Jag gillar kaxigheten också (men det beror på vem...)
GE-galan är precis slut och till 08:ornas förtjusning leverade våra stjärnor som förväntat. Wissman vann med en hundradel, Kallur dominerade från början till slut och Holm gjorde sin 119:e tävling över 2.30, och slog därmed Patrik Sjöbergs gamla rekord, därav nummerlappen med "119" på och tröjan med ovanstående citat på ryggen.
Sånt kan tyckas väl malligt. Jag faller för ödmjuka idrottare som Bäckström och Kalla och Kallur, men den värmländska kaxigheten är faktiskt helt okej och nästan berättigad. Den är rentav charmig. När Stefan tog OS-guld hade han förberett en guldfärgad tröja med Holm 1 på ryggen. Det är kul när folk vågar ta ut vinster i förskott, både när de faktiskt gör som de sagt, och när de misslyckas (eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen). Stefan har ändå en imponerande karriär bakom sig. Jag tycker vi kan låta honom skryta lite.
Det finns ju faktiskt inte så många i Janteland som vågar sticka ut hakan ordentligt och provocera och vara självgoda. Jag läste några av Schulmans bloggar idag, två bröder som uppenbarligen har skyhöga tankar om sig själva och vars åsikter jag oftast inte delar, men... De är kind of roliga för det, för de kan verkligen skriva vad som helst. Inga hämningar där inte. Och såna beundrar jag, såna som vågar. Vilket jag lite skäms över i det här fallet, för de där två är verkligen såna som jag egentligen inte vill tycka om. Bland annat så avslöjade Calle att han tyckte att Marcus är den mindre lyckade av bröderna Birro, och då blev jag förbannad. De som känner mig vet att Marcus Birro är en av mina stora idoler, jag skulle ge min vänstra hand för att kunna skriva som han. Fast utan vänsterhand kan jag ju ändå inte skriva... Får väl offra Emils högra hand då. För den har han väl ändå ingen användning för...?
I vilket fall, läs detta stycke, signerat M Birro:
"Om mitt liv är misslyckat är jag rätt lyckad trots allt. För övrigt vill jag inte att någon av dessa människor skriver mitt namn någonstans. Det känns smutsigt på nogt sätt. Billigt. Jag tycker illa om när mediala luder med själen uppkörd i tarmkanalen fläcker ner mitt man med litterär syfilis.
Jag vill inte ha mitt namn släpat i avträdets förbannade träskt. Jag önskar att de kunde låta mig vara misslyckad i fred. Ge fan i mig, Schulmans. Jag är allt för misslyckad och okänd för att bry sig om. Jag kommer aldrig med på några listor. Jag är den yngsta av lillebröder. Jag är en tönt. Jag bor inte i Stockholm. Jag hänger inte på Stureplan. Jag skriver bara böcker och inga teveserier. Jag önskar att båda dessa skojfriska praktexempel på den nya tidens Frankensteins monster kunde rikta sina blickar mot någon annan.
Tills dess ska ska jag putsa glasramarna till mina fem litterära priser och gråta en skvätt över att vara den misslyckade av Bröderna Birro."
Den mannen vet hur en blogg ska skrivas. Han får liksom fula ord vackra. En litterär konstnär. Och jag missar honom definitivt inte den 13:e. Alltid lika fascinerande att få höra honom berätta.
Tills dess får jag svälja Flyktsoda ännu en gång.
