All confused
Norrköping i helgen som sagt, det var förstås kul.
Jag och älskade Jenny körde ett nostalgipass på Friskis med min favoritledare. Jag var verkligen lycklig den timmen.
Sen gick vi på stan och köpte nödvändigheter som öl och krukor, och sen åkte vi hem till henne och vår älskade Agnes kom dit efter ett tag. Jag insåg att jag egentligen inte saknar Norrköping i sig, utan mest de två.
Kom också underfund med att Jenny och Martin har två vuxna personers sovrum. De har faktiskt två vuxna personers lägenhet överhuvudtaget. De har prydnadskuddar och tavlor med motiv på och en stor, fin matta och glasbord.
Det har inte jag. Fast jag trivs i mitt rum ändå, även om det är en femtonåring som bor där.
Nånting mer pessimistiskt istället:
Jag börjar känna hur nedstämdheten och orkeslösheten från i höstas kommer tillbaka, och jag kan inte förklara varför.
Jag trodde allt skulle bli så bra.
Men det är inte bra, inte bra alls. Tyvärr vet jag inte vad jag ska göra åt det. Eller jag vet väl, men jag kan inte. Jag kan inte ändra på hur jag är bara sådär.
Usch, så jävla patetiskt alltihop. Det är inte ett dugg jävla synd om mig egentligen. Jag får precis allt jag vill ha. Så jag kan inte fatta varför det blir fel.
Vet inte hur det skulle gå om jag inte hade dig.
