Innan mörkret faller

Jag tvingade Robbin att se Eurovision Song Contest igår. Han tyckte att det var tråkigt och svensson, och visst, man känner sig som en rad i Svennebanan, men jag tycker ändå det är lite kul att se vad alla länder har att komma med. Det är kul att sitta och klaga på danser och skratta åt kläder, undra vad länderna egentligen röstade UT, och bidragen igår var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Tjejen från Portugal hade en låt man blev glad av, annars sög det faktiskt. Speciellt norrmannen som vann, tydligen med störst marginal nånsin. Vad är det för fel på folk? HAN VAR INTE BRA!

Överhuvudtaget, ska man skratta eller gråta åt det här spektaklet? Det är ju nästan exakt samma visa år ut och år in, bokstavligt talat. Och programledarna var som vanligt äckligt hurtiga och dåliga på engelska, och det ligger en påklistrad merry-stämning över alltihop. Det känns aldrig särskilt äkta, fasaden är alltid det viktigaste för de här människorna. Jag märkte ingen skillnad på Rysslands version av tävlingen och tidigare länders, ändå hade de lagt ner 240 miljoner på kalaset, mest i ESCs historia. Yeah, money well spent.

Jobb imorgon och det ser jag fram emot. Gäller att ta vara på den sista tiden nu innan jag slutar, för som jag kommer sakna alla fantastiskt härliga elever! Den här våren har varit jättetrevlig, verkligen. Ändå längtar jag som sagt till hösten och till framtiden med dig!

Robbin <3