Innan mörkret faller

Nu är det sådär ursäktslöst länge sen jag skrev igen. Men det har faktiskt varit sportlov = ej tillgång till internet. Fast nu har vi efter mycket om och men fått internet inkopplat i lägenheten! Inte har jag märkt av att Telia är sådär jävla bra som alla säger. Min Robbin fick sköta biffen och nu är det iallafall klart. Äntligen, minst sagt. Vi har ju bara bott i lägenheten i två år ungefär. Eller om det är månader. Skit samma.

Det har varit det bästa sportlovet någonsin. Finast har varit hos mig hela tiden och det har varit mys, mys, mys. I fredags var vi uppe och såg Leksand ta Malmös kvalseriedröm i ett stadigt grepp, binda fast en 100kilostyngd längst ner och slänga den i Siljan. Det var en grym match som gick till straffar, men lika imponerad som jag nu är av andremålvakten Myllyniemi, lika o-imponerad blev jag av Malmöspelarnas uppträdande efter matchen. Man kan bli besviken för en säsong till i allsvenskan, men man slår inte sönder plexiglas, pucklar på domaren och slänger klubbor och handskar och allting för det. "Hela Malmö känner stolthet" löd Malmösupportarnas banderoll efteråt. De måste ha väldigt låga krav därnere. Jag skulle inte vara så stolt över osportsligt uppträdande och en åttondeplats i Hockeyallsvenskan. Ni vet vad jag brukar säga. Sånt här vill man verkligen inte se i hockey. Man vill se blod och utslagna tänder.

Jag har kollat på jättemycket skidor också, till och med så att sportnörden Robbin har tröttnat. Du har mött din överman, älskling. Jag kan aldrig få nog av vintersport.

Men du ger mig ändå svaga knän.

Besvikelseuttrycken över filmatiseringen av Män som hatar kvinnor får vi ta i ett senare inlägg.