Innan mörkret faller

Så var det dags att jobba lite för att ha gjort sig förtjänt av festivalbiljetten. Både jag och Robbin fick jobb som stagehands, på samma scen och samma dag (fredag) från början, men sen ändrades det av någon anledning och det slutade med att vi fick olika scener men på samma dag iallafall. Men det var ändå kul att träffa folk och lära sig lite om hur man jobbar på en scen. Framförallt var det riktigt coolt att få vara backstage och uppe på scenen och fixa. Vårt jobb var främst att bära instrument m.m fram och tillbaka, både när artisterna anlände och mellan gigen. Trodde det skulle bli skitstressigt men det var faktiskt ganska mycket dötid. Framåt midnatt verkade tiden snigla sig fram, man bläddrade i samma Aftonbladet och Metro som man läst hela dagen, försökte hitta ett ogjort korsord, åt en till ostmacka eller stod och tittade lite på spelningen (från sidan av scenen). Allt för att hålla sig vaken. Dessutom försökte man desperat ignorera det faktum att Lasse spelade på en annan scen långt bort, och att jag själv satt och lyssnade på ett enda utdraget skrik. På min scen spelade nämligen tyvärr ingalunda några band som jag lyssnar på. Dagen inleddes i och för sig med proggiga Perssons Pack som är riktigt coola (det häftigaste var dock att Lasse stod på andra sidan om scenen och kollade), men resten av dagen var bara dödsmetall, med undantag för The Stranglers. Seriöst, det är inte musik. Bara bas som får marken att skaka och onödigt farliga moshpits. Inte ens Opeth, som tydligen är ett av Sveriges bästa metal-band, eller Satyricon, som hade jävligt stor publik, föll mig i smaken. Det lät bara som en enda lång låt. "Musik" att få huvudet insparkat till.

Förutom det så var det ändå fräckt att jobba som stagehand, och det var nog tur att det inte var några band man älskade, så man kunde vara normal hela tiden. De första banden på dagen var inte så värst kända, så artisterna hade inte hunnit bli divor än utan fixade ofta med sina egna grejor och var trevliga även mot oss vanliga dödliga. Jag pratade med en kille i Bring Me The Horizon och mitt engelska hjärta fladdrade. Deras uttal är beyond underbart!

Vid tre var vi iallafall klara, och trötta men nöjda åkte vi tillbaka till stugan. Vi hade ju ändå den bästa dagen kvar.