Innan mörkret faller

Det finns en tjej som är en av Sveriges största idrottare någonsin, som har dominerat sin idrott ända sen hon slog igenom för sju år sen, när hon fortfarande var en tonåring. Hon heter Carolina Klüft och vi har älskat henne under hela hennes fantastiska karriär.

Eller är det hennes medaljer vi har älskat?

Förra året meddelade Carolina att hon slutar med sjukampen för att satsa på specialgrenarna längdhopp och tresteg istället. Obegripligt, tyckte många. Men hon har snällt, gång på gång, trots att hon inte är skyldig oss det, förklarat varför.  

"Jag älskar sjukampen fortfarande. Det var därför jag slutade innan den stod mig upp i halsen. Jag orkade inte mer. Jag hade ingen energi kvar."
 
"Det handlar om att följa sin tro och vara den människa man vill vara. Jag var trött på sjukampen på flera plan. Både mentalt och fysiskt. Nu blev lockelsen att satsa på en individuell gren starkare än sjukampen."

"Jag bytte inte för att jag var trött på att vinna, utan för att jag vill vinna över mig själv."

Ursäkta uttrycket, men vad fan är det i de citaten som svenska folket inte fattar? Vad är det som är otydligt? Handlar det helt enkelt om att ni inte kan se människan bakom idrottaren?

I Metro förra veckan skrev den så kallade sportjournalisten Claes Runheim:
"Just nu tror jag inte att Carro går sin egen väg, utan Agne (Bergvall, tränaren)s väg. Framförallt går hon inte den vägen som är bäst. Att bli historisk med ett nytt OS-guld i sjukamp hade varit den rätta vägen."

Det här gör mig givetvis så grymt upprörd. Vem fan är han att bestämma vad som är bäst för Carolina? Och vad är det för spekulationer om att Agne Bergvall skulle ha påverkat henne att sluta? Det är helt befängt, taget ut luften. Jag blir så lack på folk som häver ur sig anklagelser helt utan substans.

Carolina tävlar inte för våran skull, för att vi ska bli glada när hon tar guld och slår rekord. Hon tävlar för att hon älskar det och vill nå nya mål, och när motivationen inte finns längre och all press och förväntan blivit för mycket är det bara naturligt att hon lägger av. Ingen klagar på er när ni vill vidare mot nya utmaningar, eller hur?

Jag törs slå vad om att inte en enda av er som muttrade när hon inte räckte till trestegsfinal skulle ha stått ut med det hon har gjort ens ett år. Carro har gjort det i sju, och vi kan inte ens föreställa oss hur tufft det har varit för henne. Och nu, när hon för en enda gångs skull säger nej, då sviker ni henne när ni borde stötta henne. När ni borde visa att ni gillar henne även utan medaljerna och uppskattar allt hon har gjort för svensk friidrott.
Inte vända henne ryggen för att hon gör det hon mår bra av.