Innan mörkret faller

Ni vet redan hur förvirrad jag kan vara.

Och för några inlägg sen skrev jag att jag inte kunde leva utan mina hörlurar för jag blev så irriterad på alla ljud omkring mig när jag inte har dom. Det är verkligen sant, jag känner mig mycket lugnare och mer tillfreds när jag bara hör musiken och ingenting annat. Men idag hände nåt som fick mig att fundera på om jag kanske ska ta ur dem då och då.

Jag hade tränat och handlat och var på väg via Centralen till spårvagnen, och såg att 11:an precis rullade in, så jag tog förstås sats och sprang för att hinna dit. Jag hann, och hade precis satt mig och börjat pusta ut när jag ser att en kvinna bankar på dörren för att komma in. Det gör folk jämt, så jag tänkte inte mer på det, men när dörren öppnades så tittade hon på mig och flämtade fram: Var det du som sprang? och höll fram min plånbok och alla mina miljoner kort. Då har hon sett att jag tappat plånboken, tagit upp den och sprungit efter mig mot en spårvagn hon inte ens ska åka med själv, eftersom att jag haft Shout out louds på högsta volym i öronen och inte hört att hon har ropat. Jag blev alldeles paff och kunde knappt säga tack, men när jag funderade på det efteråt ångrade jag att jag inte hade kastat mig över henne och gett henne en jättekram. För det var verkligen hur snällt som helst. Hon kunde bara ha tagit den, liksom. Hon sa till och med att hon hoppades att allt var med, och det verkade det vara, även pengarna. Vilken ängel.

När man undrar vad som händer med världen så är det skönt att få veta att det fortfarande finns bra människor kvar.