Sörjer (eller: Det är inte lätt när det är svårt, som vi leksingar brukar säga)
Jag har ingen aning om var jag ska börja, just nu är jag bara... ja, vad är jag? Ledsen? Besviken? Förbannad? Ingenting? Förmodligen en blandning av allting.
I vilket fall kommer jag ihåg att det var ungefär precis såhär jag kände för ungefär precis ett år sedan, när Elitseriedrömmen slocknade då med. Fast nu är det fan värre, för jag hade såna förhoppningar på den här säsongen. Redan efter de första matcherna så kändes det i hela kroppen att det här, det skulle bli bra. Det här skulle äntligen bli vårat år.
Men det slutar precis som då. Det blir lika frustrerande den här gången som det har varit under största delen av det här millenniet. Floppande miljonvärvningar, nya tränare, påkostad ny elitseriehall, nya tränare, ungdomssatsningar, nya tränare... Till vilken nytta? Hur jävla mycket vi än dominerar i allsvenskan så hjälper det ändå inte, vi snubblar på målsnöret VARENDA JÄVLA GÅNG och typ Södertälje och Rögle glider förbi! Det är ju FAAN.
Och sen ska jag gå ut i köket och ta en kopp lugnande grönt chai-te (och kanske en valium?) och försöka trösta mig med en av Robbins oslagbara chokladbollar (för igår fanns det minst tio så visst borde det vara nån kvar), men nej då, de har ju hamnat i Emmas och Josefines och Linus magar. De fattar minsann inte att den där chokladbollen var mitt sista lilla glädjeämne ikväll. De har ÄTIT UPP mitt sista lilla glädjeämne. Och Emma fattar inte ens varför jag är sur. "Vadå, för att Leksand är borta? Det spelar väl ingen roll". Det spelar ALL ROLL! Jag fattar inte folk som inte fattar sport.
Just nu har jag sjukt svårt att försöka se någonting överhuvudtaget från den ljusa sidan, men jag försöker ändå trycka fram tankarna på att vi kommer kunna se Leksand i Umeå i höst, och Sundsvall med för den delen. Även fast jag mycket hellre hade velat se vilken sida Robbin skulle välja(den rätta eller Modos) när Leksand skulle besöka Swedbank Arena nere i Ö-vik, som vi norrlänningar skulle säga då. Men min vilja växer väl i skogen, som vanligt.
Vad jag däremot med säkerhet vet, är att vi tänker bryta ihop och komma igen. Vi har inte tänkt ruttna i hockeyallsvenskan bredvid Mora och Troja/Ljungby utan vi tänker ta oss upp dit vi hör hemma. I Södertälje ska vi avsluta säsongen 08/09 på ett värdigt sätt och jag och många med mig kommer stå där och försäkra att vi,
vi är leksingar tills vi dör.
I vilket fall kommer jag ihåg att det var ungefär precis såhär jag kände för ungefär precis ett år sedan, när Elitseriedrömmen slocknade då med. Fast nu är det fan värre, för jag hade såna förhoppningar på den här säsongen. Redan efter de första matcherna så kändes det i hela kroppen att det här, det skulle bli bra. Det här skulle äntligen bli vårat år.
Men det slutar precis som då. Det blir lika frustrerande den här gången som det har varit under största delen av det här millenniet. Floppande miljonvärvningar, nya tränare, påkostad ny elitseriehall, nya tränare, ungdomssatsningar, nya tränare... Till vilken nytta? Hur jävla mycket vi än dominerar i allsvenskan så hjälper det ändå inte, vi snubblar på målsnöret VARENDA JÄVLA GÅNG och typ Södertälje och Rögle glider förbi! Det är ju FAAN.
Och sen ska jag gå ut i köket och ta en kopp lugnande grönt chai-te (och kanske en valium?) och försöka trösta mig med en av Robbins oslagbara chokladbollar (för igår fanns det minst tio så visst borde det vara nån kvar), men nej då, de har ju hamnat i Emmas och Josefines och Linus magar. De fattar minsann inte att den där chokladbollen var mitt sista lilla glädjeämne ikväll. De har ÄTIT UPP mitt sista lilla glädjeämne. Och Emma fattar inte ens varför jag är sur. "Vadå, för att Leksand är borta? Det spelar väl ingen roll". Det spelar ALL ROLL! Jag fattar inte folk som inte fattar sport.
Just nu har jag sjukt svårt att försöka se någonting överhuvudtaget från den ljusa sidan, men jag försöker ändå trycka fram tankarna på att vi kommer kunna se Leksand i Umeå i höst, och Sundsvall med för den delen. Även fast jag mycket hellre hade velat se vilken sida Robbin skulle välja(den rätta eller Modos) när Leksand skulle besöka Swedbank Arena nere i Ö-vik, som vi norrlänningar skulle säga då. Men min vilja växer väl i skogen, som vanligt.
Vad jag däremot med säkerhet vet, är att vi tänker bryta ihop och komma igen. Vi har inte tänkt ruttna i hockeyallsvenskan bredvid Mora och Troja/Ljungby utan vi tänker ta oss upp dit vi hör hemma. I Södertälje ska vi avsluta säsongen 08/09 på ett värdigt sätt och jag och många med mig kommer stå där och försäkra att vi,
vi är leksingar tills vi dör.
Kommentarer
Trackback
