Innan mörkret faller

Det började i lördags, med herrarnas dubbelfinal i tennis. Semin hade varit bland de häftigaste matcher jag sett, och jag trodde verkligen vi skulle ha en bra chans till guldet. Killarna såg så taggade ut.
Men själklart är det jättetufft att spela final dagen efter en 5-timmarsmatch. Så det blev silver, lite surt, men vi är nöjda ändå.

Höjdhoppskvalet så. Linus, Linus, Linus. Vad sysslade du med egentligen? Men det var inte bara ditt fel. I höjdhopp måste man ha marginalerna på sin sida och det hade du inte i söndags. Det är bara jävligt synd. Du har varit med ett bra tag nu och har lämnat rookie-stadiet. Du ska ha utvecklats till den svenske höjdhoppare som ska ta över efter Holm. Shame.

Och idag då. Det värsta av allt.
Jag såg i Sannas ögon hur hon var mer taggad än någonsin, och förmodligen var det det som var problemet. Övertändning. Hon ville för mycket. Och då bara rasar det.
Hon brukar aldrig riva häckar förut men nu stod för mycket på spel och det var över direkt. Det borde inte finnas att det händer.

Sen gick det inget bra för MussePusse heller. Han faller oftast på slutet. Sprang jättebra resten av loppet. Men kenyanerna är djävulska och han orkade inte stå emot utan föll placering efter placering.

Vad man kan säga om dessa idrottare, dessa förebilder, är att de inte kan göra annat än att bryta ihop och komma igen. Sån här är sportvärlden och oftast brukar vi bara kunna rycka på axlarna åt de andra som snubblar och faller, för så länge det inte händer svenskarna är det okej.
Men när det väl gör det blir vi plågsamt påminda om hur orättvist det kan vara. Hur den som är bäst inte alltid vinner, hur de ibland inte får de framgångar de förtjänar.

Men det kommer alltid en ny chans, även fast det inte känns så just idag. De är fortfarande våra hopp.