Innan mörkret faller

Det har varit två helt crazy dagar, som Charlottis skulle sagt.

Först hennes eget guld, efter ett lopp hon la upp precis så som hon hade tänkt och ledde hela vägen.
Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad.
Den här tjejen har visat oss förut vilken vilja hon har, hur stark hon är och sugen hon alltid är på att vinna.
Men det är stort att ta ett guld i sin OS-debut, det är jävligt stort.

Jag kände en skön lättnad efter det guldet också, OS har ju inte börjat sådär fantastiskt bra och en liten, liten känsla av att det kunde sluta i fiasko har ändå gnagt i mig. Men hur det än skulle gå efter det där loppet så har vi ändå ett guld, och jag tror Charlotte känner samma. Nu kan hon köra sådär avslappnat och utan stress som är den optimala känslan, men hon är ändå inte nöjd utan kommer ge järnet för att ta fler medaljer. Det kan faktiskt bli så att hon är ostoppbar nu efter det här guldet. Vilken tjej!

Och så Ferry då. Jag brukar ha en förmåga att vilja tippa medaljer som ingen tror på men inte ens jag förväntade mig stordåd av Björn Ferry. Åttondeplatsen i sprinten kändes typiskt Ferryisk, att det skulle bli bättre än så trodde man inte, och medaljer hade man inte ens vågat drömma om.
Och det är då det blir så överjävligt underbart när han faktiskt slår till och överraskar hela bunten med journalister, som bara pratat om Helena och Anna-Carin, och hela svenska folket. Håller huvudet kallt som ingen annan och lyckas faktiskt sätta det sista skottet. Nä, det trodde jag väl aldrig. Vilken kille!

Trots glädjen över dessa två guld kan jag ändå inte låta bli att känna mig en liten smula bitter för Marcus Hellners skull. Killen kör så han blöder ända in i mål och behöver få hjälp med att ta av sig skidorna, och så missar han pallen med 1,5 sekund. Så jävla orättvist. Han var förmodligen den som slet mest av alla i det loppet, han gick för guld och gav sig inte en tum. Hade han då fått med sig en medalj hade det ju iallafall känts som att det var värt det. Men vi kommer ändå aldrig glömma det där loppet. Vilken fighter!

Jag är trött efter en sen natt med damcurling, Sverige-Danmark. Som tur var fick vi med oss en seger därifrån. Jag tror dock jag måste sova lite middag sen. Men nu väntar Krafttag med Karin, sen laddar vi för superonsdag med Anja, skidfolket, curlinglaget och alla hockeysar. Det blir grymt!

Och i slutändan är det alltid värt det.

Helena Jonsson på 12:e plats efter fullt skytte, Anna-Carin på 20:e och Anna-Maria Nilsson på 16:e(!) plats igår. Vincent Jay på förstaplats och Ole-Einar på 17:e idag. Och jag har lyssnat på Lady Gaga hela dagen. Upp är ner och ner är upp den här helgen.

Det är något skumt över sprintarna. ACO bommade bara en och borde i vilken normal världscupstävling som helst vara topp 5. Helena borde vid fullt skytte vara minst detsamma. Ändå blir det såhär. Kan så många tjejer verkligen varit så mycket snabbare helt utan anledning? Framförallt Kuzmina som vi inte har sett röken av under vinterns tävlingar? Jag gör som alla andra svenskar och skyller på skidorna, men det känns inte helt rätt. Sverige har ett av världens bästa vallateam och vi har i många, många tävlingar delvis haft dem att tacka för så fina placeringar. Så varför skulle det gå åt skogen så kopiöst nu, när det är som viktigast att det inte gör det?

Jag pratade med pappa och han funderade över om det kunde vara formen som inte var på topp, något jag inte ens velat reflektera över. Det finns som inte på kartan att de inte skulle vara på sin högstanivå nu när det är OS och det verkligen GÄLLER, jag litar för mycket på Wolfgang och på de världscupsresultat vi kan blicka tillbaka på. Det går inte ihop, allting pekar på att de ska ha toppat formen lagom till de här två veckorna.

Jag antar att man inte kan fundera över det som varit utan avvakta och se fram emot jaktstarten på tisdag. Tills dess tar vi nya tag med Kalla och gänget imorgon i fristilen. Det blir spännande utav bara tusan att se var de står någonstans! Förhoppningsvis är både vädret, föret och skidorna bättre klockan tio på morgonen i Whistler.

