Innan mörkret faller

Jag är gladare än jag varit på många söndagkvällar.
På senaste tiden har söndagkvällar varit lika med att simma på havets botten, ungefär. Man har liksom hållt sig någorlunda över ytan hela helgen men avslutar med att tvingas ta emot de stenar man skjutit ifrån sig och sjunka x antal meter och behöva kämpa rätt hårt för att ta sig uppåt igen.

Men idag är det inte så. Idag håller helgens event mig fortfarande flytande.

Det började väldigt trevligt i torsdags med att Emma kom hit och vi först umgicks med Kärve, sen åkte hit och åt massor med tacos och delade en flaska rött ekologiskt och snackade om allt möjligt, mycket som har hänt som vi inte hunnit reflektera över innan. Jag saknar verkligen Emma. Hon är bra att prata med. Jag har bestämt mig för att besöka henne ofta i framtiden.

Och fredagkvällen blev lika bra, med mys hemma, alla nio. Kom på mig själv med att glömma det som varit jobbigt nu ett tag och ersätta det med det jag kände för att alla var samlade i mitt vardagsrum. Jag kan inte ens komma ihåg senast vi umgicks precis allihop.

Höjdpunkten var förstås lördagen, med besök på stan och handla kläder och annat. Och sen chilla här hemma innan duschar och uppiffining och matlagning och sånt, innan vi gick ut och slog runt. Väldigt roligt var det, alla var med och vi dansade Markus ispimlingsdans och jag bara skrattade hela tiden.

Och idag har vi bara softat. Allting har varit över förväntan och jag är så glad att det blev av. Trist såklart att helgen är över, nu har jag inte kvar den att se fram emot. Men jag kommer kunna leva på den ett bra tag.

Tack ska ni ha.