Innan mörkret faller

I ett novemberkyligt Onsala lyckades jag, syrran och pappa ändå hålla värmen så nu kan jag sitta i Angered och känna att helgen gett mig lite nya krafter. Underbart att se dem igen men pappa är sliten och jag är orolig för honom. Ska bli Storasyster Duktig igen när jag kommer hem och pyssla om dem allihop. De har trots allt hjälpt mig med flytt i en, två, fem dagar och jag är skyldig dem rätt mycket.
Ni vet vad ni betyder.

Och bara lukten gör mig svag... Det är läskigt hur jag nästan får nån slags abstinens och inte kan sova. Jag blir riktigt rädd (som vanligt, L?) Det känns overkligt. 

Dessutom har jag börjat utveckla ett Kent-beroende (i ett iskallt Ikea-land), jag är hjälplöst fast igen. Älskar den ständigt underliggande melankolin, precis som med Lasse. Ger man dem en ärlig chans så blir man snabbt överväldigad (positivt) av oerhört starka texter. Vi sportmänniskor gör vanligtvis vågen men det känns inte tillräckligt djupt för det här bandet. Falla ner på knä, hissa vita flaggan och kapitulera? Kan man uttrycka sig så? Åtminstone känns vitt som deras färg.

Ni borde hursomhelst pröva. Det känns så mycket bättre.

Jocke och jag. 400 slag pretention.