Jag har saknat det, föraktat det, och saknat det igen
Det är några tankar som oundvikligt dyker upp i hjärnan efter nästan två veckor hemma igen.
Till att börja med vet alla här att jag har flyttat hem. Och då menar jag inte dem som jag har berättat för och som därmed logiskt sett borde veta, utan alla andra som man stöter på och säger hej till. För så är det i Kungsör, men jag kan inte riktigt vänja mig. Jag är bara förvånad att tidningen inte slagit upp det som förstasidesstoff. Nu tycker ni jantemänniskor säkert att jag har otillåtet höga tankar om mig själv men jag kan inte låta bli att undra om jag verkligen är en så känd slash viktig person att kungsörarna tar sig tid att känna till både det ena och det andra om mig nästan innan jag gör det själv? Att det snarare är familjen Ageborg som är rubrikskapare är min teori, och jag halkar bara med i den svängen. Jag är faktiskt den o-kändaste av oss. Alla vet vilka de andra är och jag är snarare "Anders dotter" eller "Linus syster". Nädå. Jag är inte bitter. Faktiskt. Jag känner mig som den luggslitna mystikern vilket passar mig utmärkt.
Det är hursomhelst skönt att vara hemma och jag känner mig rätt tillfreds, än så länge. Jag vikarierar på Central och pratar med gamla lärare, jag går och plockar hemma, lagar mat och skjutsar runt på mina syskon, mina kärlekar. Jag känner inte samma panik nu som tidigare, och även fast jag fortfarande har svårt att varva ner så börjar jag lämna mycket av det som varit bakom mig. Mycket kommer förstås också hänga kvar ett tag framöver, men jag kommer orka ta itu med det. En vacker dag blir ingenting som förr.
Jag har seglat med ett sjunkande skepp, och tro mig, jag har velat stävja vinden.
Och det är kyligt här inatt, när Kungsör kysser mig på kinden.
Till att börja med vet alla här att jag har flyttat hem. Och då menar jag inte dem som jag har berättat för och som därmed logiskt sett borde veta, utan alla andra som man stöter på och säger hej till. För så är det i Kungsör, men jag kan inte riktigt vänja mig. Jag är bara förvånad att tidningen inte slagit upp det som förstasidesstoff. Nu tycker ni jantemänniskor säkert att jag har otillåtet höga tankar om mig själv men jag kan inte låta bli att undra om jag verkligen är en så känd slash viktig person att kungsörarna tar sig tid att känna till både det ena och det andra om mig nästan innan jag gör det själv? Att det snarare är familjen Ageborg som är rubrikskapare är min teori, och jag halkar bara med i den svängen. Jag är faktiskt den o-kändaste av oss. Alla vet vilka de andra är och jag är snarare "Anders dotter" eller "Linus syster". Nädå. Jag är inte bitter. Faktiskt. Jag känner mig som den luggslitna mystikern vilket passar mig utmärkt.
Det är hursomhelst skönt att vara hemma och jag känner mig rätt tillfreds, än så länge. Jag vikarierar på Central och pratar med gamla lärare, jag går och plockar hemma, lagar mat och skjutsar runt på mina syskon, mina kärlekar. Jag känner inte samma panik nu som tidigare, och även fast jag fortfarande har svårt att varva ner så börjar jag lämna mycket av det som varit bakom mig. Mycket kommer förstås också hänga kvar ett tag framöver, men jag kommer orka ta itu med det. En vacker dag blir ingenting som förr.
Jag har seglat med ett sjunkande skepp, och tro mig, jag har velat stävja vinden.
Och det är kyligt här inatt, när Kungsör kysser mig på kinden.
Kommentarer
Trackback
