Strawberry Fields Forever
Jag drog med mig äcklig ohyra hem från New York, så jag kunde inte jobba denna veckan, fast jag kom hem i söndags. Jävla USA. Jag har saknat barnen så mycket.
Jag har saknat min Sodastream med. Och min Vännerbox. Min Emil, och mina katter. Och dom i Kungsör. Har saknat rätt mycket, faktiskt. Hemma är trots allt bäst.
Men det var ganska bra i USA med. Oerhört speciellt land, det där. Misstänksamt, nojigt. Roliga människor med nylonstrumpor på huvudet. Luktar friterat och klorin.
Washington var, förutom hockeyn, inte mycket att ha. Vi såg Vita Huset och Capitol och Lincoln Memorial och sånt. Jaja. Var som verkligen var fräckt där var ju att vi hamnade i ett protestmöte mot Irakkriget, med veterans och allt. Hoppet lever faktiskt därborta.
New York var en aning coolare. Jag trivdes väldigt bra vid Strawberry Fields, som är John Lennons minnesplats i Central Park. Nära hans gamla lägenhet och platsen där han blev skjuten, faktiskt. Väldigt skön stämning där, ett gäng övervintrade hippies är där jämt och spelar gitarr och musik på radion, fast man inte får. "Is this supposed to be a quiet place? I can hear traffic and people. I'd rather hear rock'n'roll."
Så sa Gary, the major of Strawberry Fields, en oerhört speciellt man som lägger ut blommor och ljus och mynt och allt möjligt över konstverket på marken där det står "Imagine". Han bjöd oss på jellybeans en kväll. Jag bjöd han på en snus, fast den tyckte han inte om. La en ros under "Imagine" också och förbannade människan som sköt ihjäl en av tidernas största män.
Annars handlar en vecka i New York mycket om att äta kanderade halsmandlar i galna Chinatown, en pasta i lilla lilla Little Italy, stå i oändligt lång kö full med asiater för att komma på färjan över till Ellis Island för att få se Libertystatyn riktigt nära, dricka massa Budweiser på hotellrummet och stirra upp i kesotaket, göra fredstecken bredvid pistolen utanför FN-skrapan, äta ett dussin Subwaymackor, äta Ben&Jerrys "Imagine Whirled Peace" och jogga i Central Park på morgnarna. Plus en del andra saker, men det ska jag inte tråka ut er med nu. Ni får fråga om ni vill veta mer.
Men som sagt, NHL-matchen i DC var suberb. 2-1 efter straffar, asspännande. Nu såg man definitivt hur Nicklas har utvecklats, han är så grymt bra. Och det är så underbart att se honom och Ovechkin ihop. Inte för att jänkarna kan nåt om hockey. Dom tycker bara det är häftigt med slagsmål och sånt. Vid varje tackling går det ett sus genom hela arenan. Jeez, lär er vad spelet handlar om istället.
Läste precis Ros och Bjurmans blogg från NHL btw...
"Jaha, idag har jag käkat lunch med Nicklas Bäckström och hans pappa, ska snart över till NHL-kontoret, ikväll blir det NY-derby på Madison Square Garden och sen ska jag kolla på sista perioden Toronto-Ottawa på HD."
Ungefär så. Jag får inte alls migrän av avundsjuka. Inte alls. Vem fan har de där legat med för att få allt det som avlönat jobb? Jag skulle göra det gratis. Bara man fick vissa fördelar i Washington, så.;) Då kunde jag också "be att få återkomma i första periodpausen." Om inte Jaromir Jagr eller nån bjuder på kaffe.
Jag har saknat min Sodastream med. Och min Vännerbox. Min Emil, och mina katter. Och dom i Kungsör. Har saknat rätt mycket, faktiskt. Hemma är trots allt bäst.
Men det var ganska bra i USA med. Oerhört speciellt land, det där. Misstänksamt, nojigt. Roliga människor med nylonstrumpor på huvudet. Luktar friterat och klorin.
Washington var, förutom hockeyn, inte mycket att ha. Vi såg Vita Huset och Capitol och Lincoln Memorial och sånt. Jaja. Var som verkligen var fräckt där var ju att vi hamnade i ett protestmöte mot Irakkriget, med veterans och allt. Hoppet lever faktiskt därborta.
New York var en aning coolare. Jag trivdes väldigt bra vid Strawberry Fields, som är John Lennons minnesplats i Central Park. Nära hans gamla lägenhet och platsen där han blev skjuten, faktiskt. Väldigt skön stämning där, ett gäng övervintrade hippies är där jämt och spelar gitarr och musik på radion, fast man inte får. "Is this supposed to be a quiet place? I can hear traffic and people. I'd rather hear rock'n'roll."
Så sa Gary, the major of Strawberry Fields, en oerhört speciellt man som lägger ut blommor och ljus och mynt och allt möjligt över konstverket på marken där det står "Imagine". Han bjöd oss på jellybeans en kväll. Jag bjöd han på en snus, fast den tyckte han inte om. La en ros under "Imagine" också och förbannade människan som sköt ihjäl en av tidernas största män.
Annars handlar en vecka i New York mycket om att äta kanderade halsmandlar i galna Chinatown, en pasta i lilla lilla Little Italy, stå i oändligt lång kö full med asiater för att komma på färjan över till Ellis Island för att få se Libertystatyn riktigt nära, dricka massa Budweiser på hotellrummet och stirra upp i kesotaket, göra fredstecken bredvid pistolen utanför FN-skrapan, äta ett dussin Subwaymackor, äta Ben&Jerrys "Imagine Whirled Peace" och jogga i Central Park på morgnarna. Plus en del andra saker, men det ska jag inte tråka ut er med nu. Ni får fråga om ni vill veta mer.
Men som sagt, NHL-matchen i DC var suberb. 2-1 efter straffar, asspännande. Nu såg man definitivt hur Nicklas har utvecklats, han är så grymt bra. Och det är så underbart att se honom och Ovechkin ihop. Inte för att jänkarna kan nåt om hockey. Dom tycker bara det är häftigt med slagsmål och sånt. Vid varje tackling går det ett sus genom hela arenan. Jeez, lär er vad spelet handlar om istället.
Läste precis Ros och Bjurmans blogg från NHL btw...
"Jaha, idag har jag käkat lunch med Nicklas Bäckström och hans pappa, ska snart över till NHL-kontoret, ikväll blir det NY-derby på Madison Square Garden och sen ska jag kolla på sista perioden Toronto-Ottawa på HD."
Ungefär så. Jag får inte alls migrän av avundsjuka. Inte alls. Vem fan har de där legat med för att få allt det som avlönat jobb? Jag skulle göra det gratis. Bara man fick vissa fördelar i Washington, så.;) Då kunde jag också "be att få återkomma i första periodpausen." Om inte Jaromir Jagr eller nån bjuder på kaffe.
Kommentarer
Trackback