Härmed inviger jag min OS-blogg. 
Jag har sett The Great One tända facklan, Foppa bära in den svenska fanan, nu känns det i hela kroppen att det är något stort på gång, något jag har längtat efter i fyra år.

Jag såg nyss gamla klipp från Turin, de medaljer vi tåg då, och blir helt tårögd. Man minns ju liksom hur det var att sitta där och hojta och bli alldeles tyst av nervositet och sen kom glädjetjuten. Det är bland det största jag har varit med om, när vi tog två skidguld på samma dag eller Anja och ACO fick sina efterlängtade OS-guld eller curlingtjejerna visade var skåpet ska stå eller det allra finaste: När Tre kronor vann över Finland. Så känslosamt och viktigt är sport för mig, i synnerhet vintersport.

På medaljsidan lär det här tyvärr inte nå upp till 2006 års standard då vi fick fjorton, men jag tror ändå vi kan skrapa ihop tio medaljer. Jag tror att Helena tar två guld och att det blir Sverige-Canada i en ultimat hockeyfinal och att Canada sen inte pallar för hemmatrycket. Charlotte Kalla lever upp till förväntningarna och vi försvarar vårt curlingguld.

Så optimistisk och förväntansfull är jag! För nu är de två fantastiska veckorna äntligen här.
Så nu jävlar. Nu blir det åka av.

Äntligen piggare, fast har missat flera dagar med viktig träning. Det har inte varit någon bra vecka, inte. Det var i och för sig roligt när vi hade redovisning i måndags och vi var första gruppen och vår handledare sa att en fotograf var där för att ta bilder som skulle marknadsföra SMIL. Jag tittade ner på min piratutstyrsel, som tydligen kommer att bli representativt för mitt program. Klockrent.

Sen var det ju förstås bra att vi vann mot Mora i fredags och gjorde serieledningen stabil. Och det var kul att se Robbins första innebandymatch. Och jag har faktiskt hunnit sova för en gångs skull och är redo att ta tag i en ny måndag.

Den kanske inte var så tokig den här veckan ändå.

Avrundar kvällen med textpåläsning inför morgondagens föreläsning och del 3 av I en annan del av Köping och längtar till sommaren.

Det finns inte mycket som är dåligt med Fysiken. De har många och varierande pass, bra ledare, bra pris och betydligt mindre folk än Friskis. Men det finns en klar nackdel, förutom att det är långt dit för mig, nämligen att det också funkar som idrottshall för vissa skolklasser i Göteborg. Det betyder alltså att man får dela omklädningsrum med 14-15åringar om man kommer dit tidigt på dagen. Detta är definitivt ingen höjdare. De spelar sin jävla fjortismusik så det hörs till Alingsås, de pratar högt och gällt som fan, sprayar ett ton ozonnedbrytande hårspray och deras kommentarer får hjärnan att skrumpna.

Jag måste verkligen vara gammal nu, för nog betedde jag mig också sådär när jag var i deras ålder, det betvivlar jag inte. Och därför vill jag verkligen be om ursäkt till er med större förstånd som hade oturen att befinna sig i min närvaro under denna period. Hade jag haft en aning om hur irriterande det var så hade jag förmodligen... fortsatt på samma sätt. För bryr man sig om vad okänt folk, lärare och föräldrar tycker? Inte ett skit. Men kompisarnas åsikt, de betyder minsann mer än allt annat i hela världen. Det är en underlig tid i livet. Mycket underlig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Jag bara håller tyst, byter om snabbt som fan, skakar överlägset på huvudet och försvinner upp till aerobicssalen.

Faan, vad fel det blev inatt. Visst, USA är jävligt bra men det är så typiskt att vi inte når upp till vår riktiga nivå i den match som betyder mest av alla. Det är så typiskt att i just den matchen är domaren köpt och det är just i den matchen som kapten Johansson får matchstraff för att jänkarfjollan åkte på hans armbåge och i just den matchen som Markström, vår fina, duktiga Markström, gör sitt enda misstag i hela turneringen. Klockan var 05.30 så man kunde inte ge utlopp för alla känslor. Men skrek gjorde jag, fast väldigt tyst.

