Innan mörkret faller

Det verkar som att vi kommer kunna resa till Thailand som planerat, efter alla bud fram och tillbaka. Jag ropar dock inte hej förrän jag sitter på planet för det lär inte vara förrän då vi vet säkert var vi landar. Beach 2008 börjar på lördag.

Men skit i det nu. Jag har viktigare saker i skallen som jag tyvärr inte vet hur jag ska formulera i ord. Delger er istället en text som jag skrev i mitt anteckningsblock på tåget från Lund. (Hur många såg mig i Winnerbäck-filmen, btw? Jag är kändis nu.)
Såhär går den ungefär.

Jag har allvarligt börjat överväga vilken stad jag ska plugga i nästa höst. Tidigare, faktiskt jämt, har jag haft inställningen att jag måste så långt bort som möjligt från allt jag känner till, allt som är hemma och tryggt. Jag har alltid snackat om utlandsstudier och det är jag fortfarande inne på till viss del. Men nu känns det som att jag borde komma ner på jorden och acceptera att jag faktiskt trivs bäst nära familjen och vännerna här och jag blir ändå så jävla lätt rastlös. Om jag pluggar ganska nära Kungsör så kan jag komma hem när jag vill och få miljöombyte. Det blir nog bara jobbigt att sätta sig i Umeå eller nåt sånt, helt isolerad från dem jag tycker om.

Jag funderar över Örebro, Linköping och Gävle, städer som jag aldrig känt särskilt mycket för men som nu verkar rätt okej. Örebro tror jag att jag har ogillat bara för sakens skull, liksom. Jag hade en period när jag kände mig tvungen att vända ryggen åt allt som hörde vardagen i den västmanländska gnälligheten till, kanske för att slå fast att "jag är inte som ni". Jag tyckte att Örebro låg alldeles för nära hemma och jag skulle vara misslyckad om jag "bara" bodde där. Rätt patetiskt egentligen. Jag vet egentligen för lite om staden för att kunna uttala mig men det är säkert inget fel på den. Ifråga om att den skulle ligga för nära har jag ju som sagt ändrat mig.

Winnerbäcks Linköping vet jag inte direkt något dåligt om. Alla hans texter har gjort den ganska poetiskt vacker i mina ögon och de få gånger jag har varit där så har det verkat hyfsat. Men skulle jag välja den så är det nog för mina saknade vänner som är kvar, för mormor, morbror och gammelmostrar som jag i nuläget hälsar på för sällan och för ett ganska lagom avstånd hem.

Theresia föreslog såklart Lund, som hon säger är "den ultimata svenska staden att plugga i", men bara det tillsammans med oskyldiga kullerstensgränder och affischen på tågstationen som skriker ut "Den idylliska staden" får mig att skaka på huvudet och rygga tillbaka. Jag vill inte ha en perfekt studentstad. Jag vill ha en stad som är lika skitig och gnällig och dagdrömmande som jag. En stad som jag kan klaga på och sakna och känna någon slags hatkärlek till, precis som jag har gjort med Kungsör, Norrköping och Göteborg.

Det kanske egentligen inte spelar någon roll vilken stad det blir. Jag kommer ändå alltid längta bort iallafall.