig när jag skulle sluta på deras företag.
"Du behöver ingen, du kan sitta där själv med dina tankar. Du är självständig." Hon sa det nog mest som något negativt, eftersom hon inte tyckte att jag gav andra en chans att lära känna mig. Att jag var tvungen att "bjuda till mer själv".
Negativt eller inte, jag tror hon hade väldigt rätt i det. Jag behöver inte allt det sociala. Jag kan stanna inne i mig själv och vara rätt nöjd med det.
 
Eller visst, alla behöver ett visst socialt liv. Men jag behöver det nog inte lika mycket som andra. Jag är en enstöring, och det är därför jag inte kan bo tillsammans med någon längre. Det har brustit för mig nu.

Det är därför jag nog kan uppfattas som väldigt tråkig och osocial bland främmande människor.
Det är därför jag sällan gör ett gott första intryck, men är en trevlig och pratsam person när man väl lärt känna mig lite.

För jag gillar inte småprat där man talar med tomma, betydelselösa ord och inte får någonting sagt överhuvudtaget. Då kan man lika gärna vara tyst, för tystnad älskar jag. Jag älskar människor som man kan vara med och inte behöva säga någonting alls en stund, där tystnaden inte alls är pinsam utan bara konstaterande. Tyvärr känner jag få sådana människor. De flesta säger ju gärna: "Oj, nu blev det tyst" eller "Vad ska man prata om nu då?" eller nåt i den stilen. Eller börjar snacka om nåt värdelöst som hur dåligt vädret är eller vad de åt till middag igår, bara för att ha nånting att säga.

Men måste man säga nåt jämt? Jag öppnar faktiskt bara munnen när jag känner att jag har nåt att komma med, eller i situationer där jag försöker dölja hur krångligt inåtvänd jag är och tvingar mig till småprat för att verka trevlig och inte skapa en olustig situation. För det är ju faktiskt så att samhället förutsätter och kräver att folk är sociala, annars kommer man ingenvart. De som håller sig för sig själva och de blyga blir liksom inget värda.

Inför de jag känner kan jag hålla låda. Men blir jag nervös så får jag inte fram någonting alls.
Ibland kan det komma ut saker som inte alls låter som jag egentligen menade, och det är väl kanske det jag är rädd för, det är därför jag inte vågar prata så mycket. Man vill ju gärna framstå som smart och rolig, så därför kanske jag tänker efter lite för mycket och sen är det försent. Då blir det att man håller käft istället.

Varför ska man bjuda till när man inte känner att man behöver det? Jag kanske låter egocentrisk nu, och det vill jag verkligen inte vara. Jag bryr mig om andra, jag älskar de som står mig nära och känner verkligen att jag behöver dem.
Men jag vill kunna välja ensamheten och bli accepterad ändå. För jag är rätt trevlig.
När man väl lär känna mig.