The one with the confession
Jag har insett att jag nog tittar väldigt mycket mer på Vänner än vad som anses vara rekommenderat dagligt intag. Jag relaterar hela tiden olika situationer i livet till sånt som har hänt dem, jag hasplar ur mig saker som: "Vet du vad jag har tänkt på med Phoebe?" i konstiga sammanhang, jag överväger seriöst att döpa min son till Chandler, och jag stjäl citat från dem i mitt vanliga tal och msn-skrift (och blir sedd som en ovanligt dålig Victoria Silvstedt-wannabe som slänger in engelska i tid och otid).
Är det enbart mitt eget fel det här?
Oh, I'm such a loser. Borde skaffa ett liv istället för att drömma om livet i Apartment 20 i New York.
Nej. Väljer nog återigen att lyssna på Monica: No, it's good! It's a disease!
Det är en sjukdom, helt enkelt. Vänner-sjukan. Ett permanent tillstånd.
Som jag faktiskt nånstans är stolt över, för det här betyder att det jag inte vet om Vänner, är inte värt att veta. Jag är expert. Fråga mig vad som helst. Could I BE any cooler?