Jag tycker så jävla synd om grabbarna. De har kämpat och slitit och verkligen visat vad de går för under två veckor, och sen ren tortyr efter 50:e matchminuten. Det finns ingen rättvisa i världen.

Men man ska inte hänga läpp för krossat plexiglas. Snart är det ju OS, ffs. Och det är ändå jävligt bra av dem att komma så långt som till semi. Bronsmatchen blir förhoppningsvis en lite trevligare upplevelse än den vi upplevde inatt. Finalen mellan fucking USA och Canada vet jag inte ens om jag kan se. Jag är nog för bitter.



p.s. Jag måste verkligen köpa en ny plånbok. Döskalle och "piratpengar" säger liksom inte cool längre.

- Göra saker som jag blir glad av, som jag gör för min egen skull och inte för andras
- Bli en bättre bloggare
- Lära mig spela gitarr
- Se precis så mycket av OS i Vancouver som jag har lust till (och inte bry mig om vad andra tycker om det)


Började inte det där med att bli en bra bloggare särskilt bra, skyller på den jävla förkylningen som däckat mig i tre dagar. Börjar se ljuset nu iallafall. Och inatt är det semifinal mot USA! Det går inte av för hackor, det.

Jag är så galet omotiverad på att plugga just nu. Och det är nu jag behöver det mest, eftersom det är tenta nästa helg och jag har försummat den här kursen nåt fruktansvärt. Jag har haft så mycket annat med allt jag engagerar mig i som ju ändå ger mig energi och är så kul och inspirerande. Själva pluggandet hamnar lätt i skymundan, trots att det är intressanta grejer jag läser. Men som sagt, just nu är inte pluggkonditionen på topp. Dagens ursäkt är att Lasse har lekt bort min highlighterpenna och jag kan inte hitta den.

Intressant helg, må jag säga. I fredags var Hanna här och vi jobbade med vårt uppdrag åt Göteborg Energi, sen gjorde oss snygga(re) och drog på förfest på en turkisk restaurang innan vidare mot Handelspuben där brandlarmet redan hade gått klockan 19.15. Lyckad start! Vi hade iallafall fantastiskt kul sen, massa gamla Misstag var där, till och med några som grundat föreningen för 18 år sen. Vi i Mistlåhren hyllade dem med en specialkomponerad dans och stämningen var i allmänhet på topp. Dock finns puben tyvärr inte kvar längre, för jag drack upp den.

Alla som varit på sittning vet nämligen hur mycket alkohol det intas, det är ju sånger i ett och till alla ska det skålas. Öl, vin, snaps, punsch etc etc. Jag är imponerad över mig själv att jag tog mig hemåt med alla kroppsdelar i behåll framåt fyratiden, tyvärr väckte jag Robbin med mitt kräks. Det blev en jäkligt slapp bakislördag, låg bara i sängen och tittade på Vänner hela dagen. Fräschade upp mig så gott det gick på kvällen och så gick vi ut och tog det firande som vi skulle haft förra lördagen, då vi inte hann. God grekisk mat och Flickan som lekte med elden. Min älskling är den bästa!

Idag var förstås planen att ta igen massa pluggande, men jag har bara delvis lyckats. Jag fattar inte hur jag som brukar vara självdisciplinen personifierad kan vara så lat. Det är inte alls bra, det här. Jag behöver ett mirakel för att klara tentan. Men de händer ju, sägs det.

Trevlig första advent på er! Jag längtar hem till julmys med min familj. Göteborg suger på "vintern". SUGER!

Dans på lördag på Handels med Mistlåhren! Tre danser av fyra ska jag vara med på, kom och titta! Världens show blir det!
Det är bara lite meckigt med en av danserna som vi lärde oss först i tisdags, och jag har tänkt att det verkligen inte går men nu sitter jag här svettig och det börjar faktiskt likna nåt. Ingenting är fan omöjligt, det är bara att öva och öva och öva.

Och på kvällen efter uppvisningen en efterlängtad födelsedags/anniversarymiddag med min favoritkille. Grekiskt och en öl till det, sen biofilm! Vad mer kan man begära?


Nehe, nu blir det att lägga sig, det blir en lång dag imorgon med träning och föreläsning och Utblicksmöte och miljöpub och allt möjligt. Dessutom måste jag läsa den där GMO-boken tills jag somnar. Kul att drömma om DNA-strängar. Kul.

Det har varit en förjävlig helg.

