Innan mörkret faller

Ikväll när jag har slutat jobba åker jag tillbaka till Göteborg. Fyra veckor har gått då jag har försökt landa lite och läka vårens sår. Det har inte varit riktigt tillräckligt.

Har blandade känslor kring att återvända, men mest känns det vemodigt. Trivs ju så bra på jobbet här hemma, och det har varit skönt att kunna träffa alla som jag längtar efter annars. Här är allt så nära, i Göteborg är allt så långt bort. Jag avskyr Kungsör ibland men det är ändå en slags oas som jag alltid längtar till. Vi ses snart igen.

Och det känns jäkligt tufft med flytten och allt som man måste tänka på, jag fasar inför upptäckten av de praktiska detaljer som jag tappat bort på vägen. Vill ju så gärna kunna klara mig själv, och fixa allt.

Självklart längtar jag tillbaka också. Till stadslivet, till mina barn på skolan, till Friskis, till att försvinna i mängden.
Till att ha mitt eget. Vilket också bidrar till läkningsprocessen och till att bygga upp det jag rivit ner.
Åtminstone hoppas jag det.

Det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan.