En norgehistoria
Har överlevt två prövningar i helgen. Dels spanskalektionen med 7x slash 7z och besöket i Norge. Nöjd med båda insatserna. Jag är helt klart en grym vikarie och improvisatör.
Hade för det första inte tänkt på att vi skulle igenom en tull vid riksgränsen (hade tydligen inte tänkt alls inför den här resan), så jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt och blev jättenervös när en knarkhund sprang omkring och en läskig norrman frågade var jag kom ifrån och vart jag skulle. Jag släpptes iallafall in i landet. Hann faktiskt börja tvivla.
Efter det gick allting väldigt bra. Den förlorade storebrodern och hans söta flickvän Catherine hade lagat en perfekt linsgryta och jag hade väldigt trevligt och saknade inte alls Idol - trots att min Lars åkte ut. Men inte gråta över det nu - han har hela tiden varit för bra för den där farsen.
Istället skrattade jag åt Norges namn på alkoläsk (rusbrus :D) och tyckte att det kändes rätt exotiskt att vara i Fredrikstad trots att det är, ja, ungefär precis som här.
Oslo var också helt okej, jag och Erik gick omkring i regnet och tittade på sevärdheterna och lite i affärer och åt veggietapas till lunch och drack öl och diskuterade livets vändningar i en stadsdel som heter Grönland. Erik pratade om att skaffa barn och han verkar överhuvudtaget ha uppnått så mycket trots att han inte fyllt 30 än. Jag beundrar honom och undrar om jag själv någonsin ska bli så vuxen.
Igår besökte vi stjärnformade Gamlebyen som man åker färja över till (bara drygt hundra meter, men ändå) och som förr fungerade som ett skydd mot svenskarna (påminde mig om Osgiliath som ska skydda Minas Tirith, ni som kan er Lord of the Rings vet vad jag menar. Vi är som orcher för norrmännen...?)
Och sen kom jag tillbaka till Göteborg igen.
Tack Kärve och Andreas för att jag har fått bo hos er. Det har varit väldigt roligt.
Det känns som allt kan börja nu.
Jag ger mig.
