Man vill gärna intala sig att det är så bra
Inga toner kan förklara hur jag mår, men Lasses "Tidvis", som är som den vackraste poesin, kan få göra ett försök.
Det enda jag vet är att det gör så fruktansvärt ont.
Tid har förlöpt, dagar har gått.
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart, och grått .
Jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår.
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går.
Det har tidvis gått bra.
Tidvis har skakandet lagt sig.
Ibland har jag vaknat på morgon, och gjort det jag ska.
Men jag har saknat din hand, har saknat din röst.
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud, mot mitt bröst.
Somliga dar tar jag in vad jag hör.
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör.
Det är ibland som förut.
Ibland har jag känt att jag duger.
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut.
Om det nu är så jobbigt, varför börjar ni inte dejta då? Ni kan ju bo isär men ändå vara ett par, eller i alla fall börja träffas mer och se hur det går. Om du mår doligt av att vaa isär och mår dåligt av att vara ihop så kanske ni ska göra nåt därimellan som att dejta.
