Winnerbäck i Örebro
Det var som vanligt underbart.
Det regnade när vi köade, som vanligt, men vi fick stå längst fram, som vanligt, och insupa allt det ljuvliga som bara kan uppstå när Lars Winnerbäck står mitt framför en och spelar.
Han har ett nytt band, bara snygg-Johan från Hovet är kvar, och jag gillar dem verkligen. Det är riktigt schysst med fioler och kontrabas.
Markus Krunegård var förband, han är... Ja, precis. Han är.
Obeskrivlig.
Jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och re-publicera den text som var det sista jag skrev på Lunarstorm, det var ungefär ett år sen jag la ner den sidan och riktade in mig på att skaffa ett liv.
Det handlar om när vi såg Lasse i Göteborg i oktober.
"Vet du vad lycka är så säg det nu. Vet du vad priset är för den?"
Jag vet. Iallafall en definition av lycka. Och det är väntan. Inte vilken väntan som helst, utan väntan i säg, 9 eller 12 timmar, på asfalt som förvandlar rumpan till en pannkaka som blivit stekt för länge och nu smakar sten, med för lite kläder för att hålla sig varm i göteborgska vindar och hällande regn, utan att äta något ordentligt på hela dagen, ihopträngd som en sardin mot staketet de sista timmarna, nervös för att de skyhöga förväntningarna någon har som har väntat på något så länge inte ska infrias på grund av att äckliga fjortisar och idiotkillar som väntat högst en halvtimme tränger sig tusen meter före och inte låter mig och de andra goda stå på de platser vi är berättigade till, nämligen mitt framför Gud och hans änglar. Men då, när rättvisa skipas och Farväl Jupiter drar igång så finns det inget man inte skulle gjort för att få stå där, just då, just sådär. Med den man älskar, med musiken som betyder allra mest.
Jag tappade en av mina LW-tröjor, men vad gör det när man har fått hälsa på Gud flera gånger om, kramat strålande, vackra, underbara hovdamen Anna Stadling, och fått ett plektrum från scenen. Jag köper en ny tröja. Och fuck alla negativa människor som kallar sig musikrecensenter. Ni fattar ingenting. Precis som jag och Lasse. Skillnaden är att vi fattar vad som är värt att fatta. Vi fattar vad lycka är, tillexempel.
"Från vägarnas lyktor och städernas ljus, från skogarnas väsande, viskande sus. Från åkrarnas jord och från strändernas brus, kom hem nu."
Det är såna rader som är värda varje dag man lägger ner på den där asfalten och blir stirrad på som en apa i bur. För vi som sitter där tillsammans och sjunger hans sånger och delar chips och Lasse-erfarenheter och kakor och värme och försöker trycka ihop oss under paraplyet är en del av Lars Winnerbäcks armé som älskar allt han gör. Det är lycka.
Det regnade när vi köade, som vanligt, men vi fick stå längst fram, som vanligt, och insupa allt det ljuvliga som bara kan uppstå när Lars Winnerbäck står mitt framför en och spelar.
Han har ett nytt band, bara snygg-Johan från Hovet är kvar, och jag gillar dem verkligen. Det är riktigt schysst med fioler och kontrabas.
Markus Krunegård var förband, han är... Ja, precis. Han är.
Obeskrivlig.
Jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och re-publicera den text som var det sista jag skrev på Lunarstorm, det var ungefär ett år sen jag la ner den sidan och riktade in mig på att skaffa ett liv.
Det handlar om när vi såg Lasse i Göteborg i oktober.
"Vet du vad lycka är så säg det nu. Vet du vad priset är för den?"
Jag vet. Iallafall en definition av lycka. Och det är väntan. Inte vilken väntan som helst, utan väntan i säg, 9 eller 12 timmar, på asfalt som förvandlar rumpan till en pannkaka som blivit stekt för länge och nu smakar sten, med för lite kläder för att hålla sig varm i göteborgska vindar och hällande regn, utan att äta något ordentligt på hela dagen, ihopträngd som en sardin mot staketet de sista timmarna, nervös för att de skyhöga förväntningarna någon har som har väntat på något så länge inte ska infrias på grund av att äckliga fjortisar och idiotkillar som väntat högst en halvtimme tränger sig tusen meter före och inte låter mig och de andra goda stå på de platser vi är berättigade till, nämligen mitt framför Gud och hans änglar. Men då, när rättvisa skipas och Farväl Jupiter drar igång så finns det inget man inte skulle gjort för att få stå där, just då, just sådär. Med den man älskar, med musiken som betyder allra mest.
Jag tappade en av mina LW-tröjor, men vad gör det när man har fått hälsa på Gud flera gånger om, kramat strålande, vackra, underbara hovdamen Anna Stadling, och fått ett plektrum från scenen. Jag köper en ny tröja. Och fuck alla negativa människor som kallar sig musikrecensenter. Ni fattar ingenting. Precis som jag och Lasse. Skillnaden är att vi fattar vad som är värt att fatta. Vi fattar vad lycka är, tillexempel.
"Från vägarnas lyktor och städernas ljus, från skogarnas väsande, viskande sus. Från åkrarnas jord och från strändernas brus, kom hem nu."
Det är såna rader som är värda varje dag man lägger ner på den där asfalten och blir stirrad på som en apa i bur. För vi som sitter där tillsammans och sjunger hans sånger och delar chips och Lasse-erfarenheter och kakor och värme och försöker trycka ihop oss under paraplyet är en del av Lars Winnerbäcks armé som älskar allt han gör. Det är lycka.
Kommentarer
Trackback
