Vi är lördagens änglar och söndagens knott
Det var helt obeskrivligt underbart i lördags kväll.
Sandra grät, Lina grät, Miss Li grät, Lasse grät nästan... Känslorna vällde över för alla, skulle jag vilja säga. Alla 10.000 som hade tagit sig till Stångebro i Linköping för att frälsas av stadens kung. Det är nåt väldigt speciellt med att se honom på hemmaplan. Det var något väldigt speciellt med att se honom så rörd.
Han spelade Kom änglar, vilket han inte har gjort på hela turnén, och jag trodde verkligen jag skulle tjuta men jag tror inte det kom över mig vad som just hade hänt förrän när låten var slut och de började med "Du hade tid" istället. Då rann det över för mig med. Jeez, vilken kväll. Vilken publik. Vilken gud. Jag... jag saknar, precis som alla andra, Lasses förmåga att sätta vackra ord på verkligen allt, att beskriva allting så rätt. Ibland så sant att det gör ont. Sanningen är ju, som ni vet, inte alltid vacker.
Oerhört sorgligt att det var sista giget för sommaren.
Men vi lever på minnena, och musiken.
Tills det är dags för nästa rus.
Sorgligt att sommaren är över... Om några veckor kommer det nog kännas bättre, lättare att tänka tillbaka på. Nu är det ju bara tragiskt alltihop. Jag kan knappt kolla på bilder från sommaren, blir helt gråtmild.
Hoppas vi ses snart.
Kram.
