Innan mörkret faller

Ni vet ju att man ständigt förväntar sig saker, i olika sammanhang. Ibland infrias dem, oftast inte. Men man kan bli mer eller mindre besviken.

Jag har alltid för höga förväntningar på Melodifestivalen. Tror alltid att i år, då blir det nåt speciellt. I år ska vi vinna hela Eurovision-skiten. Men så blir det ju aldrig. Och igår blev jag besviken, för det var ett väldigt svagt startfält. Sen undrar man ju hur svenska folket tänker när de röstar på en gammal fossil från vikingatiden som egentligen hör hemma på antikrundan och ingen annanstans.

Jag känner  också att jag har haft alldeles för höga förväntningar på svenska skidskyttelandslaget, eftersom att den bästa placering de lyckats få fram hittills är 15:e, och det är jag väldigt missnöjd med, även fast jag VET att Anna-Carin är gravid och att resten av skidskyttevärlden är i god form och att svenskarna har hemmapress på sig. Svenskarna har egentligen jämt hemmapress. Inte konstigt att de ibland o-pallar för trycket. Men ibland är det otur som blir fällande, bokstavligt talat, som för Björn och Emil. Och det är ju sånt som tyvärr händer inom idrotten.

En som dock pallar just nu är Susanna Super som idag gjorde det alla visste skulle hända och slog Ludmilas 18 år gamla världsrekord på 60 m häck. Hon är väldigt mycket värd det, nu går allt bara spikrakt uppåt, hon krossar alla hinder och det är inte ofta idrottare har det så. Hon är överallt, finns inget som kan stoppa henne, och egentligen skulle hon kunna vara en riktig pain in the ass (eller snarare pain in the häck) i stil med Carolina Gynning men det är hon inte, för vem kan tycka illa om henne? Man får ju en sockerkick bara av att titta på dalaflickan.

En vän till mig har höga förväntningar på ledig tid, en annan på hur kärlek ska vara. Jag vill inte säga att de har för höga förväntningar på livet, för det måste man ha, annars sätter man ribban väldigt lågt och hur kul är det att leva då? Men det är inte fel att vara realistisk då och då heller. Annars gör man det väldigt svårt för sig. Och man mår ju inte bra när höga förväntningar inte infrias. Iallafall inte jag. Det är ju lite trist eftersom jag har dö-höga förväntningar på USA. Stackars Axel, säger jag.

Positivt idag var annars att det var en bra träning. Känns fint att vara en av sju tappra tjejer som pallrar sig ner till ishallen på söndageftermiddagen.

-----> washingtoncapitals.com. Somebody har tränat på his English, I förstår. Se till att fixa en bra match den 16 mars.