Vems liv är mest värt?
V.I.P, Very Important Person. Uttrycket som visserligen kanske mest används på ytliga ting som Stureplansklubbar och Melodifestivalen men ändå verkligen gör klart för oss att vi alla inte betyder lika mycket. Vi är inte alla lika viktiga.
Jag började med att sitta och fundera på vad jag skulle skriva här idag. "Ska jag skriva nåt alls? Är det verkligen någon som bryr sig och läser?" Sen kom jag på att jag ju faktiskt skriver för min egen del enbart, men jag kunde inte komma ifrån tanken att vissa har tiotusentals läsare per dag. Alltså inte kändisar, utan helt vanliga dödliga! En sextonårig tjej som gillar utseende och sin hund har en av de mest lästa bloggarna i Sverige. Det gör ju henne till NÅGON. Någon som folk förmodligen skulle sakna om hon försvann. Hon är en Very Important Person.
Och ja, jag vet att alla inte kan vara kändisar och sticka ut ur mängden, det funkar helt enkelt inte så. Vissa har en förmåga att påverka andras liv på olika sätt, det är faktiskt tur att inte alla har den förmågan.
Det är bara intressant hur vi värderar ett liv, när det sen försvinner. Vad är det som gör att vi uppmärksammar somliga dödsfall mer än andra? Varför vad det mer fruktansvärt med det som hände amerikanerna 11/9-01 än med de många fler människoliv som USA tagit genom åren? Vi uppmärksammar kriget i Irak men inte på samma sätt som det i Tchad eller Somalia, trots att många fler fallit offer där.
Och vad är det egentligen för skillnad på de naturkatastrofer som drabbar Java, Kashmir och Sumatra mot de i New Orleans och Thailand? För skillnad är det ju uppenbarligen, om man ser till medieuppbådet och vad folk pratar om. Vintern 04/05 uppmanade några av mina klasskamrater oss andra att skänka pengar till förmån för de som drabbats av tsunamin, och det är såklart jättefint att göra det, men det känns som ett sådant äckligt hyckleri när man bryr sig om en katastrof för att det råkar involvera svenska eller amerikanska offer, eller annat folk av västvärlden som helt tydligt är värda mycket mer uppmärksamhet än afrikaner och asiater.
Då har jag inte ens börjat prata om törst och svält, HIV/AIDS och andra sjukdomar, miljöförstöring och kvinnoförtryck. Det finns ju så fruktansvärt mycket fruktansvärt i världen! Varför väljer vi att bara se det vi vill se? Det vi tror att man SKA se? Att överhuvudtaget ta upp idén om att USA nånstans själva indirekt orsakade 9/11 är ju fortfarande nästan tabu.
Sammanfattningsvis, vi stillar vårt dåliga samvete med att då och då bry oss om något som har hänt, som vi kan relatera till. Det gör det ännu lättare att vara en god människa. Det andra, det orkar vi liksom inte med. Det orkar vi inte bry oss om, struntsamma om det egentligen är en bigger deal. Vi har ju redan brytt oss om nåt annat.
Jag vet att man inte kan rädda hela världen på en gång, och man ska leva sitt eget liv, men FÖRSÖK att se lite längre än näsan räcker, genom din inglasade lilla skyddade värld. Det är vi skyldiga dem som behöver vår hjälp.
(Som ni kanske förstår så är den här frågan långt ifrån avslutad, jag kommer tillbaka till det och skulle älska att få lite kommentarer av er snälla människor som ändå läser den här bloggen då och då. Tack.)
Jag började med att sitta och fundera på vad jag skulle skriva här idag. "Ska jag skriva nåt alls? Är det verkligen någon som bryr sig och läser?" Sen kom jag på att jag ju faktiskt skriver för min egen del enbart, men jag kunde inte komma ifrån tanken att vissa har tiotusentals läsare per dag. Alltså inte kändisar, utan helt vanliga dödliga! En sextonårig tjej som gillar utseende och sin hund har en av de mest lästa bloggarna i Sverige. Det gör ju henne till NÅGON. Någon som folk förmodligen skulle sakna om hon försvann. Hon är en Very Important Person.
Och ja, jag vet att alla inte kan vara kändisar och sticka ut ur mängden, det funkar helt enkelt inte så. Vissa har en förmåga att påverka andras liv på olika sätt, det är faktiskt tur att inte alla har den förmågan.
Det är bara intressant hur vi värderar ett liv, när det sen försvinner. Vad är det som gör att vi uppmärksammar somliga dödsfall mer än andra? Varför vad det mer fruktansvärt med det som hände amerikanerna 11/9-01 än med de många fler människoliv som USA tagit genom åren? Vi uppmärksammar kriget i Irak men inte på samma sätt som det i Tchad eller Somalia, trots att många fler fallit offer där.
Och vad är det egentligen för skillnad på de naturkatastrofer som drabbar Java, Kashmir och Sumatra mot de i New Orleans och Thailand? För skillnad är det ju uppenbarligen, om man ser till medieuppbådet och vad folk pratar om. Vintern 04/05 uppmanade några av mina klasskamrater oss andra att skänka pengar till förmån för de som drabbats av tsunamin, och det är såklart jättefint att göra det, men det känns som ett sådant äckligt hyckleri när man bryr sig om en katastrof för att det råkar involvera svenska eller amerikanska offer, eller annat folk av västvärlden som helt tydligt är värda mycket mer uppmärksamhet än afrikaner och asiater.
Då har jag inte ens börjat prata om törst och svält, HIV/AIDS och andra sjukdomar, miljöförstöring och kvinnoförtryck. Det finns ju så fruktansvärt mycket fruktansvärt i världen! Varför väljer vi att bara se det vi vill se? Det vi tror att man SKA se? Att överhuvudtaget ta upp idén om att USA nånstans själva indirekt orsakade 9/11 är ju fortfarande nästan tabu.
Sammanfattningsvis, vi stillar vårt dåliga samvete med att då och då bry oss om något som har hänt, som vi kan relatera till. Det gör det ännu lättare att vara en god människa. Det andra, det orkar vi liksom inte med. Det orkar vi inte bry oss om, struntsamma om det egentligen är en bigger deal. Vi har ju redan brytt oss om nåt annat.
Jag vet att man inte kan rädda hela världen på en gång, och man ska leva sitt eget liv, men FÖRSÖK att se lite längre än näsan räcker, genom din inglasade lilla skyddade värld. Det är vi skyldiga dem som behöver vår hjälp.
(Som ni kanske förstår så är den här frågan långt ifrån avslutad, jag kommer tillbaka till det och skulle älska att få lite kommentarer av er snälla människor som ändå läser den här bloggen då och då. Tack.)
Kommentarer
Trackback
