Innan mörkret faller

Jag hade hoppats att jag skulle kunna skriva HAHA idag eftersom Washington vann inatt men tyvärr gjorde Vancouver det också så det blev inget med det. Dock kan man ju tycka att det är beklämmande hur små Canucks skulle vara utan Roberto Loungo. Det blir mer tydligt för varje match. 
Precis som att det till stor del är ryssarna som formar mitt lag just nu.

På tal om duktiga ryssar så hann jag bara se sista perioden igår men det kändes hyfsat stabilt trots förlusten. 0-0 med fyra minuter kvar i tredje känns ändå som en klart godkänd insats för vårt B-lag mot the red machine (som alltid är lika outstanding). Det är bara mänskligt att inte orka hålla hela vägen.

I kväll drar jag till storebror i Norge så ni lär inte höra av mig förrän tidigast på söndag.
Jag har aldrig varit där så det ska bli riktigt schysst. Vill gärna se Oslo som tydligen ska vara en försvenskad stad utan dess like, känns lite halvtrist även fast jag inte vet om jag egentligen gillar norrmän och det som är norskt. Har så jäkla svårt att ta så glada människor på allvar. Danskan å sin sida känns mer dyster och intressant, passar mig bättre.

För övrigt känns det just nu som att jag har stängt av det mesta och bara är inställd på att få komma hem.
Och på att få komma nån annanstans.