Eller, så ska man inte säga. Men jag har haft bättre. Hade en tuff men jäkligt bra vecka med bland annat jobb hos mina barn i Lindome, men i fredags kände jag influensasymptomen och hann knappt hem innan jag stupade. Helt underbart, givetvis, att ligga och frysa så man skakar samtidigt som svetten rinner och bara hosta och hosta.

Om det är svinis vet jag inte, det är omöjligt att skilja den från vanlig influensa men det gör egentligen detsamma vad det heter för jag mår inte bättre av att veta. Har alltså legat däckad lördag-söndag och känner mig visserligen något bättre idag, men för säkerhets skull blir jag hemma imorgon med. Det känns inte schysst mot alla andra att gå ut och vara en vandrande, slemmande smittohärd. Folk i den här stan stirrar på en värre än vanligt när man råkar hosta till, Göteborg är Paranoid City.

Imorgon ska jag dock på allvar försöka få något pluggande gjort, behöver skriva om biologisk bekämpning men har tills nu knappt orkat hålla uppe en Potter-bok tillräckligt länge för att läsa hela uppslaget, än mindre koncentrera mig på något vettigt. Men man måste, måste, måste.

Och min Cutie McPretty, mitt ljus i mörkret, har jag lyckats smitta. Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt vi skulle spendera vår ettårsdag, den ena snorigare och miserablare än den andra. Det blir till att kompensera senare.

Jag är iallafall så enormt lycklig med dig, och det här gången ska jag inte till Thailand. Jag ska aldrig lämna dig.

Glömt vantarna hemma och fått ångra det bittert, hällt ut halva matlådan i träningsväskan, haft ont i magen över tentaresultat nummer 2, blivit glad i magen över tentaresultat nummer 2, skrivit, skrivit, skrivit, hoppat upp och ner på en step-bräda, läst, läst, läst, förstört kvällen för älskade som snart ska gottgöras, kört en hisnande resa (bland annat genom Dödens Rondell vid Korsvägen) i lånad bil men blev en fin liten hurts rikare, fixat veggieravioli, inte fattat någonting, fattat allt.

Fan, man hinner mycket på en dag ändå.

Nej, det här duger inte.
Det måste bli bättre bloggande framöver. Nån jävla ordning får det ju ändå vara.

Till att börja med kan jag berätta om fredagens bravader. Min grupp höll den bästa redovisningen av den bästa rapporten på den bästa forskaren (no offence alla andra, men så var det faktiskt), och sen direkt till Liseberg.

Det lite absurda är att det nästan exakt lika gärna skulle kunna varit den 30 oktober 2007. Samma plats, samma kyla, nästan precis samma folk väntandes på exakt samma jävla underbara karl. Följande söndag skulle IFK Göteborg spela guldmatch, precis som för två år sedan, och asfalten utanför ingången till den tysta och öde nöjesparken skulle vara det värsta stället att köa på, precis som för två år sedan.

Faktum av detta slag, att tänka tillbaka på det som var då, kan nog göra en smått obehaglig till mods, negativt sentimental eller möjligtvis lite lagom Kent-deppig, men så var det faktiskt inte i fredags. Tanken på vad som väntade, vilket man visste exakt hur det skulle bli och självklart samtidigt inte alls, hjälpte mot alla frusna tår och ömma rumpor och jagade bort de jobbiga minnena.

Dock kan jag fundera på om jag hör hemma där längre. Den lilla skånska tjejen bredvid mig i kön var tretton år, lika gammal som min lillebror. Är det hon som är ung eller jag som är gammal? Jag är, tyvärr, benägen att medge det sistnämnda. Man känner sig lite malplacé när Guden kommer fram och alla småtjejer klättrar på varandra för att få en kram och armen signerad. Lite generad, rentav. Det vore en sak om man istället hade något bra att säga. Men inte ens det har jag.

Så till nästa turné får jag se hur jag gör. Det är ju ändå så helvetiskt fantastiskt att stå där allra längst fram, och vi har fortfarande jäkligt trevligt under alla kötimmar. Även fast det såklart vore häftigare att som Lina och Sandra kunna säga att man står på gästlistan.

Det måste nog ändå vara något slags mål.

Shit, vad skulle jag inte ge för att få vara nära dig just nu? Min egen Lidas!<3 Det värker i mig när jag är borta från dig längre än en föreläsningsdag.

