Hela vägen in i kaklet
Jag borde verkligen plugga, för det är bara en vecka kvar på förvaltningsrätten och jag har inte ens börjat titta på det än. Men jag orkar verkligen inte just nu. Ska förklara senare.
Det var grymt i tisdags i ABB Arena, men å andra sidan har jag hittills inte varit med om en match då Leksandsklacken inte har lyft taket. Nu har ju inte pucken studsat vår väg på fyra långa matcher, men varken jag eller Eddie Läck såg något som talade för att Leksand inte skulle slå Västerås, och vi fick ju rätt. Man blir extra skadeglad också när motståndarna är så fruktansvärt dåliga förlorare och slänger in grejer på isen så den får spolas om och reser sig och går hem med 3,5 min kvar av matchen. Ni som inte är så haja på sport - i hockey är det väldigt lång tid och man kan, åtminstone i teorin, fortfarande vända ett 2-4-underläge.
Jag har sagt det förut men herregud vad imponerad jag är över Oliver Ekman-Larsson. Han påminner lite om en ung Bäckström i det avseendet att han spelar så moget och erfaret, trots att han bara är 91:a. Jag tror nästan den här matchen var första gången jag såg honom i utvisningsbåset. Han är också duktig på att läsa spelet och behandlar pucken väldigt ansvarsfullt. Sara, kan du inte gifta dig med honom?
Värt att nämnas är ju också stämningen man får vara mitt i när man står i klacken. Det är riktigt kul att stå där med alla heta känslor runt omkring sig. Dalmasar har för övrigt roligare.
Nu är det Västerås igen imorgon som vi krossar precis som i tisdags, och sen Växjö och AIK som vi inte kommer förlora mot och sen kör vi över Rögle av bara farten och sen blir det ett tungt sista möte mot Södertälje men då är vi där och kollar och skriker oss hesa och Robbin har kvar sitt kvalserieskägg och då KAN de ju bara inte förlora.
Nåväl. Sant är iallafall att vi inte tänker ge oss så lätt. Som Théoden skulle ha sagt: If this is to be our end, then I would have them make such an end as to be worthy of remembrance!
Det var grymt i tisdags i ABB Arena, men å andra sidan har jag hittills inte varit med om en match då Leksandsklacken inte har lyft taket. Nu har ju inte pucken studsat vår väg på fyra långa matcher, men varken jag eller Eddie Läck såg något som talade för att Leksand inte skulle slå Västerås, och vi fick ju rätt. Man blir extra skadeglad också när motståndarna är så fruktansvärt dåliga förlorare och slänger in grejer på isen så den får spolas om och reser sig och går hem med 3,5 min kvar av matchen. Ni som inte är så haja på sport - i hockey är det väldigt lång tid och man kan, åtminstone i teorin, fortfarande vända ett 2-4-underläge.
Jag har sagt det förut men herregud vad imponerad jag är över Oliver Ekman-Larsson. Han påminner lite om en ung Bäckström i det avseendet att han spelar så moget och erfaret, trots att han bara är 91:a. Jag tror nästan den här matchen var första gången jag såg honom i utvisningsbåset. Han är också duktig på att läsa spelet och behandlar pucken väldigt ansvarsfullt. Sara, kan du inte gifta dig med honom?
Värt att nämnas är ju också stämningen man får vara mitt i när man står i klacken. Det är riktigt kul att stå där med alla heta känslor runt omkring sig. Dalmasar har för övrigt roligare.
Nu är det Västerås igen imorgon som vi krossar precis som i tisdags, och sen Växjö och AIK som vi inte kommer förlora mot och sen kör vi över Rögle av bara farten och sen blir det ett tungt sista möte mot Södertälje men då är vi där och kollar och skriker oss hesa och Robbin har kvar sitt kvalserieskägg och då KAN de ju bara inte förlora.
Nåväl. Sant är iallafall att vi inte tänker ge oss så lätt. Som Théoden skulle ha sagt: If this is to be our end, then I would have them make such an end as to be worthy of remembrance!
Kommentarer
Trackback
