Innan mörkret faller

Har landat lite nu, efter allt som varit, och börjar ladda inför resan över Atlanten på lördag. Kan knappt fatta att jag ska se Nicklas och gänget live på söndag... Vi ska krossa Boston. KROSSA!

Skapligt imponerad av svenska idrottares framgångar under helgen. Stefans guld
(jävlar vilken tävlingsmänniska), Wissmans silver, Anjas historiska världscupsseger. Och Anders Södergren vann naturligtvis femmilen, det enda året jag inte tittat utan var ute och lantisade mig och grillade korv med fint besök från Norge. Annars brukar han jämt komma typ på 19:e plats. Ironi.

Jag hissar medaljer, och måste samtidigt dissa skador. För alltid, alltid kommer de oväntat och alltid, alltid vid fel tillfälle. "Nej Jonas, du har fel!" skrek jag åt TV:n när de annonserade att Susannas lår brustit och hon strök sig från tävlingen. Guldet som var vikt åt henne, som det stod FALUN på, gick istället till dumma LoLo Jones. Det gick väl för bra helt enkelt. Nån gång måste tåget spåra ur. Eller iallafall stanna vid en station ett tag.

Sen är Foppa skadad igen, den här gången är det ljumskarna. Igen. Vad ska man egentligen säga? Det är väldigt tråkigt för honom. Men han är en av de personer i världen jag beundrar mest, för att han aldrig ger upp. "Lägg av nån gång" säger alla sportkrönikörer. Fuck them. Foppa kommer spela hockey tills han stupar, vilket inte är riktigt än. Det är ju så det ska vara! Fotbollsskademesighet hör knappast hemma på isen.

Såhär blev min tatuering förresten.