En strålande sol och Ferrytales
Det har varit två helt crazy dagar, som Charlottis skulle sagt.
Först hennes eget guld, efter ett lopp hon la upp precis så som hon hade tänkt och ledde hela vägen.
Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad.
Den här tjejen har visat oss förut vilken vilja hon har, hur stark hon är och sugen hon alltid är på att vinna.
Men det är stort att ta ett guld i sin OS-debut, det är jävligt stort.
Jag kände en skön lättnad efter det guldet också, OS har ju inte börjat sådär fantastiskt bra och en liten, liten känsla av att det kunde sluta i fiasko har ändå gnagt i mig. Men hur det än skulle gå efter det där loppet så har vi ändå ett guld, och jag tror Charlotte känner samma. Nu kan hon köra sådär avslappnat och utan stress som är den optimala känslan, men hon är ändå inte nöjd utan kommer ge järnet för att ta fler medaljer. Det kan faktiskt bli så att hon är ostoppbar nu efter det här guldet. Vilken tjej!
Och så Ferry då. Jag brukar ha en förmåga att vilja tippa medaljer som ingen tror på men inte ens jag förväntade mig stordåd av Björn Ferry. Åttondeplatsen i sprinten kändes typiskt Ferryisk, att det skulle bli bättre än så trodde man inte, och medaljer hade man inte ens vågat drömma om.
Och det är då det blir så överjävligt underbart när han faktiskt slår till och överraskar hela bunten med journalister, som bara pratat om Helena och Anna-Carin, och hela svenska folket. Håller huvudet kallt som ingen annan och lyckas faktiskt sätta det sista skottet. Nä, det trodde jag väl aldrig. Vilken kille!
Trots glädjen över dessa två guld kan jag ändå inte låta bli att känna mig en liten smula bitter för Marcus Hellners skull. Killen kör så han blöder ända in i mål och behöver få hjälp med att ta av sig skidorna, och så missar han pallen med 1,5 sekund. Så jävla orättvist. Han var förmodligen den som slet mest av alla i det loppet, han gick för guld och gav sig inte en tum. Hade han då fått med sig en medalj hade det ju iallafall känts som att det var värt det. Men vi kommer ändå aldrig glömma det där loppet. Vilken fighter!
Jag är trött efter en sen natt med damcurling, Sverige-Danmark. Som tur var fick vi med oss en seger därifrån. Jag tror dock jag måste sova lite middag sen. Men nu väntar Krafttag med Karin, sen laddar vi för superonsdag med Anja, skidfolket, curlinglaget och alla hockeysar. Det blir grymt!
Och i slutändan är det alltid värt det.
Först hennes eget guld, efter ett lopp hon la upp precis så som hon hade tänkt och ledde hela vägen.
Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad.
Den här tjejen har visat oss förut vilken vilja hon har, hur stark hon är och sugen hon alltid är på att vinna.
Men det är stort att ta ett guld i sin OS-debut, det är jävligt stort.
Jag kände en skön lättnad efter det guldet också, OS har ju inte börjat sådär fantastiskt bra och en liten, liten känsla av att det kunde sluta i fiasko har ändå gnagt i mig. Men hur det än skulle gå efter det där loppet så har vi ändå ett guld, och jag tror Charlotte känner samma. Nu kan hon köra sådär avslappnat och utan stress som är den optimala känslan, men hon är ändå inte nöjd utan kommer ge järnet för att ta fler medaljer. Det kan faktiskt bli så att hon är ostoppbar nu efter det här guldet. Vilken tjej!
Och så Ferry då. Jag brukar ha en förmåga att vilja tippa medaljer som ingen tror på men inte ens jag förväntade mig stordåd av Björn Ferry. Åttondeplatsen i sprinten kändes typiskt Ferryisk, att det skulle bli bättre än så trodde man inte, och medaljer hade man inte ens vågat drömma om.
Och det är då det blir så överjävligt underbart när han faktiskt slår till och överraskar hela bunten med journalister, som bara pratat om Helena och Anna-Carin, och hela svenska folket. Håller huvudet kallt som ingen annan och lyckas faktiskt sätta det sista skottet. Nä, det trodde jag väl aldrig. Vilken kille!
Trots glädjen över dessa två guld kan jag ändå inte låta bli att känna mig en liten smula bitter för Marcus Hellners skull. Killen kör så han blöder ända in i mål och behöver få hjälp med att ta av sig skidorna, och så missar han pallen med 1,5 sekund. Så jävla orättvist. Han var förmodligen den som slet mest av alla i det loppet, han gick för guld och gav sig inte en tum. Hade han då fått med sig en medalj hade det ju iallafall känts som att det var värt det. Men vi kommer ändå aldrig glömma det där loppet. Vilken fighter!
Jag är trött efter en sen natt med damcurling, Sverige-Danmark. Som tur var fick vi med oss en seger därifrån. Jag tror dock jag måste sova lite middag sen. Men nu väntar Krafttag med Karin, sen laddar vi för superonsdag med Anja, skidfolket, curlinglaget och alla hockeysar. Det blir grymt!
Och i slutändan är det alltid värt det.
Kommentarer
Trackback