Men det är bra här med, det är ändå i mina två hem som jag är riktigt lycklig. Shopping, middag, Idol och SingStar med min älskade familj. Glad!

Och så har jag impulshandlat ett par glasögon. Men fan så snygg jag blev!

Jag gläds som fan åt att NHL börjar på torsdag och det kommer bli Viasat Hockey för hela slanten i höst. Hoppas på många eftermiddagsföreläsningar, men något säger mig att universitetet inte lägger schemat efter Capitals matcher i första hand. Vilket ju såklart makes no sense.

Men som sagt, det är det jag tröstar mig med lite just idag, när jag grämer mig lite över det senaste nederlaget. Det är som så att varje år sätter Handelshögskolan upp ett spex, ungefär som en musikal, och nu i början av terminen kan man söka till olika områden att delta i inom spexet. Den grupp som tilltalade mig mest var självklart manus, och jag skrev ihop ett arbetsprov lite snabbt och skickade in, men kom inte med.

Och det är väl inte riktigt själva grejen att inte få vara med i spexet som jag bryr mig om, det är ju faktiskt inte min prio nummer ett att skriva humor på det sättet och i vilket fall kan jag söka nästa år igen, utan det är mer att få ett nej, att "ha förlorat" som gnager i mig.

Tävlingsmänniskan i mig kan inte ta det riktigt, hur mycket jag än ler och försäkrar alla om att det inte bekommer mig alls. För det gör det, jag gillar inte att erkänna det bara. Att inte lyckas suger! Dessutom fick jag lite ångesttankar om att jag egentligen borde göra nåt med mitt skrivande och synas lite för att ha nån chans att kunna hålla på med det när jag blir vuxen. Tänk att få skriva för WWF Eko tillexempel. Men hur kommer det gå isåfall, om jag ska börja satsa? Jag lär ju garanterat få många nej eftersom det finns så många duktiga som skriver.
Kanske är lika bra att låta bli.

Håhåjaja. Imorgon ska jag vara som vanligt igen. Men idag får jag lov att vara bitter.

Jag tänkte precis gå och lägga mig och få min tentasömn men gjorde ett andra besök på vitanegern.blogg.se, en liten trevlig sida som några av mina vänner i Kungsör suttit och fibblat ihop, och nu kan jag verkligen inte sova utan att kommentera det.

För det första, bra jobb måste jag säga! Det är inte alla som är så seriöst oseriösa så de kan starta en sån blogg men om någon ska vara det så är det väl Pontus och Melek. I allmänhet så stör de sig ungefär på samma saker som mig, ytliga bloggflickor och konstiga moden och liknande, och språket är ungefär som en punkbandslåt från sent 70-tal, "vi hatar inget speciellt utan mer för hatandets skull och vi tänker fan inte klä det i några fina formuleringar. För helvete."

Fascinerande. Fast det roligaste var att JAG stod högst upp på hatlistan! Det är helt sant att jag stod med på samma lista som Linda Rosing, Carola, Blondinbella och Gud. Och hur har det gått till på detta viset?

Jag ringde Kärve för att höra vad jag ställt till med den här gången, men det hade räckt med min reaktion när jag var inne på bloggen första gången, vilket var att skribenterna har alldeles för mycket fritid, vilket i sin tur faktiskt från början om man ska vara petnoga är ett Vänner-citat och mer som ett lite rycka-på-axlarna-konstaterande. Det vill säga ungefär lika seriöst som bloggen i sig, och något jag visste att de skulle ta på rätt sätt om jag valde att inte hålla det för mig själv, vilket jag självklart inte gjorde (för det gör jag ungefär inte med nåt) och det var alltså därför jag hamnade på den där listan.

Jag tycker det är så fantastiskt! Jag som alltid varit så helylle och brytt mig så mycket om vad folk tycker, jag hade förmodligen brutit ihop om det här hade hänt för sex år sen, oavsett hur seriöst eller oseriöst det hade varit. Nu för tiden vet jag ju att ni vet att jag visst gillar er och att ni gillar mig med, och jag känner mig hedrad över att få vara med på eran blogg för den där listan är ju definitivt inte speciellt svår att fylla. Det krävs nåt extra för att få vara med, iallafall tänker jag tro det!

Pontus, Melek, Kärve, Vicky, Carro... Om två veckor är det jag som bjuder på lakritsshotsen.