Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Nej, det här duger inte.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.
Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.
Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.
Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.
Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.
Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.
Det måste nog ändå vara något slags mål.
Kommentarer
Trackback
