Innan mörkret faller

Jag klippte mig i helgen. Och nu har jag inget hår kvar.
Åtminstone inte enligt mina mått mätt, eftersom mitt hår har varit en kroppsdel.

Något jag har varit väldigt stolt över, faktiskt. En tillgång. Man har alltid kunnat tänka: om-inte-annat-så-har-jag-ändå-väldigt-långt-hår, liksom. Folk brukar reagera och berömma det. "Är det äkta?"

Så jag fattar inte hur vissa inte ens ser att jag har klippt mig. Jag är ju lockig nu, för bövelen! Har till och med klippt indiepop-lugg. Jag tycker jag aldrig har förändrat mig så drastiskt nån gång.

Jag är jättenöjd, det är fint med uppklippt och så och håret är mycket fräschare och finare nu för det var väldigt slitet innan, men jag blev deprimerad på träningen när jag skulle fläta håret och det blev ca ingenting av det.

Jag är glad över att jag vågade låta Linda ta en bra bit så att det blev ordentligt gjort, men jag saknar mitt långa hår.

Så, det var det. Dagens i-landsproblem.