Senaste filmerna
Jag kom just på att jag hade tänkt att recensera filmerna som jag sett, men det har inte riktigt blivit så. Nu har jag gått ur LoveFilm, men jag ska ta chansen och skriva lite om de sista filmerna jag fick.
Broarna i Madison County
Det var min kärleksfilmssvaga pappa som rekommenderade den här, och om jag ska se sånt gulligull så ska det vara riktigt speciellt, eftersom dessa filmer har en tendens att vara likadana år ut och år in. Men Broarna är en såndär film som man ska ha sett, och jag ska inte säga att jag blev besviken, även fast den var lite annorlunda än jag trodde. Det är konstigt hur en film om hur en medelålders kvinna träffar en medelålders man som hon har ett fyradagars förhållande med när hennes make är borta kan bli ganska intressant och speciell. Men det är klart - Meryl Streep och Clintan går aldrig av för hackor. Det är faktiskt de som lyfter en ganska trist historia och gör den riktigt sevärd. Men jag vet inte, jag har lite underlig filmsmak. Andra, som liksom jag är av äckelkomedi-actionrulle-Jackass-generationen tycker nog bara att den är långtråkig. Jag själv vill ju gå emot det här kommersiella slöseriet och slå ett slag för djupa Oscar-filmer.
De ger så mycket mer än American Pie och Bourne Identity.
Gudfadern I
Jag har fått min beskärda del av maffiafilmer vilka liksom kärleksfilmerna alltid tycks köra i samma spår.
Gudfadern är undantaget.
Det går lite långsamt i början, och man hinner bli ganska irriterad på alla italienare överallt, men det är omöjligt att inte uppfyllas av det häftiga soundtracket, och när man väl blivit insatt i historien så blir det riktigt spännande, och fast jag är pacifist hör jag mig själv mumla: Men vafan, skjut honom då!
Kanske för att det är det som är tjusningen i maffiafilmer: Skjuta eller skjutas. Och naturligtvis nån som kan konsten att verkligen leverera den obligatoriska repliken: What's the matter with you?
Marlon Brando besitter den talangen, kan jag meddela. Jag är ledsen De Niro, Nicholson och Pacino, trots att ni alla är duktiga bossar så har Marlon Brando, god rest his soul, en pondus som är en klass för sig.
Ännu ett exempel på en skådespelare som lyfter en hel film.
Se den. Om inte annat för att det är en riktigt klassisk ska-ha-sett-film.
Broarna i Madison County
Det var min kärleksfilmssvaga pappa som rekommenderade den här, och om jag ska se sånt gulligull så ska det vara riktigt speciellt, eftersom dessa filmer har en tendens att vara likadana år ut och år in. Men Broarna är en såndär film som man ska ha sett, och jag ska inte säga att jag blev besviken, även fast den var lite annorlunda än jag trodde. Det är konstigt hur en film om hur en medelålders kvinna träffar en medelålders man som hon har ett fyradagars förhållande med när hennes make är borta kan bli ganska intressant och speciell. Men det är klart - Meryl Streep och Clintan går aldrig av för hackor. Det är faktiskt de som lyfter en ganska trist historia och gör den riktigt sevärd. Men jag vet inte, jag har lite underlig filmsmak. Andra, som liksom jag är av äckelkomedi-actionrulle-Jackass-generationen tycker nog bara att den är långtråkig. Jag själv vill ju gå emot det här kommersiella slöseriet och slå ett slag för djupa Oscar-filmer.
De ger så mycket mer än American Pie och Bourne Identity.
Gudfadern I
Jag har fått min beskärda del av maffiafilmer vilka liksom kärleksfilmerna alltid tycks köra i samma spår.
Gudfadern är undantaget.
Det går lite långsamt i början, och man hinner bli ganska irriterad på alla italienare överallt, men det är omöjligt att inte uppfyllas av det häftiga soundtracket, och när man väl blivit insatt i historien så blir det riktigt spännande, och fast jag är pacifist hör jag mig själv mumla: Men vafan, skjut honom då!
Kanske för att det är det som är tjusningen i maffiafilmer: Skjuta eller skjutas. Och naturligtvis nån som kan konsten att verkligen leverera den obligatoriska repliken: What's the matter with you?
Marlon Brando besitter den talangen, kan jag meddela. Jag är ledsen De Niro, Nicholson och Pacino, trots att ni alla är duktiga bossar så har Marlon Brando, god rest his soul, en pondus som är en klass för sig.
Ännu ett exempel på en skådespelare som lyfter en hel film.
Se den. Om inte annat för att det är en riktigt klassisk ska-ha-sett-film.
Kommentarer
Trackback
