NHL-premiär i Globen
För en tid sen fick jag veta att pappa skulle ta med mig på NHL-premiären mellan Ottawa och Pittsburgh och när jag började tänka på det på kvällarna efter det så kunde jag inte sova, så nu hoppas jag att jag äntligen ska få komma till ro. Är lite trött, om man så säger.
Vi åkte upp i lördags iallafall. Hann bli lite nervös eftersom det tog ca fyrtiofem minuter att byta glödlampa till ett av framljusen och tydligen så skulle Sahara Hotnights spela innan matchen, vilket senare visade sig vara Hardcore Superstar. Whatever. Jag skulle få se Sidney Crosby live, for crazy.
Jag fattade redan på uppvärmningen att Globen aldrig kunde framkalla den fest som det är på en riktig NHL-match i riktiga Amerika, trots en sorglig skallig stockholmares patetiska "Make some noise!!!" en gång i timmen ungefär. Det var precis som när vi såg Annika Sörenstam för allra sista gången på svensk mark och folk liksom på sin höjd applåderade lite när hon sänkte en bra putt. Fattar inte folk vilken stjärna de hade framför sig? Damgolfens största någonsin, förtjänar inte hon lite mer än en eller två försiktig klappar från sin hemmapublik det sista framträdandet? Likadant i Globen, det är inte varje dag vi sitter och tittar på en NHL-MATCH med killar som Crosby, Evgeni Malkin, Dany Heatley och framförallt Daniel Alfredsson som sätter Sverige på Canadas världskartor, och folk jublar sådär mellanmjölkslagom som bara svenskar kan. De hade iallafall vett att hylla Mats Sundin ordentligt när han kom in för att singla slant.
Det känns ändå bra att medelsvensken vet lite mer om sin hockey än medelamerikanen som verkar ta stadsjeepen till arenan endast för ölen och sångerna och festen. Jag skrev om det efter min resa till Washington så jag behöver inte upprepa alltihop nu. Hockeyn är viktigast men lite tryck på läktarna har in...te så många dött av.
Hursomhelst.
Matchen var en ganska typisk första-för-säsongen, lite avvaktande och snäll, liksom. Tydligen hade spelarna skyllt den låga nivån på den dåliga isen. I wouldn't know about that, men det kan säkert stämma.
Men trots att det var dålig fart och att Crosby inte visade upp sin bästa sida och att Pittsburgh vann när det var 20 sekunder kvar till straffläggning så var det förstås grymt att vara där. Och nu har jag bestämt mig, jag MÅSTE till Washington i vår igen. Allra helst under slutspelet, det hade ju varit fräscht att mysa omkring i ett majsolsvarmt DC och snacka med folk och dricka öl och sova i Brookland och leva på Subwaymackor och hockeysvett.
Sounds like a plan. Vem ska med?
Vi åkte upp i lördags iallafall. Hann bli lite nervös eftersom det tog ca fyrtiofem minuter att byta glödlampa till ett av framljusen och tydligen så skulle Sahara Hotnights spela innan matchen, vilket senare visade sig vara Hardcore Superstar. Whatever. Jag skulle få se Sidney Crosby live, for crazy.
Jag fattade redan på uppvärmningen att Globen aldrig kunde framkalla den fest som det är på en riktig NHL-match i riktiga Amerika, trots en sorglig skallig stockholmares patetiska "Make some noise!!!" en gång i timmen ungefär. Det var precis som när vi såg Annika Sörenstam för allra sista gången på svensk mark och folk liksom på sin höjd applåderade lite när hon sänkte en bra putt. Fattar inte folk vilken stjärna de hade framför sig? Damgolfens största någonsin, förtjänar inte hon lite mer än en eller två försiktig klappar från sin hemmapublik det sista framträdandet? Likadant i Globen, det är inte varje dag vi sitter och tittar på en NHL-MATCH med killar som Crosby, Evgeni Malkin, Dany Heatley och framförallt Daniel Alfredsson som sätter Sverige på Canadas världskartor, och folk jublar sådär mellanmjölkslagom som bara svenskar kan. De hade iallafall vett att hylla Mats Sundin ordentligt när han kom in för att singla slant.
Det känns ändå bra att medelsvensken vet lite mer om sin hockey än medelamerikanen som verkar ta stadsjeepen till arenan endast för ölen och sångerna och festen. Jag skrev om det efter min resa till Washington så jag behöver inte upprepa alltihop nu. Hockeyn är viktigast men lite tryck på läktarna har in...te så många dött av.
Hursomhelst.
Matchen var en ganska typisk första-för-säsongen, lite avvaktande och snäll, liksom. Tydligen hade spelarna skyllt den låga nivån på den dåliga isen. I wouldn't know about that, men det kan säkert stämma.
Men trots att det var dålig fart och att Crosby inte visade upp sin bästa sida och att Pittsburgh vann när det var 20 sekunder kvar till straffläggning så var det förstås grymt att vara där. Och nu har jag bestämt mig, jag MÅSTE till Washington i vår igen. Allra helst under slutspelet, det hade ju varit fräscht att mysa omkring i ett majsolsvarmt DC och snacka med folk och dricka öl och sova i Brookland och leva på Subwaymackor och hockeysvett.
Sounds like a plan. Vem ska med?
Kommentarer
Trackback
